Morgan Johansson: Biståndet stryps när det behövs som mest

I över 50 år har enprocentmålet för biståndet varit styrande för Sveriges solidaritetsarbete. 

Det introducerades av regeringen Erlander redan på 1960-talet, och motiveringen var enkel: ”den svenska hjälpen till de fattiga folken kräver inte någon annan motivering än den som bottnar i känslor av moralisk plikt och internationell solidaritet, i vår uppfattning om människovärde och jämlikhet”, hette det i pressmeddelandet.

Så är det: för oss socialdemokrater är enprocentsmålet en moralisk fråga. 

I en värld där behoven är oändliga, så är det en fråga om anständighet att ett land som Sverige kan sätta av åtminstone en hundradel av våra samlade inkomster för att bekämpa fattigdom, stödja mänskliga rättigheter och demokratisk utveckling, underlätta fattiga länders klimatomställning och arbeta för flickors och kvinnors rättigheter. 

De behoven är nu större än på mycket länge. Pandemin gjorde att decennier av ekonomisk utveckling rullades tillbaka. För första gången på årtionden ökar den extrema fattigdomen i världen. I dag lever mer än 700 miljoner människor i extrem fattigdom, det vill säga med en inkomst på under cirka 20 kronor per dag. 

Det pågående kriget med medföljande prisökningar över hela världen har förvärrat situationen än mer. Redan det innebär att biståndspengarna räcker till allt mindre.

Lägg till det att hoten mot kvinnor och flickors rättigheter är värre än på länge. Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter sätts på undantag och aborträtten angrips av religiösa högerkrafter, flickor förvägras skolgång och sexuellt våld används systematiskt i krig och konflikter.

Dessutom har vi en pågående klimatkris, där behoven av radikala åtgärder för att ställa om till hållbarhet är större än någonsin. 

I en värld där behoven är oändliga, så är det en fråga om anständighet att ett land som Sverige kan sätta av åtminstone en hundradel av våra samlade inkomster för att bekämpa fattigdom, stödja mänskliga rättigheter och demokratisk utveckling, underlätta fattiga länders klimatomställning och arbeta för flickors och kvinnors rättigheter. 

Inför valet lovade både L och KD att biståndet skulle värnas. De ville till och med utöka det. Det löftet svek de omedelbart efter valet, överkörda av M och SD. Regeringen skär nu ner på biståndet med 1,4 miljarder kronor, och Sverige går från 1 procent till 0,88 procent av BNI. Andelen kommer att sjunka ännu mer under kommande år. 

Det slår hårt på många håll. Till exempel skar man ner på FNs fond för katastrofbistånd – lagom till att Turkiet och Syrien drabbades av den värsta jordbävningen på 100 år, med minst 50 000 döda. 

Det svenska stödet till demokratikämpar i Myanmar/Burma skärs ner med 60 procent. Detta trots att militärregimens förtryck har ökat på senare tid, och vi ser en upptrappning av kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Då minskar alltså Sverige kraftigt sitt stöd för dem som kämpar för demokrati i landet.

Sveriges stöd till FN-organet UNRWA, som hjälper miljontals palestinska flyktingar i bland annat Jordanien, Libanon och på Västbanken, skärs också ner. Samtidigt eskalerar våldet i Mellanöstern till följd av en allt mer aggressiv bosättningspolitik från den nya högerregeringen i Israel. I det läget väljer alltså Sverige att spela en negativ roll i regionen.

Det är bara några exempel på hur högerregeringens nedskärningar slår.

För oss socialdemokrater är budskapet klart. När fattigdomen ökar så kan inte biståndet skäras ner. Därför kommer vi att återställa enprocentsmålet vid ett regeringsskifte.

Morgan Johansson är utrikespolitisk talesperson för Socialdemokraterna