Daniel Färm: Att bryta segregationen är vår tids stora klasskamp

Det talas idag över 150 modersmål i Sverige. Andelen av den svenska befolkningen med utomeuropeisk bakgrund har ökat mycket kraftigt sedan de senaste 65 åren: från 0,1 procent 1960 till sju procent år 2000 och 19 procent år 2022. Det är en utveckling som sticker ut i en internationell jämförelse. Sammanlagt har 27 procent av Sveriges befolkning idag utländsk bakgrund.

Allt detta behöver inte vara ett problem i sig. Tvärtom. Men om det saknas förutsättningar för alla de som kommer till Sverige att lära sig svenska, klara skolan, få jobb och komma in i det svenska samhället – ja då är det ett problem. Det visar rapporten ”Framväxten av paralellsamhällen”, av en av Socialdemokraternas elva arbetsgrupper, med partiets kulturpolitiska talesperson Lawen Redar, Norrköpings oppositionsråd Maria Sayeler Behnam, riksdagsledamoten Kristoffer Lindberg och tidskriften Tidens chefredaktör Payam Moula.

det har saknats en klassanalys över invandringens effekter och en politik som hanterar de fördelningspolitiska följderna

Arbetsgruppen visar på ett klarsynt sätt att ”det har saknats en klassanalys över invandringens effekter och en politik som hanterar de fördelningspolitiska följderna”. Detta är en helt avgörande insikt. För det som framför allt har brustit är de materiella förutsättningarna: Ett boende präglat av trångboddhet och koncentration till redan starkt segregerade och utsatta områden. Hög arbetslöshet eller mycket otrygga och lågavlönade jobb. Och allt för många som inte klarar skolan.

Fakta talar sitt tydliga språk:

Bostadssegregationen i de tre svenska storstadsregionerna och i de mellanstora svenska städerna är bland de mest extrema i västvärlden. Gruppen konstaterar att ”Framväxten av bostadsområden med utrikesfödda utan sysselsättning eller med osäkra anställningar har skapat en etnifierad underklass koncentrerad till bostadsområden präglade av trångboddhet, låga hushållsinkomster, undermåliga utbildningsresultat, sämre uppväxtvillkor och begränsade kunskaper i svenska språket.”

Skolsegregationen är ännu ett uttryck för det svenska samhällets integrationsmisslyckande. Lawen Redar & Co beskriver skolor med så få lärare och elever som har svenska som modersmål att det blir nästintill omöjligt för den majoritet av eleverna som har utländsk bakgrund att lära sig svenska ordentligt. I utsatta områden får bara knappt två tredjedelar av alla elever i högstadiet tillräcklig gymnasiebehörighet. I 14 skolor i Sverige har 100 procent utländsk bakgrund. Nio av dessa är friskolor. Samtidigt har var femte skola i Sverige färre än tio elever med utländsk bakgrund. Arbetsgruppen skriver att en tredjedel av skolsegregationen beror på ”det fria skolvalet”.

Nästan hälften av alla arbetslösa i Sverige kommer från ett land utanför Europa

Arbetsmarknaden i Sverige är också tudelad. Nästan hälften av alla arbetslösa i Sverige kommer från ett land utanför Europa. Andra får lågavlönade eller otrygga jobb. Det beror delvis på rasism och diskriminering. Men det beror också på att många inte talar tillräckligt bra svenska, och dessutom saknar de nätverk, det sociala arv och det kulturella kapital som många infödda svenskar har. Särskilt allvarlig är situationen för många kvinnor som har kommit som anhöriginvandrare, som ofta drabbas av isolering, dåliga svenskkunskaper och bristande kontakt med myndigheter.

Den omfattande invandringen till Sverige hade kunnat leda till att försörjningskvoten – andelen äldre och barn som ska försörjas av de i arbetsför ålder – förbättras. Men eftersom så få lärde sig tillräcklig svenska och fick jobb så har det inte fått den positiva effekten.

