Annons:

Blott Socialdemokraterna socialdemokratisk politik har

Byst av Per Albin Hansson, riksdagen. Foto: Greger Ravik

Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman skrev i en krönika härförleden att det historiska hatet mot socialdemokratin alltjämt lever, och spelar viss roll för turerna kring regeringsbildandet. Wiman skriver att det kommer både från höger och vänster och ”hämtar sin näring i föraktet för den saktfärdiga reformtakten och de grå kompromisserna. Vardagligheten i socialdemokratins samhällssyn och dess fokus på människors villkor här och nu har alltid provocerat mer storvulna dogmatiker ur olika läger.”

Jag och många med mig känner igen det. Men vill tillägga att det finns en ingrediens till. Nämligen det faktum att den här vardagligheten och gråa reformismen lyckats så bra, mycket bättre än alla mer ”storvulna” ideologier gjort, långt mer än vad såväl nyliberalism som kommunism ens varit i närheten av.

Det är förmodligen dessa stora framgångar som, all kritik mot socialdemokratin till trots, får partier både till höger och vänster att försöka framställa sig som bärare av just socialdemokratisk kärnpolitik – fast mycket bättre bärare, förstås. Moderaterna på Alliansens tid kallade sig för ”det nya arbetarpartiet”. Jimmie Åkesson försöker expropriera folkhemmet, och både han och Nooshi Dadgostar åberopar Per Albin. Fast något säger mig att de läst Per Albin helt olika, och att det inte är Åkesson som läst rätt.

Plagiering brukar ibland kallas för det högsta formen av erkännande, så visst kan denna retroaktiva uppslutning kring socialdemokratisk politik kännas smickrande. Dock kan det finnas skäl att påpeka att det faktiskt är S som sitter på upphovsrätten. Och att plagiaten inte alltid har så väldigt mycket med originalet att göra utan mer handlar om varumärkesintrång.

Det moderata arbetarpartiet, exempelvis, försämrade sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna, vilket slagit hårt mot LO-yrken med höga risker för arbetslöshet och arbetsrelaterade sjukdomar. Samma parti ökade möjligheterna till tillfälliga anställningar. Samt möjligheter till ökad låglönekonkurrens genom Lex Laval och nya generösa regler för arbetskraftsinvandring.

Folkhemspartiet SD verkar inte veta hur Per Albin Hansson definierade sitt folkhem. Enligt folkhemstalet 1928 ”måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de arbetande beredas andel även i det ekonomiska förvaltandet, demokratin genomföras och tillämpas även socialt och ekonomiskt”.

Per Albins folkhem är helt enkelt reformistisk socialism, något som ligger mycket långt från vad SD står för. SD har till dominerande del stött den borgerliga ekonomiska politik som snarast ökat klasskillnaderna och motverkat en ekonomisk utjämning. Kravet på inflytande för de anställda i arbetslivet begriper de över huvud taget inte, eftersom de inte erkänner att det finns intressemotsättningar mellan arbete och kapital; SD är tydligt fackföreningsfientliga.

Men om vi nu utgår från just Per Albins definition av folkhemmet, vilka krav på socialdemokratisk politik ställer det i dag?

För att ta bara några punkter:

Ett område handlar om villkoren i arbetslivet. En konkret fråga är de många osäkra anställningarna, där osäkerheterna dessutom ökat. En annan lika konkret fråga är de arbetsmiljöproblem som skapats i vissa branscher genom utländsk underbuds-
konkurrens. Och jo, arbetslivets villkor hör till folkhemspolitiken likaväl som välfärdspolitiken gör det, eftersom villkoren på arbetsmarknaden bestämmer så mycket av människors liv och vardag.

Det som Per Albin kallade ”social omsorg” och som i dag heter välfärdspolitik, behöver restaureras.

Det som Per Albin kallade ”social omsorg” och som i dag heter välfärdspolitik, behöver restaureras. Att återupprätta en fungerande sjukförsäkring är ett exempel. Att förstärka äldreomsorgen ett annat.

Men medan det finns gott om exempel på sådant som behöver förändras för att återge välfärdspolitiken dess roll som klassutjämnare, så finns ett stort problem i vägen: det saknas pengar. Dels på grund av alla stora skattesänkningar, dels därför att så stora resurser måste läggas på efterarbetet till coronan. 

Skattehöjningar är aldrig populära, och det kommer att krävas rätt mycket av opinionsbildning kring skatters nödvändighet – och nyttighet – för den välfärdspolitik som så många ställer krav på. Men det krävs också en mycket hårdare hushållning med skattepengarna. Med det menar jag inte ”rationaliseringar” i form av hårdare press på personalen. Jag menar sådant som nerdragningar av dagens alldeles för stora subventioner till hushållstjänster, mindre frikostiga regler för ersättningen till fristående skolor, och hårdare styrning av etableringen av gymnasieskolor och privata vårdmottagningar för att slippa dagens kostnadsdrivande överetableringar.

Och eftersom vinstintresset visat sig leda till allvarliga snedvridningar av välfärdspolitikens syften måste det bort. Eller åtminstone regleras hårt.

Mer allmänt kan man säga att socialdemokratin har alla skäl att tydligt stå upp just för socialdemokratisk politik – och att inte låta andra definiera den i enlighet med sina ofta helt andra syften.

Annons: