Björn Fridén: Italienska tåg går i tid – utan Mussolini
Foto: Pixabay
Att resa med tåg genom Europa ger en hel del politiska perspektiv. Man lär sig mycket om hur andra länder fungerar utan att begripa mer av språket än det man snappat upp längs vägen. Det säger en hel del om Tyskland att se hur ilskan börjar övergå i raseri på perrongen i Hamburg när DB-tåget söderut börjar närma sig åtta minuters försening.
Man vill liksom ge alla en uppmuntrande kram för denna pittoreska tilltro till järnvägens punktlighet.
”Vi har en av de sämsta järnvägarna i världen”, gormade den tyska tidningen Bild på ledarplats i början av december.
Gullet, ni har inte ens en av de sämsta järnvägarna i Tyskland. Danska DSB är sämst i Tyskland. En intressant sak i det folkliga missnöjet mot försämrad punktlighet är att ingen seriös aktör tror att privatisering skulle bli vare sig bättre eller billigare.
Väl i Offenburg var förstås de åtta minuterna inhämtade. Byte till Schweiziska SBB, som inte kan beskrivas som något annat än DB på crack. Vad järnvägen får kosta säger en del om politiska prioriteringar. Tyskland lägger 69 euro per invånare och år på spårunderhåll. Schweiz klockar in med svindlande 362. Transport är att betrakta som en lika självklar del av statlig myndighetsutövning som polis eller försvar. Det är inget man överlåter till lägstbjudande lallare.
Inte ens Italien, som sällan brukar betraktas som ett land i tid, låter järnvägen förfalla. Tåget mellan Milano och Neapel tar lite drygt fyra timmar. Sträckan är längre än Stockholm–Skellefteå.
Varken Italien, Schweiz eller Tyskland är några vänsterfästen. Ändå håller de på regleringarna mycket hårdare än Sverige. USA har inskrivet i sin konstitution att den federala staten måste driva posten. Militärmakt är däremot valfritt.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”Folk är mer än lovligt trötta på försvunna brev, försvunna tåg och försvunna skolor.”[/blockquote]
Här i Sverige finns det inte mycket till stöd för ytterligare avreglering. I alla fall inte bland folket. I riksdagen däremot finns det en kompakt majoritet för mer privatiseringar, avregleringar och ökad SJ-fiering av viktiga samhällsfunktioner. Vi lär få se många strider om privatiseringar de kommande åren. De är viktiga att ta även om de en och en kanske blir förluster. Det handlar om att visa svenska folket vilka som står med dem. Folk är mer än lovligt trötta på försvunna brev, försvunna tåg och försvunna skolor. Medan en liten klick fyller fickorna med guld.
”Mussolini fick i alla fall tågen att gå i tid”, som det kryptofascistiska talesättet lyder. Att döma av Italiens järnvägsnät så går det alldeles utmärkt även utan Mussolini. Allt som krävs är att man inte avreglerar som en idiot.
