Annons:
Annons:

Daniel Färm: Därför är Magdalena Andersson en unik politisk ledare

Magdalena Andersson har även varit klarsynt och handlingskraftig i fler omläggningar och omprövningar som har varit nödvändiga när omvärlden har förändrats. Foto: Socialdemokraterna.

När Magdalena Andersson meddelade att hon avgår som statsminister, så gjorde hon det på ett klassiskt Magda-sätt: rakt, stolt, kärvt – och statsmannamässigt. Det är en socialdemokratisk partiledare som inom kort tar sig an rollen som oppositionsledare utifrån en styrkeposition. Andersson är inte bara som person Sveriges utan jämförelse mest populära partiledare. Hon leder också ett av valets två tydligare segrare: en socialdemokrati som har medvind, som har god självkänsla och som gör sitt bästa val på mycket länge. Det finns inom Socialdemokraterna en stor stolthet över det som Magdalena Andersson har åstadkommit – både som finansminister och statsminister.

Magdalena Anderssons politiska ledarskap präglas av klarsynthet, klarspråk och en förmåga att göra det som krävs. I högkonjunktur har hon haft förmåga att i klassisk keynesiansk anda hålla i statsfinanserna – vilket väckte kritik från mer vänsterradikala röster. Det visade sig dock att samma keynesianska och proaktiva anda präglade hennes politiska ledarskap i kris. Då satt hon verkligen inte på händerna:

  • Under pandemin satsades hundratals miljarder kronor i stöd till hushåll och företag för att hantera den på många sätt värsta kris som Sverige har upplevt sedan andra världskriget.
  • När el- och bensinpriserna sköt i höjden till följd av Putins påbörjade energikrig mot Europa, så gjordes och görs unika och kraftfulla stödinsatser till hushållen och företag.
  • Och efter Putinrysslands anfallskrig mot Ukraina meddelade Magdalena Andersson att Sverige, likt andra EU-länder som Tyskland, nu ska öka anslagen till försvaret extremt kraftigt: till två procent av BNP.

Magdalena Andersson har även varit klarsynt och handlingskraftig i fler omläggningar och omprövningar som har varit nödvändiga när omvärlden har förändrats:

  • Omprövningen av Sveriges säkerhetspolitiska linje: från alliansfrihet till Natomedlemskap. Efter den ryska invasionen av Ukraina och mer eller mindre direkta hot mot Sverige och Finland visade hon på sällan skådat politiskt ledarskap i att leda omprövningen av Socialdemokraternas syn på Nato. Därefter följde en serie möten med internationella ledare – inklusive högtidligt besök i Vita huset, en formell ansökan tillsammans med Finland, och ett godkännande som ansökarland vid Natotoppmötet i Madrid.
  • Omläggningen av migrationspolitiken från EUs mest öppna till en mer hållbar och integrationsdriven politik. Sverige tog emot extremt många skyddssökande under åren runt 2015. Men det blev tydligt för alla att Sverige inte kunde ha ett betydligt mer generöst flyktingmottagande än andra EU-länder, samtidigt som integrationen i Sverige inte fungerade tillräckligt väl. Sedan omläggningen har både asylinvandringen och anhöriginvandringen till Sverige minskat rejält – men Sverige lever fortfarande upp till asylrätten, tar fortfarande emot (nu ännu fler) kvotflyktingar och tar sin del av ansvaret inte minst för de skyddsbehövande från Ukraina.
  • Omprövningen av synen på kärnkraft för att också långsiktigt säkra en stabil och planerbar tillgång till alla typer av fossilfri energi: vindkraft, solenergi, vattenkraft, kraftvärme – och kärnkraft.
  • Intensifieringen av och fokus på insatserna för att bekämpa gängkriminaliteten och bryta segregationen. Förmågan att ha höga ambitioner på både dessa områden skiljer ut Magdalena Andersson inte bara i förhållande till övriga partiers ledare i dag – utan även i jämförelse med sina företrädare som partiledare för Socialdemokraterna. Segregationen är vår tids stora och allvarliga sociala och ekonomiska klyftor. Att Socialdemokraterna står i frontlinjen i kampen för att bryta den är naturligt. Och i dess spår har en allt mer våldsam kriminalitet frodats. Det måste brytas – med samhällets fulla kraft. Människor i utsatta områden ska inte behöva vara rädda för att bli skjutna när de går med barnen till förskolan.
  • Tydligare krav på att bryta med marknadstänket inom skolan. Dels för att bryta skolsegregationen, dels för att säkerställa att resurserna till skolan går till verksamhet och inte vinstutdelningar, samt för att stärka styrningen och minska orättvisorna inom skolan.

Men det finns givetvis en hel del frågor som bär Anderssons signum, och som i olika grad har uppmärksammats under denna valrörelse:

  • Sverige har mycket starka statsfinanser – trots alla gigantiska stödpaket.
  • En högre andel av den vuxna befolkningen är i arbete 2022 jämfört med 2014 – trots flera svåra kriser.
  • Etableringstiden för nyanlända har halverats. Den aktiva integrationspolitiken fungerar trots allt – även om mycket mer behöver göras.
  • Andelen som får ersättning från trygghetssystemen är rekordlågt – för fler har en egen försörjning genom arbete.
  • Ett fullföljande av Stefan Löfvens stora gröna återindustrialisering har skapat nya fabriker och fossilfria stålkraftverk i landet – som är en del av, inte ett hot mot, klimatomställningen.
  • Storsatsning på utbildning och omställning – med 160 000 nya utbildningsplatser och ett helt nytt studiestödssystem för den som mitt i yrkeslivet vill eller behöver skola om sig, vidareutbilda sig eller fortbilda sig.
  • 120 000 fler anställda inom skola, sjukvård och äldreomsorg.
  • Historiskt stora investeringar i infrastruktur: både reparation/underhåll av befintliga vägar och järnvägar – och nya sådana.
  • Kopplat till infrastruktursatsningarna har det också byggts 250 000 nya bostäder, framför allt hyresrätter.

