Daniel Färm: Dags att sätta Erdoğan offside

Erdoğan pressas hårt efter att dödssiffran i den fruktansvärda jordbävningen ser ut att hamna på över 50 000. Presidenten försöker skylla på andra. Men i ett auktoritärt samhälle kan den högsta politiska ledaren inte svära sig fri från brister i vare sig byggtillstånd eller räddningsarbete. Samtidigt har de länder som Erdoğan har gjort till en sport att spotta på offentligt – bland annat Sverige – visat att man trots ledarens oacceptabla beteende ställer upp för att hjälpa offren för katastrofen.

Erdoğans mer eller mindre definitiva nej till ett svenskt Natomedlemskap gick för långt

Samtidigt fortsätter Erdoğan att blockera ett svenskt Natomedlemskap – nu mer eller mindre definitivt. Sverige kan gärna ha ett nära samarbete och partnerskap med Turkiet. Men den nuvarande turkiske presidenten har inte agerat som en seriös part. Han håller inte sin del av det avtal som har slutits med Sverige och Finland – och kommer ständigt med nya omöjliga och impulsiva krav. Erdoğans mer eller mindre definitiva nej till ett svenskt Natomedlemskap gick för långt.

Problemet i Sverige har varit att vissa inte har förstått att Erdoğan är en auktoritär ledare som inte spelar hederligt, medan andra inte har förstått vilket politiskt läge Turkiet befinner sig i: en valrörelse som kan avgöra samme Erdoğans framtid.

För den som vill ha det bästa för både Sverige (Natomedlemskap) och Turkiet (respekt för mänskliga rättigheter, demokrati och minskad krigshets mot kurder) borde det inte vara svårt att avstå från sådant som gynnar Erdoğan i presidentvalet i maj eller juni (om det skjuts upp).

Turkiet har under Erdoğan – redan före jordbävningskatastrofen – drabbats av en allvarlig ekonomisk kris

Turkiet har under Erdoğan – redan före jordbävningskatastrofen – drabbats av en allvarlig ekonomisk kris. Inflationen har pendlat mellan drygt 80 och 60 procent de senaste åren, den turkiska valutan har sjunkit kraftigt, och statens finanser pressas hårt av vidlyftiga och populistiska vallöften. Erdoğan har exempelvis lovat sänkt pensionsålder för stora grupper, till en kostnad av 130 miljarder kronor per år. Han har trots den skyhöga inflationen även beordrat sänkta räntor och höjda löner.

Trots alla löften ligger Erdoğan illa till i opinionsmätningarna. Det är mot den bakgrunden det höga tonläget mot Sverige ska ses. Den islamistiske presidenten vill ha ett kulturkrig med Sverige.

Detta har nu utvecklats till en grekisk – eller kanske snarare turkisk – tragedi, som både högerregeringen och vänsterradikala i Sverige på olika sätt har spelat med i. Den behöver nu få ett slut. Erdoğan har skjutit sig själv i foten. Alla övriga Natoländer har signalerat att det ligger i alliansens intresse att Sverige och Finland går med i Nato så snart som möjligt, och samtidigt.

Nu finns en möjlighet att visa för alla – inte minst de turkiska väljarna – att Erdoğans hånfulla och konfrontativa linje mot Sverige är misslyckad

Nu finns en möjlighet att visa för alla – inte minst de turkiska väljarna – att Erdoğans hånfulla och konfrontativa linje mot Sverige är misslyckad. Men det kräver tre saker:

1. Att den svenska högerregeringen slutar upp att lismande och onyanserat bete sig överdrivet underdånigt och inställsamt mot Turkiet. Det är ovärdigt och bekräftar bara för Erdoğan att han kan fortsätta trycka till Sverige. En svensk regering måste stå upp tydligare för svensk yttrandefrihet och inte gå längre än vad det turkisk-svensk-finska avtalet kräver i exempelvis avståndstagande mot de kurdiska grupper som var med och bekämpade IS i Syrien och Irak. Auktoritära ledare som Erdoğan imponeras aldrig av vad de uppfattar som ”svaga” motparter, som direkt ger honom vad han vill ha utan att invänta motprestationer.

