Björn Fridén: Därför är vi socialdemokrater otidsenliga
Vi som engagerar oss politiskt vet varför vi gör det. Alla tjusiga valaffischer, profilprodukter och reklamkampanjer vi sett komma och gå har varit på marginalen. Ibland har vi tyckt att de varit lite fåniga och rentav reducerat politiken till yta och fernissa.
Ibland vill man bara ha en redig fanborg på Folkets Hus och ordentliga mötesprotokoll. Kanske lite snutkaffe och skråla tillsammans om att sista striden det är, det vi håller på med. Sådant som signalerar att politik är viktigt. Att det är på allvar. Att det är historiskt det vi ägnar oss åt.
På det sättet är politiskt engagerade människor i allmänhet – och socialdemokrater i synnerhet – en smula otidsenliga. Djup och eftertanke är inte på modet. I alla fall om man läser samhällssidorna i våra tidningar.
Björn Fridén vill ibland ha en redig fanborg på Folkets Hus, ordentliga mötesprotokoll och lite snutkaffe.
Försöker man sätta sig in i vad som händer i politiken får man lätt intrycket att det inte är viktigt. Att det mest är en teater som några få välbetalda Stockholmsbroilers ägnar sig åt. Tjuvnyp. Vem tar vem? Allt handlar om något som liknar sport – och personer. Personer så tillrättalagda att det är omöjligt att veta vilka de egentligen är.
Det är klart att politiken tappar sin dragningskraft då.
Som politiskt engagerad ingår det att behöva städa upp den där okunskapen en ointresserad press lämnar efter sig.
Vem känner inte igen sig i att människor man träffar dömer ut hela politiska rörelser för att ledaren verkar stel på tv? Struntsamma vad tiotusentals medlemmar tycker och tänker. Idéerna klipptes bort någonstans längs vägen.
För de som försöker sätta sig in i politiken kan politiken uppfattas som ”att det mest är en teater som några få välbetalda Stockholmsbroilers ägnar sig åt”, menar Björn Fridén.
Politik handlar om vilja. Det handlar om att tillsammans med andra identifiera allt som är fel här i samhället, formulera lösningar och använda de demokratiska verktygen för att få det att hända. Trots att det finns andra som verkligen inte vill. Inget är för stort. Eller för litet. Allt fastnar under luppen hos medborgare med visioner.
Det lyser sällan igenom i den politiska rapporteringen. Den handlar uteslutande om ytan, om kampanjmetoderna, om de hemliga knepen och vem som vann debatten.
Vi kan läsa sida upp och sida ner där det avslöjas saker som aldrig varit hemliga, medan genuint maktmissbruk passerar obemärkt för att det är för krångligt. Enorma frågor om hur mycket skatt vi ska betala och vad den ska användas till blir till rubriker om vem som kallat vem för vad.
Kvar sitter de hundratusentals människor som gjort det sitt personliga ansvar att försöka förändra vår värld till det bättre och undrar – vad är det här för trams?
