Daniel Färm: Höjda skatter rustar oss bättre för nästa kris
Resiliens, motståndskraft, används för att beskriva samhällen som är väl rustade för att stå emot stora påfrestningar: naturkatastrofer och andra kriser.
Pandemin har visat på behovet av att stärka också det svenska samhällets resiliens. Att fortsätta byggandet av ett verkligt motståndskraftigt samhälle kräver resurser, kloka investeringar – och en spåkula. För spridningen av covid-19 är knappast den sista krisen som vårt samhälle utsätts för.
Men vad kommer vi att drabbas av nästa gång? En naturkatastrof, en ekonomisk kris, datavirus, antibiotikaresistens, yttre militärt hot eller allvarliga interna motsättningar? I avsaknad av en spåkula behövs i stället gedigna analyser. Sådana finns exempelvis hos Institutet för Framtidsstudier, som startades av Alva Myrdal och Olof Palme 1973, samt hos Folkhälsomyndigheten, Försvarsmakten och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB.
Den nuvarande krisen är inte över ännu. Men processen att stärka vår krisberedskap är redan igång – också politiskt. Socialdemokraterna har nu möjlighet att ta ledartröjan i den viktiga uppgiften att förbereda oss på nästa stora kris. Pandemin har visat på behovet av politiska lösningar, inte marknadslösningar. Det är de redan mest utsatta som drabbas hårdast av kriser. Och det finns nu erfarenheter och kompetenser hos en mängd socialdemokrater i regeringen och på departementen som kommer att vara viktiga i nästa fas.
Men pandemin har också visat att en god krishanteringsförmåga förutsätter en ansvarsfull ekonomisk politik. Det var rätt att spara i ladorna. Det gjorde att vi hade de nödvändiga ekonomiska musklerna för att kunna genomföra de stora krispaketen på över 300 miljarder kronor: slopat karensavdrag, förbättrad a-kassa, stöd till livskraftiga företag för att minska arbetslösheten, samt ökade resurser till sjukvården, äldreomsorgen och utbildningsväsendet. Visst kunde många kommuner ha satsat ännu mer på äldreomsorgen redan innan krisen. Men välfärden har ändå fått rejäla tillskott från staten under de senaste två mandatperioderna.
Man ska inte lova mer än vad man kan hålla. Men när vi blickar framåt behövs ändå en ambitiös reformpolitik. Till det kommer dock återbetalningar på de lån som vi har tvingats ta nu. Detta kräver resurser. Överskottsmålet behöver ersättas med ett balansmål. En hållbar tillväxt skapar ökade resurser. Och klimatomställningen behöver lånefinansieras.
Men till syvende och sist behöver skatterna höjas. Sedan 1990 har skattekvoten i Sverige sjunkit från cirka 50 till under 43 procent. Samtidigt har kapitalkoncentrationen hos en liten ekonomisk elit accelererat – och skattesystemet perverterats med stora orättvisor och snedvriden fördelning. Därför är det bra att signalerna från finansministern nu är tydliga: de rikaste kommer att behöva betala mer i skatt framöver.
Argumenten för låg beskattning på kapital och höga inkomster är svaga. Det går att återinföra en ny värnskatt för höginkomsttagare eller en arvs- och gåvoskatt. Och det går att höja beskattningen av kapitalinkomster mer.
Den ängslighet som har präglat det offentliga samtalet om skatter sedan 1980-talet behöver nu försvinna. För skatter är inte skadliga. De är nödvändiga – om man vill bygga ett resilient och mer rättvist och jämlikt samhälle.
