Annons:
Annons:

Daniel Färm: 10 problem med högerpartiernas budgetförslag

I skuggan av regeringsbildningen har högern lagt fram ett gemensamt budgetförslag. Det är ett på flera sätt djupt problematiskt och avslöjande alternativ till den historiska 74-miljardersbudget som Magdalena Andersson presenterade för ett par månader sedan.

1. Slår hårt mot vanligt folk.

Högerpartierna säger sig vilja satsa på de som arbetar – och de som har arbetat. Men det stämmer inte.

De säger nej till regeringens förslag att slopa ”funkisskatten”, så att människor som har en funktionsnedsättning eller av andra skäl inte kan arbeta längre – även om man givetvis vill. Att antyda att dessa människor är lata och inte vill arbeta är ett direkt hån mot människor som redan befinner sig i en svår situation.

M, KD och SD säger även nej till att arbetslösa och sjuka ska ha samma skatt som de som arbetar. Just med motivet att man vill gynna de som arbetar och ”de som har arbetat”. Med det menar högerpartierna pensionärerna. Det är förvisso bra att de har vikt sig för den kritik som S och många andra länge har riktat mot den s k pensionärsskatten. Men även den som har a-kassa eller ersättning från sjukförsäkringen har ju normalt sett arbetat. De allra, allra flesta av dem vill även komma tillbaka till arbete igen. Att straffa dem är att straffa alla. För alla kan bli sjuka. Och alla kan bli arbetslösa. Såväl arbetslöshets- som sjukförsäkringen är en försäkring framför allt för löntagare.

Högerpartierna säger nej till regeringens förslag på en familjevecka, så att vanligt – arbetande – folk kan få ett aktivt yrkesliv och ett närvarande familjeliv att gå ihop.

2. Visar att valet inte handlar om migration – men spär på segregationen.

M, KD och SD larmar och gör sig till för att försöka få migrationsfrågan att bli en stor valfråga. Det är den inte. Den S-ledda regeringen har nu i sex år minskat antalet asylsökande med 90 procent och drivit igenom en historiskt stram och långsiktigt hållbar asyl- och migrationspolitik. Att gå från en redan mycket stram och ansvarsfull migrationspolitik till en ännu hårdare är vare sig meningsfullt eller rimligt.

Här finns också flera slag i luften. Högerpartiernas förslag om att fler avvisningar ska verkställas är till exempel givetvis bra – men kan vara svårt att praktiskt genomföra om till exempel det land som de ska avvisas till inte vill eller kan ta emot dem. Regeringen behöver ständigt arbeta med att stärka en hållbar och ansvarsfull migrationspolitik. Men i grund och botten finns redan en sådan på plats, så det är inte detta som valet nästa år kan eller bör handla om.

Däremot behöver kampen för att knäcka segregationen nu stärkas. Men här drar högerpartierna återigen i helt fel riktning.

De vill lägga ned den myndighet som ansvarar för att bryta segregationen: Delegationen mot segregation (Delmos). Det är ett hårt slag mot det angelägna nationella arbete som krävs för att stärka kommunerna och andra samhällsaktörer som ansvarar för att bryta själva segregationen.

Till det kommer att högerpartierna fullständigt saknar insikt om – eller har egna förslag för att bryta – de strukturella problem som driver på och ökar segregationen. Tvärtom vill de till exempel skära ned på de arbetsmarknadsutbildningar som leder till jobb för inte minst utlandsfödda. De värnar även det friskole- och skolvalssystem som har skapat en svårt segregerad skola. Och de skär ned på byggsubventionerna för att få fram fler hyreslägenheter och även på så vis kunna bryta bostadssegregationen.

3. Sviker klimatet – och försöker lura folk på landsbygden.

Samtidigt som klimattoppmötet i Glasgow pekade på vikten av att alla länder nu behöver göra ännu mer för att kraftigt minska koldioxidutsläppen går högerpartierna i rakt motsatt riktning. Likt klimatförnekare föreslår de en sänkning av bensinskatten. Syftet är tydligt: man vill vinna gehör hos landsbygdsväljarna, som ju är beroende av bil för att kunna ta sig till och från jobbet. Där saknas ofta kollektivtrafik, och där är ofta avstånden stora. Samtidigt skulle sänkningen knappt innebära någonting. För den som arbetspendlar med bensinbil två gånger tre mil varje dag innebär M, KD och SDs ”kraftfulla” satsning bara 60 kr per månad.

Samtidigt görs inga som helst satsningar på kärnkraft, trots att man i retoriken försöker göra en stor sak av detta. Anledningen är givetvis att utveckling och byggande av eventuell ny kärnkraft i första hand är utveckling som kraftbolagen och forskningen bör ta ansvar för – inte skattebetalarna. Politiken bör dock följa den tekniska utvecklingen med spänning.

1000 kr per avdelning och månad. Vad ska man göra med det? Ett extra glasskalas?

4. Flera exempel på oseriösa ”retorikpengar”.

Om man vill komma åt samhällsproblem på riktigt, så kostar det. Problemet med högern är att de inte är beredda att använda politiken för att komma åt de verkliga samhällsproblemen. I stället pytsar de ut mycket små belopp på olika välmenande och ibland angelägna insatser – enbart för att i debatten kunna säga att man ”satsar” på detta. Några exempel:

  • Mindre barngrupper i förskolan: 400 miljoner kr. För landets 10 000 förskolor i våra 290 kommuner räcker det knappast till någonting. Det innebär 3 333 kr/månad och förskola. Med i snitt tre avdelningar blir det 1000 kr per avdelning och månad. Vad ska man göra med det? Ett extra glasskalas? Det är inte vad landets småbarn eller förskolepersonal behöver. Däremot är det säkert bra för att KD ska kunna hävda att de ”satsar” på förskolan. Förskolorna behöver snarare många miljarder för att på sikt minska barngrupperna. Det skakar man inte fram genom att prioritera stora skattesänkningar.
  • Motverka äldres ensamhet: 25 miljoner kr. Återigen ett angeläget samhällsproblem. Som KD vill kunna prata mycket om. Men som högerpartierna bara är beredd att lägga en pinsamt låg summa på.
  • Bättre arbetsmiljö: 60 miljoner kr. Det är provocerande att partier som motsätter sig att skyddsombud ska få utökade möjligheter, som ständigt motarbetar ökat fackligt inflytande på arbetsplatserna just för att säkra en god arbetsmiljö – och som i princip allt ställer sig på arbetsgivarnas sida i viktiga vägval – nu vill kunna prata om att man ”satsar” på en bättre arbetsmiljö.
  • Civila samhället: 32 miljoner kr. Det finns 200 000 ideella föreningar i Sverige. Högerpartiernas ”satsning” på dessa innebär i snitt 160 kr/förening. Det tar mig en dag att sälja lotter och strumpor för mer pengar till min sons fotbollslag. Men satsningar gör ändå att Ebba Busch kan prata om att de ”satsar” på civilsamhället.

Nu kanske någon tänker: ”Ja, men det är ju ändå mer än vad regeringen satsar.” Jo, men häri ligger skillnaden i grundsyn. När en S-ledd regering verkligen satsar, så märks det. Då kostar det. Därför kan man inte göra allt samtidigt. Men fler S-budgetar väntar. Reformlustan är stor – liksom beredskapen att finansiera dessa så att de verkligen har effekt.

anmärkningsvärt att högerpartierna väljer att inte ge besked i några av de riktigt stora frågorna

5. Mörkar de stora vägvalen – en kalldusch väntar.

Det är dock anmärkningsvärt att högerpartierna väljer att inte ge besked i några av de riktigt stora frågorna, där de dessutom är splittrade:

  • Hur mycket ska biståndet minskas? SD säger ofta att man hellre ska hjälpa till ”på plats” än att ta emot flyktingar till Sverige. Det finns en viss logik i det, även om jag inte alls håller med om att vi inte ska ta vår del av ansvaret (vilket vi ju har gjort). Problemet är att SD samtidigt vill halvera biståndet, som syftar till att just förbättra livsvillkoren, demokratin och säkerheten i inte minst fattiga och krigsdrabbade länder. Det gör ju att människor inte tvingas fly eller väljer att lämna sina hemländer. Genom att skära i detta driver SD snarare på de ”pushfaktorer” som migrationsforskningen ofta lyfter är avgörande för att öka migrationen.

    Men framför allt skulle ett kraftigt minskat bistånd – vilket även Moderaterna förespråkar – drabba fattiga, demokratitörstande och krigsdrabbade människor runt om i världen. För att Moderaterna vill sänka skatten för de i Sverige som redan tjänar mycket. Orättvisan har många ansikten. Högerpartierna ger den flera.

man måste skära i några av budgetens stora områden om man ska ha råd med Moderaternas heliga skattesänkningar

  • Hur blir det med trygghetsförsäkringarna, barnbidraget och stödet till funktionsnedsatta? Det på sikt kanske allvarligaste – men minsta – budgetförslaget i högerns budgetförslag var de fem (5) miljoner (inte miljarder) som avsätts för att utreda en stor ”bidragsreform”. Här står Moderaternas och Kristdemokraternas absurda förslag om ”bidragstak” mot SD, som påstår sig motsätta sig försämringar av a-kassan, sjukförsäkringen eller andra delar av trygghetssystemen.

    Problemet är att man måste skära i några av budgetens stora områden om man ska ha råd med Moderaternas heliga skattesänkningar. Så därför talar mycket för att SD kommer att vika sig. Den som vill ha god trygghet i livets olika skeden också framöver bör därför inte gå på SDs retorik om att man värnar trygghetsförsäkringar, barnbidrag med mera. För om högern skulle vinna valet så väntar en kalldusch för vanligt folk.

6. Försöker släppa in högerpopulismen i värmen.

Många har varnat för att Moderaternas och Kristdemokraternas – liksom Liberalernas – acceptans av Sverigedemokraterna innebär att man ger stort politiskt inflytande till ett högerpopulistiskt och i många hänseenden extremt parti. Nu har ytterligare ett steg i den riktningen tagits. Det bådar inte gott för högern. Men visar givetvis att det nu bara finns ett seriöst regeringsalternativ. För nej, det går inte att jämföra Vänsterpartiets ibland något väl ambitiösa välfärdsiver med Sverigedemokraternas fullständigt oseriösa syn på politik, rättigheter och samhällsekonomi.

ger inte väljarna en möjlighet att få del av seriös granskning eller debatt om förslagen

7. En oseriös ”servettskiss” som inte går att granska – eller regera landet på.

Att högeroppositionen presenterar sitt budgetalternativ genom ett pressmeddelande endast några dagar innan det ska behandlas i riksdagen är inte seriöst. Det ger inte väljarna en möjlighet att få del av seriös granskning eller debatt om förslagen eller den bristande redovisningen av hur de ska finansieras.

Dessutom är förslagen så skissartade att det inte skulle gå att styra landet med den budgeten som grund – vid sidan av att förslagen drar i fel riktning. Man måste ha gjort noggranna analyser av hur förslagen kan slå och hur de ska genomföras. Det saknas i hög utsträckning

8. 500 miljoner ofinansierat.

I de tabeller som M, KD och SD själva har publicerat framgår att man föreslår ökade utgifter eller minskade intäkter på 20,4 miljarder, men endast har finansierat 19,9 miljarder. En halv miljard hit eller dit, kanske du tänker. Men om det är så här det ska vara med oansvariga populister, skattesänkardogmatiker och ogenomtänkta småpartier vid makten, så lär vi få se en kraftigt ökad skuldsättning växa fram – utan att det har gynnat vanligt folk.

9. Erkänner att regeringen gör det mesta rätt.

Oppositionens budgetförslag omfattar endast 19 av de 74 miljarder som regeringen har i sin historiskt stora budgetproposition. Det innebär att den samlade högeroppositionen ändå anser att regeringen gör rätt till 75 procent. Det är återigen avslöjande. SD-ledaren Jimmie Åkesson brukar ju säga att allt, ALLT (ursäkta versalerna, men han brukar faktiskt nästan skrika) som regeringen gör är fel och drar i fel riktning. Sällan har väl talesättet ”tomma tunnor skramlar mest” varit mer träffsäkert.

ett stort misslyckande för Kristerssons ambition att hålla ihop sitt regeringsalternativ.

10. Högern är inte samlad. Att Liberalerna i elfte timmen valde att hoppa av den gemensamma budgetreservationen är ett stort misslyckande för Kristerssons ambition att hålla ihop sitt regeringsalternativ. Liberalernas landsmöte förstärkte detta. Sabunis parti kan nu inte ställa upp på en gemensam linje på högerns kanske viktigaste område: insatserna för att bekämpa gängkriminaliteten. Eller på de övriga högerpartiernas uppenbara nonchalans inför klimathotet. Eller på högerns migrationspolitik. För att nämna några frågor som splittrar högerpartierna.

Sammanfattningsvis: Sverige står inför ett viktigt vägval. Högeroppositionen har nu gett ett första besked om vilket alternativ de står för. Det förskräcker – på så många sätt. Tyvärr lär vi få se ännu mer och ännu värre förslag som drar isär samhället från M, KD och SD – med L som stödparti. Men mot detta står en S-ledd regerings politik för en stärkt välfärd, fler jobb, att bryta segregationen och rädda klimatet. S kan gå in i valrörelsen med god tillförsikt.