Daniel Färm: Högerpaktens tomma ord bäddar för höger-vänsterkonflikt

Efter halva Almedalsveckan är vägvalet inför höstens val tydligt. Mot Magdalena Anderssons raka och samlande socialdemokrati ställs en hånfull och gnällig högerpakt vars politik skulle dra isär Sverige. En seriös, aktiv och inkännande politik ställs mot samma giftiga M-cocktail som vi känner igen från tidigare. Nu kryddad med Kristdemokraternas hånfulla och aggressiva sätt att driva politik. Valet borde vara enkelt. Men i denna polariserade tid är läget extremt jämnt och osäkert.

Magdalena Andersson höll ett av sina allra starkaste tal, inför en rekordstor publik i Almedalen. Med stark självkänsla lyfte hon stolthet över Sverige, tillit och gemenskap, ekonomiskt ansvarsfull reformlusta, kritik mot samhällsproblemen och vilja att fortsätta lotsa Sverige tryggt genom en osäker samtid. Det är tydligt att prioriteringarna från när hon valdes fortfarande gäller: bryta segregationen och bekämpa skjutningarna, stoppa marknadsstyrningen inom välfärden och skapa fler nya, gröna jobb genom en ambitiös klimatomställning, som fungerar för vanligt folk.

Under Almedalsveckan presenterade Andersson dessutom tre skarpa förslag för att skapa en skola för alla: stopp för vinstuttag från friskolor, ett nationellt och mer rättvist skolvalssystem, samt stopp för nya religiösa friskolor.

Moderatledaren Ulf Kristersson ägnade i stället nästan hela sitt tal åt att gnälla och svartmåla. Det fanns knappt ett enda samhällsproblem som inte berodde på socialdemokratin. Partiet har nu anammat en närmast högerpopulistisk politisk retorik. Lägg till hånfulla och raljerande partiledare som Ebba Busch och Jimmie Åkesson, och de flesta förstår att det vore riktigt illa för Sverige om högerpakten skulle vinna valet i höst.

Ulf Kristersson bärs av en vilja att försämra trygghetsförsäkringarna för att ha råd med skattesänkningar.

Problemet för Kristersson & Busch är att Magdalena Andersson är mycket populär. Hon utstrålar mer statsmannamässighet och har visat förmåga att hantera svåra kriser. Dessutom är skillnaderna i förhållande till Socialdemokraterna numera relativt små i de frågor som högerpartierna själva vill fokusera på:

Kärnkraften
Högerpakten saknar en heltäckande och ambitiös klimatpolitik. Därför väljer de att fokusera på en delfråga: kärnkraften. Detta trots att alla vet att klimatomställningen kräver ett brett spektrum av åtgärder. Kristersson & Buschs problem är att Socialdemokraterna och Centerpartiet nu båda också är öppna för ny kärnkraft. Både Lööf och Andersson har efterlyst en ny, bred och blocköverskridande överenskommelse om hur vi kan få fram ännu mer fossilfri el – inklusive från kärnkraft. Trots att det vore bra för Sverige, så vägrar högerpartierna att ta den utsträckta handen. Men väljarna har noterat den.

Skjutningarna
Högerpartierna, med Moderaterna i spetsen, lägger stor kraft på att mycket aggressivt anklaga Socialdemokraterna för att ansvara för skjutningarna och gängkriminaliteten. Men de ökade våldsbrotten hänger nära samman med den allvarliga segregation som delar Sverige. Ingen kan ha missat att just kampen mot segregationen är Magdalena Anderssons kanske viktigaste fråga. Till det kommer rekordsatsningar på polis, rättsväsende och straffskärpningar. Men för att verkligen komma till rätta med skjutningarna, behöver man dock komma till rätta med orsakerna till segregationen.

Problemet för Kristersson är att det är Moderaternas politik som har skapat och förvärrat den segregation som är grogrunden för kriminaliteten. Det är moderata kommunpolitiker som vägrar bygga bostadsområden där villor, radhus, bostadsrätter och hyresrättslägenheter blandas. Det är Moderaterna som – tillsammans med andra borgerliga partier – minskar resurser till socialtjänst, fritidsaktiviteter och annat. Och det är Moderaterna som via sin skatte-, arbetsmarknads- och välfärdspolitik förstärker de klyftor som är helt centrala för den svenska segregationen.

Försvaret
Samtliga riksdagspartier är nu överens om att höja försvarsanslagen till rekordhöga två procent av BNP. Det blir därför svårt för moderatledaren att göra en valfråga av detta, även om det fortfarande finns vissa mindre skillnader.

Moderaterna går därför i praktiken till val tomhänta i dessa frågor.

Tomma är också Ebba Buschs olika spretiga ord i media – nu senast vallöftet om en stor tandvårdsreform. Det är i sak inte fel. Men förutsättningarna att få med sig Moderaterna på det är små, för det är en mycket dyr reform för statskassan. Kristersson prioriterar skattesänkningar

Högerpakten har i sak ett mycket tunt case. De stora skillnaderna finns i stället i synen på ekonomisk politik, välfärd, arbetsmarknad, med mera. Det talar för att det kan bli ett höger-vänsterval. Det vore bra. Ulf Kristersson bärs av en vilja att försämra trygghetsförsäkringarna för att ha råd med skattesänkningar. Han vill dessutom redan på förväg lova att varken staten eller kommunerna ska höja några som helst skatter – oavsett vilka behov som finns eller uppstår. Det är en fajt som socialdemokratin gärna tar.

Å andra sidan är risken överhängande att högerpartierna genom ett högt och aggressivt tonläge skriker så högt att ingen kommer till sakfrågorna. Det vore allvarligt – för den svenska demokratin, men också för alla de som drabbas av bristerna inom välfärden.

Daniel Färm är politisk redaktör för Aktuellt i Politiken.