Annons:
Annons:

Daniel Färm: Säkerhet eller svek i Turkietöverenskommelsen?

Alternativet till denna överenskommelse hade varit att acceptera att Turkiet blockerar ett svenskt och finskt Natomedlemskap.

Att Turkiet nu släpper sitt veto mot att Sverige och Finland kan bli medlemmar i Nato är ett historiskt besked. Det betyder otroligt mycket både för svensk, finsk och europeisk säkerhet – i ett läge då Putinryssland har släppt på alla hämningar.

Bakom den turkiska omsvängningen – som i dessa tider av förhandlingskultur givetvis kom i sista stund inför Natotoppmötet i Madrid – finns en gemensam överenskommelse mellan Sverige, Finland och Turkiet. (Eller Türkiye, som landet numera vill kallas för att undvika att förväxlas med den fågel som amerikanarna gärna äter på thanksgivinghelgen.)

Avtalet har redan mötts av extremt hård och försoningslös kritik från framför allt Vänsterpartiet. Det är inte så konstigt. Om man som parti inte ens vill att Sverige ska gå med i Nato (och inte heller har något realistiskt alternativ för att stärka Sveriges säkerhet i ett allvarligt försämrat säkerhetsläge) så är det lätt att kritisera allt som krävs för att Sverige också ska kunna bli medlem av försvarsalliansen.

Det finns nu förväntningar på att Turkiet, med sina kontakter i ”den muslimska världen”, ska bidra till att förebygga inte minst islamistisk terrorism mot Sverige.

Men vad innebär överenskommelsen då – de facto? Låt oss gå igenom punkterna som Ann Linde skrev under tillsammans med Finlands och Turkiets utrikesministrar:

  1. Bekräftar engagemang för att bekämpa terrorism.

    Ett viktigt syfte med Nato har blivit att bekämpa det hot mot medlemsländernas säkerhet som terrorism innebär. Överenskommelsen i Madrid understryker därför vikten av att alla tre länder – Sverige, Finland och Turkiet – förbinder sig att bekämpa terrorism. Det gäller givetvis även sådan terrorism som hotar Turkiets säkerhet. Turkiska civilbefolkningen har samma rätt som andra att få skydd mot verklig terrorism. Det är inget konstigt, och något som Sverige både har ställt upp på tidigare och gärna kan intensifiera arbetet med.

    Sverige är ett av de länder i Europa som själva har drabbats av terrordåd. Vi vet den smärta, oro och skräck som terrorism kan väcka. Det innebär inte att Sverige eller Finland är beredda att automatiskt terrorstämpla alla som Turkiet betecknar som terrorister. Vi gör fortfarande våra egna bedömningar, och synkar med EUs terrorklassificering. Däremot bekräftas uttryckligen att Sverige och Finland skärper sina terrorlagstiftningar, vilket redan är på gång att implementeras. Detta är inte heller kontroversiellt, då det är sådant som redan var påbörjat och delvis beslutat långt innan denna process.

    Överenskommelsen innebär också att Turkiet ska bekämpa terrorism som riskerar att drabba Sverige och Finland. Det finns en tydlig ömsesidighet. Det finns nu förväntningar på att Turkiet, med sina kontakter i ”den muslimska världen”, ska bidra till att förebygga inte minst islamistisk terrorism mot Sverige. Det har ett stort värde för oss.
  1. Inget direkt stöd till kurdiska YPG/PYD i norra Syrien – eller till Gülenrörelsen (”FETÖ”).

    Detta gäller i den mån och på de sätt som sådant stöd skulle kunna innebära ett direkt hot mot Turkiets nationella säkerhet. Ann Linde förtydligade att det innebär att Sverige inte kommer att skicka vapen eller pengar till dessa rörelser. Men det gör Sverige inte heller i dag. Däremot fortsätter Sverige det humanitära stödet i det kurdiska självstyret i norra Syrien och Irak.

