Annons:
Annons:

Daniel Andersson: ”Det kan betyda skillnad mellan att orka leva eller inte”

När det här publiceras har Stockholm Pride gått av stapeln och tusentals människor har gått i den avslutande Pride-paraden. Ännu fler har gått i parader runt om i landet, och några är kvar. 

För 50 år sedan var det ovanligt och faktiskt ganska konstigt med två personer av samma kön som delade liv med varandra. För vissa var det till och med farligt. Idag är det inte så. Jag kan berätta om mitt vardagsliv som inkluderar min pojkvän på samma sätt som alla andra. Det har krävts hårt arbete av de före mig, och det är vi Socialdemokrater som stått för i princip alla stora hbtq+reformer. Jag är tacksam, och ödmjuk inför det. Men det gäller mig. Nu är det dags för mig att vara någons föregångare. 

Förra veckan kom ett förslag om att ändra den 50 år gamla könstillhörighetslagen. Förslaget innehöll många bra saker, men saknade det så viktiga självbestämmandet. Utan att gå in på tekniska detaljer betyder självbestämmandet att en person själv får avgöra vilket juridiskt kön en har. Regeringen har valt att ta bort den delen, med hänvisning till att Skatteverket inte kan säkerställa att kopplingar mellan gamla och nya personnummer fungerar. Detta skulle enligt vissa myndigheter kunna göra att kriminella hittar nya sätt att begå och dölja brott på, medan det enligt andra inte utgör ett problem. 

Jag förstår att det kan vara svårt att förstå att det kön du uppfattas som, känner dig som och det som står i passet inte är samma. För de flesta människor stämmer ju allt det. Men för den som inte känner att det stämmer kan rätten att åtminstone själv få bestämma juridiskt kön betyda hela världen. Det kan betyda skillnad mellan att orka leva eller inte. 

Så om det för 50 år sedan var konstigt med samkönade relationer, och vi kunde förändra den normen, finns det ingenting som säger att vi inte kan ändra också den här normen. I Norge, Danmark, Island, Tyskland och snart Finland bestämmer du själv vilket juridiskt kön du har. Sverige är alltså sämst i klassen. Vi är inte unika jämfört med dessa länder vad gäller organiserad brottslighet, demografi eller antalet hbtq+personer. Så varför kan vi inte göra som så många gånger förut, lära oss av våra grannar och harmonisera vår lagstiftning? Vad gör att just Sverige inte kan tillåta självbestämmande, när så många andra gör det? 

Även om den här frågan inte är viktig för dig personligen så är den viktig för många andra, och den är viktig för att Sverige ska bli världens bästa land för hbtq+personer. Just nu är vi inte ens topp 10. Hbtq+rättigheter är mänskliga rättigheter och alla vinner på ett öppet och inkluderande samhälle där en kan vara den en är. Precis som att det är okej att älska vem en vill blivit norm.

Ibland måste någon gå först, även när det är svårt. Jag och HBT-S gör det, och vi tror att Sverige och Socialdemokraterna kan lösa de knutar som finns. Gör om förslaget, till ett rättvist förslag. Vårt Sverige kan bättre.

Daniel Andersson är förbundsordförande HBT-Socialdemokrater

Annons:
Annons: