Daniel Färm: 10 slutsatser av Kriget i Ukraina – efter två år

Nu behöver vi hålla Ukraina uppe, Ryssland ute och Sverige inne, skriver Daniel Färm.

Det är nu två år sedan Putinrysslands fullskaliga invasionskrig mot Ukraina inleddes. Och tio år sedan de första invasionerna och annekteringarna. Krigets ofattbara grymheter har kommit nära oss. Hittills har kriget skördat många offer:

  • Ofattbara hundratusentals soldater. Flest ryssar, tycks de flesta bedömare vara överens om. Enligt Ukraina har nästan 400 000 ryska soldater dödats. Det är inte en siffra som har gått att verifiera, men att det är extremt många är de flesta överens om. Ukrainas militära förluster är en väl förborgad hemlighet – av militärtaktiska och psykologiska skäl. 
  • Uppemot 50 000 civila ukrainare har dödats av de ryska attackerna, enligt Ukraina.
  • 4,2 miljoner ukrainska flyktingar har fått skydd i EU-länderna.
  • Cirka 20 procent av Ukraina är ockuperat: Krimhalvön, samt stora delar av de östra och södra regionerna Donetsk, Luhansk, Zaporizjzja och Cherson.

Vi kan nu dra några preliminära slutsatser av kriget i Ukraina:

där Ryssland de facto styr de ockuperade områdena och Ukraina i praktiken delas

  1. Risk för en frusen konflikt. Att Ukraina nu återigen drabbas av bakslag vid fronten beror på Trump och USAs fega och ryggradslösa republikanska kongressledamöter som blockar det stora stödpaket som Biden och en majoritet i senaten har godkänt. Risken ökar nu kraftigt för att kriget i Ukraina blir en ”frusen konflikt”, där Ryssland de facto styr de ockuperade områdena och Ukraina i praktiken delas.

    Ingen fred. Men inte heller något fortsatt storskaligt krig (om Väst tröttnar på att stötta Ukraina). Som Ryssland redan har gjort i regionen Transnistrien i Moldavien samt regionerna Sydossetien och Abchasien i Georgien. Att Bidenkampanjen inte drar på fullt med Trump som en kyckling (vilket symboliserar fegis i den amerikanska populärkulturen) är för mig ett mysterium.
  1. Europa måste ta en större del av ansvaret för sin säkerhet själva. Att USAs republikaner inte är att lita på innebär att Europa behöver stärka den egna förmågan att försvara vår världsdel – inklusive stöd till Ukraina. Det kommer tyvärr att kräva en massiv upprustning och utveckling av egna avskräckande förmågor. 

    Det kan mycket väl bli så att SSU på sikt får rätt: det är genom ett EU-försvar, inte Nato, som Europas främsta försvar ska ske. Det kan dock få långgående negativa konsekvenser. Viktiga allierade som Storbritannien och Norge är som bekant inte medlemmar i EU. Nato har ägnat snart 80 år åt att bygga upp planer, strategier, styrning, ansvarsfördelning m m. Det är inget som EU bara kan ”ta över” hur som helst. ”O”:et i Nato betyder något: det finns en organisation. Det är inte bara ett mellanstatligt samarbete. 

    Ett annat problem är vad Turkiet då skulle göra. Vi är alla fly förbannade på Turkiet efter Erdoğans utpressningstaktik under den svenska Natoprocessen. Men om Turkiet skulle stängas ute från det dominerande säkerhetssamarbetet i Europa så är risken stor att landet istället lierar sig med Putin. Då är Europa nästan helt blockerat av fiender i öst och sydöst. ”Turkiet ligger där det ligger”, som kloka Margot Wallström realpolitiskt konstaterade på en kurs i våras. 

Ungern har de facto agerat som femtekolonnare och Putinlakejer

  1. Sammanhållningen inom EU är stark – men inte fullständig. EU har som sagt var visat upp en imponerade enighet i en rad sanktionspaket mot Ryssland och stödpaket till Ukraina. Men stödet är inte hundraprocentigt. Ungern har de facto agerat som femtekolonnare och Putinlakejer.

    Ungerns president Viktor Orbán har gång på gång motsatt sig stödpaket till Ukraina och gladeligen poserat med Putin. Den som trodde att det bara är Sverige som har haft problem med Ungern har fel. Detta är vad som händer när man släpper fram högerradikala till makten. Låt oss alla komma ihåg att Ungern länge lyftes fram som Sverigedemokraternas föregångsland. 

försvarsminister Pål Jonsson och statsminister Ulf Kristersson i stora drag agerat bra

  1. Positivt med bred politisk samsyn i Sverige om fortsatt kraftfullt stöd till Ukraina. Det finns större anledning än kanske någonsin tidigare att vara stenhård i kritiken av högerregeringens politik på en mängd områden. Men när det gäller stödet till Ukraina och uppbyggnaden av det svenska försvaret har försvarsminister Pål Jonsson och statsminister Ulf Kristersson i stora drag agerat bra. Helt i linje med den breda samsyn i dessa frågor som Magdalena Andersson och Peter Hultqvist tog initiativ till under S-regeringen. Det finns anledning att påminna också om detta i denna tid av stark polarisering. 

