Blind lojalitet tar död på rörelsen

Foto: Mathias Bohman

Socialdemokraterna behöver, precis som den nybildade föreningen Reformisterna säger, klara av att hålla isär att inneha regeringsmakten och att föra en intern idédebatt. Att kräva lojalitet med regeringen i varenda fråga kommer att ta död på rörelsen, skriver Kata Nilsson.

Kata Nilsson

Socialdemokraterna har problem. För några veckor sedan startades en ny klubb för vänstersossar i Stockholm, kallad “Reformisterna”, vars bildandes poäng var att starta en vänstervriden idédebatt inom den socialdemokratiska rörelsen.

Det rådde genast ängslighet bland de mest partitrogna. Kommer detta bli en kuppartad vänsterhistoria?

Det ligger i Socialdemokraternas historia att noja över vänster-subgrupper inom den egna rörelsen, med rätta. Sedan partisprängningen har Socialdemokraterna haft problem med och behövt rensa ut vänsterextremister.

Men Reformisterna, med S-debattören och självutnämnde vänsterprofeten Daniel Suhonen i spetsen, är inte vänsterextremister. De vill bara ha en plats att diskutera frågor vänster om partilinjen men som ändå faller inom ramarna för vad som kan kallas klassisk socialdemokrati.

Debattörer med tillhörighet hos högerpartier ville direkt hävda att Reformisterna var Socialdemokraternas egna plan för att behålla sura vänsternissar i partiet efter uppgörelsen med Liberalerna och Centerpartiet.

Man hade kunnat önska att alla partistrateger var så smarta.

Vi är fler som efterfrågar idédebatt, fast kanske åt andra hållet. Eller inte. Du behöver inte vara varken vänster- eller högersosse för att efterfråga en mer aktiv intern idédebatt.

Att kräva lojalitet med regeringen i varenda fråga kommer ta död på den här rörelsen. Och givetvis finns inga sådana uttalade krav du som partimedlem måste skriva under på. Men ängsligheten ändå, den gör S svaga.

Det finns partipiska och det finns magkänsla. För mig hör de ihop, för regeringen är inte partiet, sossarna är partiet. Så jag frågar min magkänsla: är regeringens förslag X sossigt?

Jag kan tänka både ”ja”, ”nej”, och ”nja”. Oavsett skriver jag det. Och för mig är just det att vara partitrogen.

I förra veckans Aktuellt i Politiken kunde vi läsa ett helt uppslag om utbildningsminister Anna Ekström och hur hon nu tvingas ”hitta på” ny politik för att minska skolsegregationen för att vinst-frågan föll platt i förhandlingar med våra nya kompisar i Liberalerna och Centerpartiet.

S behöver inte ”hitta på” ny politik här, vi behöver gå tillbaka till den seriösa debatt vi hade om kvalitet och individens utveckling innan vi började stirra oss blinda på vinster i vår noja att förlora röster i valet.

Det är min åsikt, reformister eller andra kan ha en annan, båda är sossiga, låt oss debattera.

Jag förstår att tråden vår regering balanserar är skör. Och de gör oftast ett fantastiskt arbete, och när jag inte tycker det låter jag dem veta det.

Men vi i S behöver, precis som Reformisterna säger, klara av att särhålla det faktum att en svag S-ledd regering på nåder av Liberalerna och Centerpartiet självfallet är bättre än det alternativ till regering som fanns, och att internt klara av att diskutera politik.

Noja och ängslighet klär varken Sveriges största parti eller ett regeringsparti.

Kata Nilsson
politisk redaktör Piteå-Tidningen