Allt detta visar att en socialdemokratisk regering med klarsynt ledarskap och förmåga att ta ansvar kan åstadkomma mycket.

Socialdemokraterna har inte heller i detta val lyckats vinna väljare över blockgränsen.

Nu räckte inte det för att få tillräckligt stöd för förnyat förtroende att leda landet. Men det var inte på grund av att Socialdemokraterna gjorde ett dåligt val. Tvärtom: årets S-valrörelse var den femte bästa sedan andra världskriget, om man räknar hur mycket partiet ökade/minskade. Socialdemokraterna var – tillsammans med Sverigedemokraterna – de tydliga valsegrarna i valet 2022. Socialdemokraterna går fram inte bara i riksdagsvalet (+2%) utan även i 15 av 21 regioner och en majoritet av landets kommuner – både i storstäder och landsbygd.

Men Sverigedemokraterna gjorde ett mycket starkt val, samtidigt som framför allt Centerpartiet och Vänsterpartiet backade. Därmed blev högersidan större än Anderssons tilltänkta underlag.

Häri ligger kanske också en del där det finns anledning till självprövning: Socialdemokraterna har inte heller i detta val lyckats vinna väljare över blockgränsen. Framför allt har partiet inte heller under Magdalena Anderssons ledning lyckats ”ta tillbaka” och vinna väljare från Sverigedemokraterna. Det är ett misslyckande för alla andra partier – även Socialdemokraterna – att ett högerradikalt och främlingsfientligt populistparti som startades av och fortfarande lockar nazister blev valets stora vinnare.

Sverigedemokraterna vann inte för att de hade relevanta, realistiska eller hållbara svar på de problem som partiet pekade på. De vann för att de hade enkla svar på svåra frågor, för att de ljög, svartmålade, smutskastade och drev en mycket aggressiv, polariserande och hånfull skrämselpropaganda – som inte obetydliga väljargrupper uppenbarligen trodde på. Sverigedemokraterna har pumpat ut budskap om att ”allt har blivit sämre under sossarnas styre”, ”de höga elpriserna beror på att S lade ner Ringhals 1 och 2”, ”asyl- och anhöriginvandringen har ökat och är rekordstor”, ”skjutningarna är sossarnas fel”, och så vidare.

Det är särskilt bekymmersamt för Socialdemokraterna att Sverigedemokraterna går så starkt bland arbetarväljare och på gles- och landsbygd samt mindre städer. S är fortfarande avgjort störst bland LO-medlemmarna. Men bland arbetarväljare i stort är SD nästan ikapp. Samma sak i flera kommuner utanför storstadsområdena. I stora delar av Skåne är SD största parti, även om S också gör bra ifrån sig i många kommuner där. Samma sak gäller i andra delar av landet, om än i något mindre utsträckning.

Nu är förvisso Magdalena Andersson den S-ledare som kanske tydligaste har adresserat just frågorna om skjutningar, segregation och elförsörjningen. Med seriösa, realistiska och relevanta insatser. Hon står stabilt bakom en stram och hållbar migrationspolitik för att säkerställa att Sverige inte tar emot fler än vad vi klarar av att integrera. Men det tar tid att återvinna förtroendet hos väljare som har varit besvikna på att inte tillräckligt har gjorts på dessa områden tidigare. Därför är det bra och viktigt att fortsätta lägga stort fokus på både dessa frågor – och på frågor där Socialdemokraterna nu har en stark politik: höjd a-kassa, stärkt sjukförsäkring – kombinerat med tydliga krav på att den som kan arbeta också ska arbeta.

Men att vinna väljare över blockgränsen och bryta Sverigedemokraternas uppåtgående trend är en hemläxa som Socialdemokraterna uppenbarligen måste fortsätta jobba med.

Nu väntar en ny roll för Magdalena Andersson: en mandatperiod i opposition. Under en sådan kan stödet för högern pysa ihop. Sedan finns det goda möjligheter för en återkomst för socialdemokratin – starkare än någonsin.

Andersson pekade själv ut sina tre prioriteringar i opposition:

  1. Visa på tydliga politiska alternativ till en högerregerings polariserande och oansvariga politik.
  2. Granska en högerregerings politik – och vara vaksamma på alla tendenser till hat, hot, våld och rasism.
  3. Vara redo att ta ansvar om och när Ulf Kristerssons svaga regering faller.

Många socialdemokrater – och väljare långt bortom de socialdemokratiska sympatisörerna – hade önskat att Magdalena Andersson hade fått fortsätta som statsminister. Nu får hon i stället prövas som oppositionsledare. Bäva månde högern! Om senast 1460 dagar (ge eller ta några veckor, månader eller år) kommer Ulf Kristersson att meddela att han avgår. Då börjar Andersson II. Och en ljusare framtid för Sverige.

Daniel Färm är politisk redaktör för Aktuellt i Politiken.