Det var rätt att sluta avtalet med Erdoğan, då det var en förutsättning för att få acceptans som ansökarland, vilket i sin tur har gett Sverige helt andra bilaterala försvarsförsäkringar från USA, Storbritannien, Tyskland med flera än vad vi hade innan. Dessa försäkringar gör vårt säkerhetspolitiska läge mindre akut – men fortfarande långt ifrån tillfredsställande.

Men nu står det klart för alla att det är Erdoğan som har brutit avtalet. Sverige har, enligt både USA, Nato, Tyskland, Storbritannien, Polen och snart sagt alla andra Natoländer, uppfyllt tillräckligt av avtalet för att bli accepterade som medlemmar.

Att Turkiet blockerar ett svenskt Natomedlemskap är allvarligt för hela alliansens förutsättningar att agera kraftfullt defensivt i Östersjöområdet, inklusive de baltiska staterna och Finland.

Att i detta läge bara fortsätta att jamsa efter Erdoğans pipa är inte vägen framåt. Nu behövs ett mer rakryggat förhållningssätt. Ett exempel vore att frysa vidare vapenexport och vapenleveranser till Turkiet – till dess att Erdoğan börjar uppfylla sin del av avtalet (att godkänna den svenska Natoansökan). För varför ska Sverige uppfylla sin del av avtalet om Turkiet inte uppfyller sin del? Ett avtal gäller så länge som ingen bryter mot det.

skulle innebära att man de facto kringgick det turkiska vetot

2. Att övriga Natoländer är beredda att sluta lika långtgående multilaterala och bilaterala säkerhetsgarantier som finns i artikel 5 med Sverige. Ja, en sådan lösning vore okonventionell. Men, som den svenska toppdiplomaten och Natoexperten Ulla Gudmundson skriver i en plädering för en sådan ”plan B” (SvD 230212): ”Nato är en innovativ organisation”. Det skulle ha en nästintill likvärdig avskräckande effekt på Putinryska offensiva planer i vår riktning som ett fullvärdigt Natomedlemskap. Och det skulle innebära att man de facto kringgick det turkiska vetot – i väntan på att det finns en mer mogen turkisk statsledning som kan godkänna ett fullvärdigt medlemskap.

Det ligger i hela alliansens intresse att ha ett Turkiet som är och agerar som en partner. Men så länge som den turkiske presidenten snarare agerar både polemiskt och oseriöst trots ett mycket allvarligt säkerhetspolitiskt läge är det bättre att inte låta formella veton hindra det som är nödvändigt i sak: riktiga säkerhetsgarantier för Sverige.

Om Finland dessutom godkänns som Natomedlem utan att Sverige gör det, så ökar alliansens behov av ett så nära band med Sverige som över huvud taget är möjligt. Det blir nämligen väldigt svårt för Nato att försvara Finland om man inte kan agera fullt ut från Sverige. Övriga Natoländer har därför ett starkt incitament att lösa Sveriges säkerhetsbehov så snart som möjligt – även om det skulle kräva okonventionella och innovativa lösningar.

deras president har agerat på ett sätt som gör Turkiet mindre relevant

3. Att de turkiska väljarna får klart för sig att Erdoğan har gjort bort sig internationellt. I sin iver att starta ett kulturkrig med och trycka till den lilla och högljudda liberala demokratin i norr har han gått för långt. Alla allierade är nu sura på Turkiet – inte bara för detta. Om övriga Natoländer är beredda att gå från ord till handling för det som är bäst för både alliansen, Sverige och Finland, så kan de turkiska väljarna nu få klart för sig att deras president har agerat på ett sätt som gör Turkiet mindre relevant också i säkerhetspolitiken. Vill de turkiska väljarna ha en sådan president? Det avgör de själva.

Erdoğan har spelat ett högt och fult spel. Nu gäller det att visa både honom, hans väljare och omvärlden att sådant inte lönar sig i ett så allvarligt läge som Europa befinner sig i. Erdoğans eget agerande har gjort det nödvändigt att sätta honom offside.

Daniel Färm är politisk redaktör för Aktuellt i Politiken