Daniel Färm: Därför är jag (pragmatisk) republikan

Håller Socialdemokraternas pragmatiska syn på monarkin än? Är det rimligt att tycka något principiellt, men inte driva det vare sig parlamentariskt eller i debatten? När kung Carl XVI Gustaf denna vecka firar 50 år på tronen är det inte orimligt att frågan om Sveriges största partis syn på kungahuset lyfts.

Det är svårt att utifrån socialdemokratins demokratisyn, jämlikhetssträvan och vilja att bryta över- och underordning ställa sig annat ifrågasättande till monarkin. Monarkin är onekligen en rest från en tid då Sverige präglades av de privilegierade klassernas också formella särställning i det offentliga systemet.

Det finns flera principiella invändningar mot den svenska monarkin:

  • I en meritokrati ska offentliga ämbeten ska inte ärvas, utan förtjänas.
  • I en demokrati ska statsöverhuvudet vila på ett folkligt mandat och förtroende – direkt eller indirekt – inte födslorätt.
  • En statschefs trostillhörighet ska inte definieras i grundlagen, utan vara upp till den enskildes egna val och livsåskådning.
  • En symbol för Sverige ska vila på moderna svenska och universella värderingar som alla människors lika värde, individens frihet och likhet inför lagen.
  • Ett statsöverhuvud ska ha en vanlig lön som motsvarar ansvar och roll – inte ett apanage till hela familjen, som skattebetalarna inte har någon insyn över.
  • Att folkvalda förväntas visa underdånighet och överdriven respekt för kungen – exempelvis genom att alla måste ställa sig upp när kungen kommer in i riksdagens kammare – är principiellt provocerande utifrån ett demokratiskt perspektiv. 

Därför är det högst rimligt att ha kvar kravet på republik i partiprogrammet för ett progressivt och modernt idéparti som Socialdemokraterna. 

Det finns många ytterligare argument för varför monarki rimmar illa med ett modernt och demokratiskt samhälle. 

Därför är det högst rimligt att ha kvar kravet på republik i partiprogrammet för ett progressivt och modernt idéparti som Socialdemokraterna. 

Men – och detta är ett viktigt men – det är faktiskt också rätt att inte driva denna fråga hårt i vare sig debatten eller parlamentariskt. Monarkin har fortfarande ett mycket starkt folkligt stöd. Enligt en färsk undersökning från Ipsos, som Dagens Nyheter publicerade förra veckan, vill 62 procent av svenska folket behålla monarkin. Endast 25 procent vill avskaffa den. Stödet för monarkin har förvisso pendlat, och sjunkit över tid. Men det är inte orimligt att tänka sig att det folkliga stödet lär öka den dag som den populära kronprinsessan Victoria tar över.

Det finns givetvis frågor där ett parti bör gå före opinionen, argumentera starkt och försöka påverka allmänhetens uppfattning i frågan. Jag vill dock hävda att detta inte är en fråga som lämpar sig för dylikt. Av ett enda skäl: Det finns viktigare frågor, och risken är stor att en sådan offensiv linje skulle påverka opinionen negativt. Det är inte bara borgerliga sympatisörer som tycker att kungahuset ska bevaras. Även många av socialdemokratins sympatisörer vill ha kvar monarkin. 

Den som anser att Socialdemokraterna ska driva republikkravet hårdare behöver också vara beredd att riskera möjligheten att vinna tillbaka regeringsmakten.

Socialdemokraterna åtnjuter nu ett starkt förtroende i opinionen. Sverige befinner sig i ett allvarligt läge – som kräver en ny regering senast vid nästa val. Den som anser att Socialdemokraterna ska driva republikkravet hårdare behöver också vara beredd att riskera möjligheten att vinna tillbaka regeringsmakten. Det vore olyckligt. För ökade resurser till skolan, sjukvården och äldreomsorgen, ett rättvisare skattesystem, en mer ambitiös klimatomställning, en integrationspolitik som inte drar åt fel håll, samt att inte urholka demokratin genom partifinanseringsförslag och förändringar av stöd till massmedia är viktigare än att driva republikkravet hårt.

Av den anledningen är jag republikan – med ett stort mått av pragmatism. Och därför är det rätt av Socialdemokraterna som parti att inte driva frågan aktivt.