    Detta innebär inte att Sverige terrorstämplar dessa organisationer, eller att Sverige aktivt ska motverka dem – såvida de inte agerar på sätt som direkt hotar Turkiets nationella säkerhet och/eller börja använda terrormetoder. Det har de dock inte gjort hittills. Tvärtom: de stod i frontlinjen i kampen mot IS.

    Det finns onekligen ett motsatsförhållande i relation till den överenskommelse som slöts med Amineh Kakabaveh om att tvärtom stärka samarbetet med det kurdiska självstyret. Den överenskommelsen slöts dock mellan den partilösa riksdagsledamoten Kakabaveh och det socialdemokratiska partiet. Nu har Sveriges regering kommit överens med Turkiet och Finland om något annat. Det finns alltså dels en skillnad mellan vad partiet har kommit överens om att göra, och vad regeringen har förbundit sig att inte göra. Dessutom har Ann Linde påpekat att avtalet med Kakabaveh har gällt så länge denna är riksdagsledamot, vilket inte är så länge till.

    Med allt detta sagt, så är denna punkt ändå den som kanske svider mest för svensk socialdemokrati. De kurdiska frihetskämparna spelade som sagt var en avgörande roll i kampen mot IS, och har i både Syrien och Irak varit relativt sunda och åtminstone delvis sekulära krafter mot fundamentalistiska och aggressiva krafter. Många socialdemokrater uppskattar den kurdiska kampen mot IS och andra fundamentalister, och det kurdiska folkets rätt till sin kultur och sitt språk. Många socialdemokratiska politiker har kurdiskt påbrå.

    Det är dock viktigt att betona att överenskommelsen endast gäller terrorism och sådant som hotar Turkiets nationella säkerhet. Vilket är precis vad en försvarsallians ska handla om.
  1. Sverige och Finland bekräftar att PKK ska betraktas som en terrororganisation.

    Det är en uppfattning som Sverige har haft sedan 1980-talet, då Olof Palme var med och tog tydlig ställning mot organisationens terrorism. Att det nu bekräftas, betonas och förstärks är knappas problematiskt. Nytt är möjligtvis att detta även ska gälla de som är kopplade till PKK. Det gäller dock återigen enbart om och när dessa hotar Turkiets nationella säkerhet.

    Det kan inte vara kontroversiellt att vilja stötta en blivande allierads nationella säkerhet. Tvärtom: det är själva poängen med en försvarsallians. Däremot bäddar det för fortsatta oenigheter om vilka som bör anses vara ”kopplade till” eller ”inspirerade av” PKK.
  1. Ökade möjligheter till vapenexport till Turkiet.

    Detta är en naturlig följd av ett svenskt Natomedlemskap: man kan inte vara med i en försvarsallians, där alla allierade förutsätts stötta varandra mot säkerhetshot, och samtidigt vägra sälja nödvändiga vapen till varandra. Denna förändring aviserades redan i Ann Lindes nya utrikesdeklaration, och torde inte vara kontroversiell för alla som tycker att Sverige bör gå med i Nato.

    Varje enskild vapenexportfråga ska dock fortfarande bedömas individuellt av ansvarig myndighet – inte beslutas om politiskt. Sverige skapar alltså inga nya regler, utan de som gäller ska också framöver skapa grund för väl avvägda bedömningar i varje enskilt fall, men nu utifrån en ny verklighet, där Sverige och Turkiet är allierade.
  1. Ett fördjupat säkerhetssamarbete mellan Sverige, Finland och Turkiet.

    För att följa upp överenskommelsen, men också för att stärka informationsutbyte och direkt terrorbekämpning, etablerar de tre länderna ett utökat säkerhetssamarbete. Det är en naturlig följd av Sveriges blivande Natomedlemskap.
  1. Prövning av utvisning av terrormisstänkta och dömda till Turkiet.

