Daniel Färm: Låt progressiv realism prägla politiken
En stund på jorden. Det är vad vi har. Vad vi gör med den stunden definierar oss som människor. Om vi ägnar en del av vår stund på jorden åt att förändra samhället och villkoren för våra medmänniskor så väljer vi politikens väg. För socialdemokrater handlar det om att skapa ett friare, mer rättvist, mer hållbart och mer jämlikt samhälle. Det är något väldigt fint.
Vi behöver ibland lyfta blicken och försöka förstå vad politik faktiskt handlar om. Annars fastnar vi lätt i förvaltande, småaktigt käbbel eller i teknikaliteter. De stora utmaningarna under vår stund på jorden är onekligen klimatförändringarna, klyftorna och kriserna.
Vi vill ju hinna åstadkomma något under vår korta stund på jorden.
En sådan närmast existentiell syn på politiken är uppfordrande. Vi vill ju hinna åstadkomma något under vår korta stund på jorden. Gärna något lika storslaget och angeläget som 1900-talets välfärdspionjärer åstadkom.
Att vara socialdemokrat är att vilja agera. Det finns alltid orättvisor att bekämpa, överordningar att rasera och reformer att lansera. Att enbart agera utifrån detta existentiella förhållningssätt innebär att man kommer att ha rätt. Men man kommer sällan att få rätt.
För att enbart agera utifrån sin historiska uppgift under sin korta stund på jorden innebär ofta en långtgående kompromisslöshet, i vilken ekonomiska och parlamentariska realiteter lätt tonas ned. Partier som går den vägen blir snabbt irrelevanta för övriga. Partier som utifrån en stark verklighetsförankring är beredda att samarbeta för att få saker gjorda placeras däremot i politikens centrum.
Vi kan kalla det här förhållningssättet progressiv realism. Eller klassisk socialdemokrati.
Vi kan kalla det här förhållningssättet progressiv realism. Eller klassisk socialdemokrati. En kombination av ”politik är att vilja” och ”politik är det möjligas konst”.
För att komplicera saken behöver ett parti som Socialdemokraterna även alltid kunna ta tag i frågor som uppstår – även om de inte fanns med i ”planen”. Att kunna hantera kriser eller frågor med svåra målkonflikter – som migration, gängkriminalitet eller pandemibekämpning – är också en del av en socialdemokratisk realism. Den underkänner aldrig väljarnas prio, men fastnar inte heller i de politiska motståndarnas problemformuleringar. Den kavlar upp ärmarna. Den är inte ängslig.
I dessa frågor handlar det mer om att agera tydligt utifrån vad som är hållbart och ansvarsfullt, än att frågan har solklara, raka och enkla svar i partiets idégrund. Socialdemokratin vinner sällan val på frågor som migration eller brottsbekämpning – men kan mycket väl förlora på dem om man inte hanterar dem väl. När partiet däremot visar väljarna att man har förmåga att hantera kriser och stora påfrestningar så kan förtroendet växa. På så vis kan fokus läggas på hjärtefrågorna igen.
Att enbart välja det man brinner för leder till renlärig dogmatism och arrogans. Men att enbart välja realismens kompromissande lyhördhet leder lätt till stagnerande förvaltarskap eller anpassning till motståndarna.
Att enbart välja det man brinner för leder till renlärig dogmatism och arrogans. Men att enbart välja realismens kompromissande lyhördhet leder lätt till stagnerande förvaltarskap eller anpassning till motståndarna. Ensidigt utgör båda allvarliga inre hot. Kombinationen, däremot, är mycket stark.
När vi snart närmar oss både partikongress och valrörelse har socialdemokratin mycket att vinna på att fortsätta låta en progressiv realism prägla politiken. Partiet måste visa väljarna att man brinner för något – men på ett hållbart, klarsynt och nyktert sätt.
