Annons:
Annons:

Daniel Färm: Därför prioriterar S välfärden

Ökade satsningar på välfärden i stället för skattesänkningar för höginkomsttagare. Så ser en av de centrala skiljelinjerna i svensk politik ut efter att Socialdemokraterna har presenterat sina första förslag i den kommande (s)kuggbudgeten: 12 miljarder extra till skola, sjukvård och äldreomsorg. Att prioritera välfärd är en lika klassisk som viktig socialdemokratisk prioritering – av flera skäl.

En stark generell välfärd handlar om att alla – oavsett plånbokens storlek – ska kunna färdas väl genom livet.

När vi föds ska det finnas en trygg och kvalificerad förlossnings- och barnavård som gör att mödra- och barndödligheten är låg. I Sverige dör endast 4 av 100 000 kvinnor i samband med förlossning. Och endast 2,4 promille av spädbarnen överlever inte sitt första levnadsår. Här ligger Sverige i den absoluta världstoppen.

Men låg mödra- och barnadödlighet är inget som kan tas för givet. Folkhälsomyndigheten pekar på att spädbarnsdödligheten minskade under åren 2006–2020 bland högutbildade och när modern är född i Sverige – men att den är högre när modern är född i ett utomeuropeiskt land. Återigen ser vi hur den ökade segregationen sätter allvarliga spår. Barnadödligheten är nämligen – liksom medellivslängden – ett mått på det allmänna hälsotillståndet i ett land. Och det påverkas av sociala faktorer. Segregationen är i hög utsträckning vår tids stora sociala klyftor – som dessutom ökar. Därför ökar även klyftorna i hälsa.

För att minska effekterna av de sociala klyftorna behövs en stark generell välfärd. Det är en självklarhet för varje socialdemokratisk regering. Högerregeringens budget innebär dock i praktiken nedskärningar i välfärden, i och med att inflationen gör att kostnaderna för verksamheterna ökar mer än vad anslagen ökar.

Med ökade generella anslag kan förlossnings- och barnavården i stället stärkas ytterligare – och därmed bidra till att motverka ett av segregationens allvarligaste problem.

Skolan klarar inte fullt ut sitt kompensatoriska uppdrag

Men låt oss återgå till möjligheterna att färdas väl genom livet. En stark generell välfärd handlar också om att alla barn – oavsett föräldrarnas bakgrund, inkomst eller trosuppfattning – ska få samma chans att klara skolan. Så ser det inte ut i dag. Skolan klarar inte fullt ut sitt kompensatoriska uppdrag. Var sjunde elev blir i dag inte behörig att läsa på ett nationellt gymnasieprogram. I stället stämplar skolsystemet ut dem som ”underkända”. Många av dessa hamnar i utanförskap: arbetslöshet, sociala problem och relativ fattigdom. Återigen är det barn till föräldrar med kortare eller ingen formell utbildning och barn som själva har invandrat till Sverige efter skolstart som drabbas.

Och återigen handlar det inte minst om resurser. Med fler behöriga lärare som har tid att förbereda, genomföra och följa upp lektionerna kan skolan få rimliga förutsättningar att klara det kompensatoriska uppdraget. Det handlar även om att få fler speciallärare och annan pedagogisk personal som kan ge tidigt stöd till elever med särskilda behov, samt givetvis extra stöd till utlandsfödda elever som behöver lära sig svenska. På sikt skulle ett nationellt tvålärarsystem (med två behöriga lärare i varje klass) kunna göra underverk både för att locka fler till läraryrket och för att ge alla elever det stöd det behöver.

Vidare genom livet:

För den som hamnar i en livskris kan både vården och socialtjänsten finnas där. Om de har tid och personal. Vilket kräver att regioner och kommuner får tillräckligt med resurser.

Den som blir sjuk, råkar ut för en olycka eller skadar sig ska kunna lita på att få samma kvalificerade vård som en som har högre inkomst eller förmögenhet – oavsett var i landet man bor. Detta är fortfarande grunden för svensk sjukvård – och ett tydligt uttryck för en helt central jämlikhetssträvan.

den som slutligen blir äldre – vilket de flesta tenderar att bli – ska veta att samhället finns där

Och den som slutligen blir äldre – vilket de flesta tenderar att bli – ska veta att samhället finns där för att stötta när vård- och omsorgsbehoven blir så stora att man inte klarar sig själv eller sin partner längre. Men en fungerande hemtjänst och värdiga äldreboenden kräver mer utbildad personal som får mer rimliga förutsättningar att ge det stöd och den omsorg som krävs. Vilket ibland kanske – rent hälsomässigt – är att bara sitta och prata eller spela kort en stund. Tyvärr har personalen sällan tid att motverka en av vår tids stora farsoter: ensamheten bland äldre.

Alla ambitioner om en förbättrad välfärd blir bara ord på papper om det inte finns resurser att backa upp den politiska viljan med. Även i tider som behöver präglas av ekonomisk återhållsamhet kan resurser till välfärden prioriteras. Så har också skett under de socialdemokratiska regeringsperioderna. Och nu, i opposition, ökar Socialdemokraterna återigen fokus på välfärden. Förutom de 12 miljarderna i generella statsbidrag till kommuner och regioner, föreslår ekonomisk-politiska talespersonen Mikael Damberg även att likvärdighetsbidraget till skolan höjs med en miljard kronor – just för att bidra till att bryta segregationen.

en tydlig signal om att välfärden inte längre än prioriterad

Men det som i verkligheten väntar nu är något helt annat. Högerregeringens första budget är en tydlig signal om att välfärden inte längre än prioriterad. Elever och föräldrar, patienter och anhöriga samt brukare inom äldreomsorgen och deras anhöriga kommer att märka skillnader. Grupperna i förskolorna kan bli större utan att det blir mer personal – med följd att färre barn får det stöd och den uppmärksamhet från en vuxen som de kan behöva både för att känna sig trygga och kunna utvecklas. Väntetiderna inom sjukvården kan bli längre när det inte längre finns tillräckligt med personal för att svara upp mot behoven – med svåra mänskliga lidanden som följd. Och fler äldre kan komma att ropa efter någon som kan komma och hjälpa dem – förgäves.

Så byggs nya klyftor upp – och gamla förstärks. Att bryta en sådan utveckling lär bli en av denna mandatperiods stora stridsfrågor. För den generella välfärden handlar inte bara om att var och en ska kunna färdas väl genom livet. Den är också ett av de mest effektiva sätten att möta effekterna av inkomstklyftorna – och se till att de inte leder till andra klyftor: hälsoklyftor, utbildningsklyftor och andra sociala klyftor.

Kontrasten blir än tydligare av att Socialdemokraterna väljer att finansiera de ökade resurserna till välfärden med att säga nej till skattesänkningar för höginkomsttagare genom att höja brytpunkten för statlig inkomstskatt. Det är ett lika klassiskt som ideologiskt rimligt politiskt vägval.

Daniel Färm är politisk redaktör för Aktuellt i Politiken