En central del av den förnyade samhällsanalysen är att samhällsgemenskap formas när människor ”delar ett gemensamt språk, kulturella- och historiska referensramar samt grundläggande sociala konventioner” och respekt för lagen – men inte nödvändigtvis etnicitet. Häri ligger en av flera avgörande skillnader mellan den socialdemokratiska och sverigedemokratiska synen. SD tycker att invandrare är problemet, medan socialdemokratin tycker att den bristande integrationen är problemet (vilket dock kan förvärras om antalet som kommer till Sverige innan vi har skapat bättre förutsättningar för mottagande blir för stort).

Lawen Redars arbetsgrupp drar den viktiga slutsatsen att det i många utsatta områden håller på att växa fram parallellsamhällen. Dessa områden präglas av bristande tilltro till det svenska samhället, låga inkomster, hög arbetslöshet och egna separata norm- och rättsskipningssystem. Förekomsten av sådana parallellsamhällen är djupt oroande för den som strävar efter ökad sammanhållning och samhällsgemenskap.

Samtidigt behöver även denna analys breddas – utan att förminska problemen eller förfalla till naivitet. En förnyad samhällsanalys bör förvisso fokusera på just samhällsproblemen inom området. Och en hel del av den kritik som har kommit mot Lawen Redar ekar av en brist på vilja att tala klarspråk. Men man måste också väga in det faktum att många, många utrikesfödda och svenskar med utländsk bakgrund upplever att Sverigedemokraternas och andra högerpolitikers generaliserande skuldbeläggande blir orättvist utpekande, med rasistiska och diskriminerande undertoner. Att bekämpa detta vet jag att inte minst Lawen Redar bygger en stor del av sitt politiska engagemang på, så detta påpekande är ingen kritik mot henne eller arbetsgruppen.

Men det förtjänar ändå alltid att upprepas att de allra flesta med utländsk bakgrund är både laglydiga, ser sig som och är svenskar och bidrar i högsta grad till det svenska samhället: som grannar, arbetskamrater, väljare, skattebetalare och föreningsaktiva. Och en hel del utlandsfödda elever – inte minst tjejerna – klarar trots allt skolan väl, inte minst om föräldrarna har en längre utbildningsbakgrund.

problemet är att det har saknats tillräckliga materiella förutsättningar för alla de människor som har kommit till Sverige

Problemet är – för att parafrasera en grekisk borgmästare – inte själva människorna som kommer till vårt land. Problemet är bomberna som faller över deras hus. Igår i Syrien. Idag i Ukraina. (Liksom, givetvis, de globala klyftorna och andra skäl till ofrivillig migration.) Problemet är också att många rika länder både tidigare och idag inte är beredda att ta sin del av ansvaret. Samma sak gäller många framför allt moderatledda kommuner i Sverige. Och problemet är att det har saknats tillräckliga materiella förutsättningar för alla de människor som har kommit till Sverige inte minst de senaste årtiondena.

Med det sagt, så sätter arbetsgruppen för ett gemensamt språk fingret på allvarliga problem – som tyvärr har spridit sig: ”I våra utsatta områden lever idag en ung generation utan framtidstro. Verksamhetschefen för Hela Malmö, Nicolas Lunabba, skriver: ’De barn som överlever är långt fler än de barn som dör. Men de flesta går en framtid till mötes som bryter ner dem, krossar deras drömmar och ambitioner, deras självkänsla och kroppar.*

Det får mig att tänka på ett berömt citat av Hjalmar Branting: ”Och liksom mitt förstånd säger mig, att vår syn på samhällsutvecklingen i huvudsak pekar i rätt riktning, så revolterar min känsla mot en sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan”.

Det är hög tid att vi som samhälle tar itu med segregationen på allvar. Den är vår tids allvarligaste samhällsklyftor, som präglas av både klass och etnicitet. Att radikalt minska dessa klyftor är en av socialdemokratins allra viktigaste uppgifter. Ingan kan ha missat att det är något som inte minst Magdalena Andersson har lyft som en av sina absoluta prioriteringar. Nu behöver ambitionerna fyllas med konkreta reformförslag och prioriteringar.

Daniel Färm är politisk redaktör