Annons:
Annons:

Daniel Färm: Nu fattas de historiska besluten

Om Sverige ska gå med i Nato, så är det inte fel att göra det nu – när säkerhetsläget är allvarligt försämrat, men Sverige (ännu) inte är involverat i en faktisk konflikt med Ryssland. Foto: Jonas Helmersson / Försvarsmakten.

Denna vecka avgörs ett av vår tids viktigaste vägval: om Sverige ska ansöka om medlemskap i Nato, eller fortsätta den militära alliansfriheten.

Under veckan kommer avgörande analyser och besked att lämnas av både regeringens och riksdagspartiernas analysgrupp, de svenska och finska socialdemokraterna, samt Finlands president och statsminister. Under veckan avslutas också Socialdemokraternas dialogprocess, med tre digitala medlemsmöten.

Det är svårt att överskatta den historiska betydelsen av det som nu sker. Sverige har varit alliansfritt i över 200 år. Nu har det säkerhetspolitiska läget förändrats så radikalt att en ny analys behöver göras.

Socialdemokraterna har lyckats genomföra dialogprocessen utan långtgående splittring och falangbildning. Diskussionerna inom partiet har enligt de som har medverkat på många olika partimöten präglats av stort allvar och en öppen, prövande, inställning. Samtidigt finns det ett stort förtroende för att partiledningen och regeringen kommer att fatta väl avvägda beslut.

På det stora hela finns det dock förutsättningar för en värdig hantering av denna fråga.

Många har uttryckt en stark frustration över att processen har gått fort – kanske för fort. Det är lätt att hålla med om att det är olyckligt att behöva fatta denna typ av beslut under så hård tidspress. Men det är faktorer bortom både partiledningens och regeringens kontroll som påverkar hur snabb processen behöver vara:

  • Putins aggression fortsätter. Rysslands extrema aggressivitet i kombination med att landet uttryckligen inte längre respekterar den europeiska säkerhetsordningen och andra staters okränkbarhet gör läget mycket osäkert. Ingen vet hur Putin kommer att agera framöver – även mot Sverige. Ett väpnat anfall kan enligt Försvarsmakten inte uteslutas. Det innebär inte att en fullskalig invasion av Sverige är sannolik – tvärtom. Men det finns andra sätt för Ryssland att attackera Sverige. I det läget går det inte att tro att man bara kan fortsätta som tidigare.
  • Finlands vägval. Om Finland vill ansöka om medlemskap i Nato, så ska det till mycket för att inte Sverige också ska göra det. Våra länders säkerhet är redan i dag starkt beroende av varandra. Det var av solidaritet med Finland som Sverige en gång i tiden valde att inte gå med i Nato trots att Danmark och Norge gjorde det. När de nu lägger om sin politik, så är det inte orimligt att det påverkar även Sveriges linje. Om Sverige gick med i Nato, så skulle det även underlätta andra Natoländers stöd till Finland. Å andra sidan – om Finland mot förmodan skulle säga nej till Natomedlemskap, så talar mycket för att även Sverige bör stå kvar utanför. Vi bör återigen inte lämna Finland ensamma i ett utsatt läge i förhållande till ett allt mer aggressivt Ryssland. Detta alternativ ser dock inte särskilt troligt ut.
  • Innan det är för sent. Man tecknar inte en brandförsäkring när huset redan brinner. Om Sverige ska gå med i Nato, så är det inte fel att göra det nu – när säkerhetsläget är allvarligt försämrat, men Sverige (ännu) inte är involverat i en faktisk konflikt med Ryssland. Och om Sverige ska vara fortsatt militärt alliansfritt, så behöver en politisk process påbörjas så snart som möjligt för att öka försvarsanslagen ytterligare – till högre än de två procent av BNP som redan har aviserats. Det handlar om gigantiska belopp.

Oavsett vilket beslut Magdalena Andersson fattar, så är det viktigt att alla inser att det bygger på en noggrann analys av vad som är bäst för Sveriges säkerhet. I SVTs partiledardebatt nyligen var det också påfallande att flera partiledare ansträngde sig för att signalera statsmannamässighet och nationell samling i denna fråga: från Magdalena Andersson och Ulf Kristersson till Märta Stenevi och Johan Pehrsson – dock i bjärt kontrast till Ebba Busch, som valde att söka småaktigt käbbel i denna fråga. På det stora hela finns det dock förutsättningar för en värdig hantering av denna fråga.

Magdalena Andersson lär nog gå till historieböckerna för mer än att vara Sveriges första kvinnliga statsminister.

Daniel Färm är politisk redaktör för Aktuellt i Politiken