Björn Wiechel: Om att knyta an till ett större politiskt projekt

Min farmor röstade ja till EU ”för freden”, som hon sa. Jag minns att jag som tioåring inte förstod argumentet mer än någonting abstrakt. Freden? Vi är väl inte i krig, tänkte jag. De flesta runt mig i Holmsund och Västerbotten röstade nej. Man gillade inte EUs övermakt och marknadisering.

När jag i vuxen ålder pratade med henne om EU fanns frågan om marknad inte ens med i hennes resonemang. Hennes motiv präglades av en outplånlig och hemsk erfarenhet och en livslång känsla av ansvar. Farmor föddes 1925, i efterdyningarna av första världskriget, och hon var 20 år då andra världskriget slutade. Upplevelserna av det räckte för att förstå vad som står på spel. Aldrig mer!

Allt oftare återkommer jag till farmors och hennes generationskamraters ställningstagande. Och det med tilltagande respekt och ödmjukhet.

De präglades av en samhällsstämning och rörelse. Fred skulle byggas. Pedagogikens fokus förbyttes från en självförhärligande och krigshetsande nationalism till att fostra det uppväxande släktet i demokrati.

Ett socialt välfärdsprojekt skulle lyfta folk ur fattigdom, minska konflikter och odla människans konstruktiva förmågor. Kulturen skapade nya lägereldar, där man också gjorde upp med gammalt mög. Framåtandan fanns överallt. Det är åtminstone min bild. Kanske är den förenklad och förskönad.

Allt oftare återkommer jag till farmors och hennes generationskamraters ställningstagande. Och det med tilltagande respekt och ödmjukhet.

Hursomhelst var det då. Och det sägs att man inom politiken ska förhålla sig till historien i relation till framtiden på samma sätt som man fördelar sin uppmärksamhet mellan backspeglarna och framrutan när man kör bil. Mestadels ska vi blicka framåt, med lärdom av det som hänt.

Det är ständigt nya skeden som formar människor politiskt. Bland aktiva socialdemokrater som är yngre än mig är 90-talskrisen bara något vagt. Likaså EMU-omröstningen. Trots att de var så viktiga för mig. Men på samma sätt väcker inte kärnkraftsomröstningen några större känslor i mig, och jag gick heller inte med i ”Olof Palme”, som Mona Sahlin gjorde. Frågar man människor som är utanför politiken har de sannolikt inte fäst sig särskilt vid något av detta.

Mestadels ska vi blicka framåt, med lärdom av det som hänt.

Med åren har jag lärt mig att skilja på värderingar och positioner. Värderingar är beständiga medan positioner kan behöva förändras. När världen rör sig måste också politiken navigera om och inta nya positioner för att leva upp till samma ideologiska ambitioner. Exempelvis kan man med samma värderingar först vara emot ett Natomedlemskap och sedan för.

Farmor knöt an till ett fredsprojekt. Huvudriktningen var solklar. Det får mig att tänka på den politikutveckling som Socialdemokraterna nu är inne i, som handlar om att sätta politiska ramar som ska ta oss in på 2030-talet.

Sverige befinner sig i ett kritiskt läge med stora samhällsproblem och utbredd pessimism. Tilliten rubbas och tilltron till gemensamma lösningar avtar. Risken finns att folk tappar tron på politikens förmåga. Högerkrafterna kommer att föra en politik som splittrar vanligt folk och ställer grupp mot grupp för att uppnå sina syften.

Det präglar samhällstämningen i dag, i vilken människors politiska uppfattningar definieras i realtid. Nu gäller att vi socialdemokrater är de som kliver fram och på allvar gör upp med den utveckling som fört oss hit. Gör kritiska djupdykningar och omprövar en del positioner. Visar att vi delar människors upprördhet över samhällsmisslyckanden, säger som det är, och bygger förtroende.

Den av Socialdemokraternas elva arbetsgrupper som jag är sammankallande i, om att arbeta oss rikare, kan bland annat se att i stora delar av landet är bristerna i humankapitalet inte bara hämmande, utan de utgör rentav en press nedåt på arbetsmarknaden.

Med åren har jag lärt mig att skilja på värderingar och positioner. Värderingar är beständiga medan positioner kan behöva förändras.

Välståndet i Sverige kommer att sinkas och snedfördelas så länge vi inte lyfter oss ur och styr bort från utbredningen av lågproduktiva och otrygga service- och tjänstejobb. Men medlen för att göra det har samhället avhänt sig i dag.

Det är nödvändigt att Socialdemokraterna spänner bågen och gör det som krävs för att vända utvecklingen om det ska bli våra värderingar som bygger Sverige framöver. Det handlar om att ta ett gemensamt ansvar för att bygga en ny sammanhållning, i vår tid.

Björn Wiechel (S) är riksdagsledamot från Västerbotten