    Detta gäller alltså endast personer som har ägnat sig åt terrorism: sådant som på ett rättssäkert sätt kan betraktas som sådant också i Sverige. Det handlar inte på något sätt om att utlämna svenska medborgare, svenska politiker, människorättsaktivister, publicister eller andra som inte ägnar sig åt terrorism. Det har aldrig varit aktuellt.

    Att utvisa personer som ägnar sig åt terrorism är däremot enligt svensk lag möjligt redan i dag, så det är inget nytt. Vill man bo och leva i Sverige så är det en god idé att ägna sig åt annat är terrorism. Däremot kan det givetvis bli diskussioner och fortsatta ”bumps on the road” om Sverige och Turkiet gör olika bedömningar av huruvida de personer som den turkiska regeringen vill ha utlämnade verkligen är terrorister eller ej. Men de svenska bedömningarna ska vara rättssäkra.
  1. Sverige och Finland ska motverka desinformation och propaganda som uppmanar till våld mot Turkiet.

    Även detta torde vara okontroversiellt i dessa tider av lögnbaserad politik och behov av att minska terrorism eller annat väpnat våld. Men det är viktigt att betona att det handlar om verklig desinformation – inte nödvändigtvis sådant som vissa politiker eller makthavare i ett land stämplar som sådan för att den är obekväm.
  1. Sverige och Finland ska verka för att Turkiet involveras i utvecklandet av EUs gemensamma försvars- och säkerhetspolitik.

    Inte heller detta bör vara problematiskt. De flesta EU-länder är redan allierade med Turkiet via Nato. När Sverige och Finland nu också blir det, är det naturligt att verka för att involvera både Turkiet och andra Natoländer som inte är EU-medlemmar i detta parallella samarbete. Det kan stärka fred och stabilitet i Europa.
  1. Turkiet ska bidra till att Sverige och Finland blir Natomedlemmar, och att Natos ”Open door policy” återbekräftas.

    Det är uppenbart att Turkiet har använt Sveriges och Finlands Natoansökningar på ett sätt som inte hade förutsetts fullt ut av alla. Det är inte fel att Sverige och Finland visar på stor förståelse för alla blivande allierades säkerhetsbehov, även Turkiets. Men det är ändå bra och viktigt att Nato framöver inte hamnar i liknande lägen.

    Här ligger dock det allra viktigaste i hela överenskommelsen: det historiska beskedet att Sverige och Finland inte hindras från att bjudas in i Natogemenskapen. Nu återstår en process innan fullvärdiga medlemskap kan beviljas. Men ett stort hinder på vägen tycks nu ha lösts. Genom att man har satt sig ned och diskuterat, förhandlat och vänt och vridit på ländernas olika utgångspunkter och behov. Sådant behöver ske när Sverige nu ska ingå i en försvarsallians. Det är inte alls fel. För vinsten för Sveriges, Finlands och Europas säkerhet är stor.

Det är också viktigt att lyfta det som inte finns med i överenskommelsen. Här finns inga petade svenska ministrar, och inte heller några utvisade publicister, svenska medborgare, politiker eller demokratiska mänskliga rättighetskämpar. Här finns inga krav på förändrad svensk lagstiftning, som inte redan var på gång. Och här finns inga krav på att använda exakt samma terroristklassificering som Turkiet, eller att Sverige skulle frångå rättssäkra prövningar och rättsstatsprinciper.

Alternativet till denna överenskommelse hade varit att acceptera att Turkiet blockerar ett svenskt och finskt Natomedlemskap. Det hade varit extremt farligt, inte minst för Finland, med sin långa landgräns mot det aggressiva Putinryssland. Men faktiskt också för Sverige. När vi nu har tagit steget att vilja gå med i Nato, så är vi i en mer sårbar situation tills vi också faktiskt blir medlemmar.

Till syvende och sist är det just detta som bör vara avgörande: vad är bäst för Sverige och svensk säkerhet? Svaret på den frågan är Nato.

Daniel Färm är politisk redaktör för Aktuellt i Politiken.

Annons:
Annons: