Centerpartiet: Idealisterna som glömde justera kartan?
Om Centerpartiet väljer fyra nya år som en bastion mot Sverigedemokraterna får partiet finna sig att väljarstödet kan tippa över på fel sida om fyraprocentsspärren. Foto: Shutterstock.
Centerpartiet är inne i en process för att utse Annies efterträdare, men innan dess måste svar ges på två överlappande frågor: Varför valde Annie sin enfaldiga spelstrategi, och vad krävs för att partiet ska hitta tillbaka från villovägen de tycks orientera sig efter?
För Centerpartiet finns den mest sannolika förklaringen i Annies idealistiska försvarslinje högerut, där sakpolitiken till varje pris akterseglats av det överordnade målet: isolera Sverigedemokraterna från inflytande över svensk politik. Och svartmåla varje tänkbart partiöverskridande samarbete med Jimme Åkesson. Om det så krävs, dra parallellen till 30-talets Europa.
Den andra förklaringen kan ses utifrån att Annie Lööfs popularitet bidragit till en fartblindhet. Denna fartblindhet har möjliggjort den gradvisa formningen av Centerpartiet till en ideologisk budbärare, som primärt utgår från idealistiska föreställningar om politiken, där ont skiljs från gott med en orubblig röd linje i kartans ytterkanter. Kärnan i Annies valbudskap syftade till att synliggöra för väljarna vilket parti hon vill motarbeta, snarare än vilka sakfrågor hon haft för avsikt att försöka nå blocköverskridande överenskommelser i.
Denna ideologiska kompassriktning har gett utrymme för idealism som politiskt varumärke, trots att det rimmar illa med sakpolitikens vardag. Och trots att positionen som ”den breda mitten” blev en illusion efter januariavtalets fall. Den karta som Annie velat teckna, blev helt enkelt missvisande mot den karta väljaropinionens orienterat efter fram till valurnan.
När väljarmajoriteten ser kärnkraften som ett medel för klimatmålen vacklar Centern om dess framtid.
Den tredje förklaringen finns i det sakpolitiska perspektivet. Även där har C navigerat med kompassnålen i idealismens riktning. Trots att väljarna sannolikt styrs av vardaglig konsekvensanalys, snarare än idealistiska principer. Två exempel på denna åsiktsdiskrepans mellan partiet och väljaropinionen är positioneringen i energi – och migrationspolitken. När väljarmajoriteten ser kärnkraften som ett medel för klimatmålen vacklar Centern om dess framtid.
Där väljarna vill se en åtstramning av migrationen vill Annie se ”en generös och human flykting- och invandringspolitik.”
Med facit i hand är orsakssambanden tydliga. Både striden mot Sverigedemokraterna, och svagt kommunicerad sakpolitik har bidragit till valförlusten. Där Centerns partipolitik verkar utmejslats inom ramen för högre partiföreträdares åsiktsutbyten mellan skål och vägg. Men där lyhördheten inför kärnväljarnas sakpolitik förlorats.
Om Centerpartiet väljer fyra nya år som en bastion mot Sverigedemokraterna får partiet finna sig att väljarstödet kan tippa över på fel sida om fyraprocentsspärren. Visst kan det i sak vara hedersamt med konsekventa ideal i sin politiska orientering, säger djävulens advokat. Men att bara styras av idealen när blockpolitiken nu kräver en pragmatisk kompassriktning – det är en väg utan framtidsutsikt.
Centerpartiet kan inte negligera behovet av att finjustera sin politiska karta efter en uppdaterad bild av det politiska landskapets förutsättningar och möjligheter. Både sett ur valresultatets och den rådande blockpolitikens perspektiv. Om inte partiet inte ändrar sin kurs, och inte finner sig inom ramen för ett av blocken, tycks man vara redo springa ännu längre från sin väljare. Där hoppet står till att verkligheten anpassar sig till en redan föråldrad kartbild, när det i praktiken bara förstärker den idealistiska självbilden.
Adam Bäckström, samhällsvetare.