    Det inte minst viktigt att stödet inte bara är militärt, utan även riktas in till civilbefolkningen: infrastruktur, skolor, sjukvård och mycket mer.

    Sverige kan och kommer givetvis att göra ännu mer. Men att vi förmår både stötta Ukraina så mycket som vi gör – även med avancerad stridsutrustning – och rusta upp vårt eget försvar är en viktig prioritering. Stödet till Ukraina måste fortsätta – oförminskat. Jag vågar sätta en slant på att de första att vika av från den linjen blir Sverigedemokraterna. Deras känsla för solidaritet är högst begränsad. Och de har tidigare haft allvarliga problem med sin syn på Putin.

Finlands vägval var och är helt avgörande

  1. Sveriges nya säkerhetspolitiska vägval är det enda rimliga. Tanken på gemensam säkerhet utanför militärallianserna tjänade länge både Sverige och vårt närområde väl. Men det fullskaliga anfallskriget för två år sedan, alla lögner alla hot och utvecklingen till en närmast totalitär diktatur har ändrat allt. Gemensam säkerhet förutsätter att det finns någon som det går att tala med på andra sidan. Putin har genom sitt agerande mält ut sig själv från alla seriösa sammanhang. Nu behöver vi ingå i ett kollektivt försvar – som i åtminstone ett första skede stavas Nato. För oss själva. Men också i solidaritet med andra, fredliga och demokratiska, grannländer. 

    Finlands vägval var och är helt avgörande för Sveriges ställningstagande. Finlands sak är vår. När Finland, med den extremt långa landgränsen till Ryssland och historiska erfarenheterna av rysk aggression, valde att så tydligt vända sig till Nato, så var det självklart även för oss. Inte minst för att Nato fullt ut ska kunna försvara just Finland. För Sveriges del är båda delarna av ett Natomedlemskap viktiga: den avskräckning som ett trovärdigt kollektivt försvar innebär och att Sverige faktiskt bidrar med många förmågor, geografi och kompetens till säkerheten inte minst i Östersjöområdet. 

bakbinder onekligen USA och Nato, och frustrationen i Väst är monumental

  1. Att en stor kärnvapenmakt agerar geopolitiskt aggressivt ändrar allt. Kärnvapen är – på grund av dess enorma förstörelseförmåga – en vederstyggelse för världen som är svår att jämföra med något annat. Det vi nu har sett är hur en stor kärnvapenmakt – Ryssland – aktivt och medvetet inleder ett massivt konventionellt invasionskrig med det mer eller mindre uttalade hotet att använda kärnvapen om någon utomstående direkt blandar sig i på Ukrainas sida. Det bakbinder onekligen USA och Nato, och frustrationen i Väst är monumental. 

    Det går förvisso att besegra en kärnvapenmakt på slagfältet i ett konventionellt krig. Se på Afghanistan (både mot Sovjetunionen och USA) och Vietnam. Men Putins världsbild är mer instabil, och de ockuperade områdena i Ukraina gränsar direkt till Ryssland – till skillnad från tidigare exempel. Vad händer om Putin börjar förlora på slagfältet? Skulle han då frestas att använda åtminstone mindre, taktiska, kärnvapen för att återta initiativet? Med ursäkten att Ryssland självt hotas? Och vad leder det till i så fall?
  1. Putin är inte en så slug strateg som han vill få oss att tro. Putin har gjort en mängd missräkningar:
    1. Han startade kriget delvis för att hindra att Ukraina blev Natomedlem. Istället har han fått Sverige och Finland att bli Natomedlemmar (nåja, snart, får vi hoppas, i Sveriges fall). 
    2. Han har lyckats vända en tidigare inte obetydlig Rysslandsvänlig opinion i delar av Ukraina mot Ryssland och tända ett glödande hat mot Ryssland hos drygt 40 miljoner ukrainare. 
    3. Han har (nästan) enat såväl EUs som Natos traditionellt sett långt ifrån eniga medlemsländer – mot Ryssland. 
    4. Han har gjort Ryssland till en internationell pariastat som har slängts ut från en mängd internationella samarbeten. 
    5. Han har lyckats visa att den ryska krigsmakten inte alls har varit så stark som många hade trott. De militära framgångarna har skett till ett extremt högt pris. 
    6. Han har fått drygt 800 000 (!) ryssar – ofta välutbildade personer med nyckelfunktioner i det ryska samhället – att lämna landet. Tillsammans med de sanktioner som trots förvånansvärd rysk ekonomisk motståndskraft i vissa hänseenden ändå verkar sakta men säkert försvagar detta Ryssland som land.
  1. Rysslands utveckling till en stenhård diktatur är en förutsättning för krigstaktiken. Alla offensiva krigs stora akilleshäl är missnöje i den egna befolkningen när liksäckarna med de egna sönerna börjar komma hem från fronten. Och just övertaget i antalet soldater – som kan offras utan en blinkning – har varit en central del av den ryska krigstaktiken. Putin har hanterat det på tre sätt:

Putin är helt likgiltig inför att hundratusentals unga män dör

  1. Den inre repressionen har skärpts maximalt. Alla protester slås ned stenhårt, all fri media är borta, alla ”folkliga” yttringar ska kväsas i sin linda. De begränsade men än dock modiga protesterna efter det förmodade mordet på Alexsej Navalnyj kan ha varit de sista vi såg av det slaget – på ett tag.
  2. Kanonmat värvas från periferin. Putin är helt likgiltig inför att hundratusentals unga män dör vid fronten i hans anfallskrig. Men inte ens den hårdaste diktatur klarar av att hantera en allt för brett utbrett missnöje bland medelklassen i Moskva och de andra stora städerna i det ryska ”hjärtlandet”. Därför har Putin värvat många från etniska minoriteter och avlägsna regioner (samt tidigare även Rysslands välfyllda fängelser), vars röster inte alls är lika starka i den ryska interna opinionen ens i vanliga fall. 
  3. Statlig krigspropaganda. Visst mullrar det överallt där snart en hel generation unga män dödas i ett onödigt krig. Men den breda ryska opinionen hålls ändå i schack via en kombination av hård repression och massiv krigspropaganda i statliga medier – fyllda av lögner och chauvinistisk nationalism.

Det är inte orimligt att de ukrainska flyktingar som vill stanna här efter nästa år beviljas permanent uppehållstillstånd

  1. De ukrainska flyktingarna behöver få besked om en framtid i Sverige. Det är rimligt att man i en massflyktssituation erbjuder mycket stora grupper flyktingar tillfälligt skydd. Att EU kunde enas om ett massflyktsdirektiv denna gång är en lika förvånande som välkommen signal om att man tar ansvar när det verkligen gäller. Men om ett år löper direktivet ut. Vad händer då med alla de kvarvarande dryga 40 000 ukrainska krigsflyktingar som har sökt och fått skydd i Sverige?

    Det är uppenbart att kriget knappast lär vara över inom överskådlig framtid. De har ofta bättre förutsättningar att komma in i det svenska samhället än andra grupper. Det är inte orimligt att de ukrainska flyktingar som vill stanna här efter nästa år beviljas permanent uppehållstillstånd, och att de som vill återvända till säkrare delar av Ukraina får extra stöd för att göra det. 
  1. Volodomyr Zelenskyj borde nomineras till Nobels fredspris. Ukrainas president går förhoppningsvis till historien som en av de riktigt stora världsledarna. Få har förkroppsligat motståndet mot en brutal anfallare som han. Ingen har likt han tydliggjort att Ukraina nu kämpar för hela den fria världen. Och få har så tydligt visat att verklig fred inte kan uppnås genom eftergifter till en aggressiv invasionsmakt. För detta förtjänar han och Ukraina ett erkännande. I Oslo. I december i år.

Det är nu alltså två år sedan Ukrainas lidande blev så monumentalt. Men det är tio år sedan övergreppet började. Nu behöver vi alla hjälpas åt att se till att lidandet och dödandet inte fortgår i ytterligare två eller tio år. Men utan att ge Putin rätt. Det skulle bara sporra ännu fler aggressioner. Därför finns det bara en fred: när Ryssland drar sig tillbaka, demilitariserar och demokratiserar, låter de ansvariga ställas inför rätta för brott mot mänskligheten och krigsbrott och betalar för Ukrainas lidande och återuppbyggnad. Kommer detta ske snart? Sannolikt inte. Men vi får inte släppa den målbilden. 

Vi valde inte kriget. Kriget valde oss. Nu återstår att hålla Ukraina uppe, Ryssland ute och Sverige inne – i Nato.

Krig är vedervärdigt. Krig är mänsklighetens antites. Men, för att parafrasera två andra talesätt: Vi valde inte kriget. Kriget valde oss. Nu återstår att hålla Ukraina uppe, Ryssland ute och Sverige inne – i Nato. För fredens skull. Faktiskt.

Slava Ukraini!

Daniel Färm är politisk redaktör