Avsaknad av digitalt kapital är ett demokratiproblem

Den så kallade digitaliseringen sprider sig snabbt. Den lanseras inom många sektorer som en lösning både för individer, organisationer, privata såväl som offentliga, och samhälle avseende såväl servicekvalitet som kostnader. Som exempel på de fördelar som anförs kan nämnas att personer, som har svårt att förflytta sig, ändå självständigt kan utföra handlingar för att kunna sköta sin ekonomi. Organisationer kan utöka sin service i tid och rum och samhällets kostnader för personalkrävande insatser minskar.  Så är det ibland. Det finns exempel på att digitalisering gjorts så att “alla vinner”, hemtjänstens natt-tillsyn av gamla kan exempelvis upprätthållas utan att personalen behöver störa dem efter, ibland, långa transporter längs hala vägar. ”Mer och snabbare digitalisering” efterlyses runt om i landet.  Den som inte instämmer i kören beskrivs som bakåtsträvare.  

Men, för det finns flera men, för att digitaliseringens positiva potential ska realiseras för medborgarna krävs kapital av olika slag, ekonomiskt för inköp och kontinuerlig uppgradering av artefakter (såsom iPhones och datorer), kompetens och slutligen socialt för att få tillgång till adekvat assistans. I alla dessa avseenden finns det brister för många. Enligt Internetstiftelsens rapporter befinner sig cirka en miljon av landets vuxna invånare i ”digitalt utanförskap” det vill säga de kan, av en eller flera anledningar inte få del av de fördelar som digitaliseringen tänks föra med sig.

Vårt parti bör se det som ett självklart ansvar inte bara att ”utanför-gruppen” minimeras utan också att de som inte är adekvat digitaliserade förblir fullvärdiga medborgare och får tillgång till fri- och rättigheter liksom de digitaliserade.

Elisabeth Sundin

Digitaliseringsentusiasterna brukar hävda att problemet kommer att försvinna med tiden eftersom det finns ett samband mellan ålder och utanförskap. I avvaktan på det uppmanas pensionärsorganisationer, studieförbund och så vidare att utbilda de äldre i hur de ska använda sina telefoner för att kunna åka buss, skaffa sig ett mobilt ID för att kunna boka tid för vaccinering och så vidare.  Det är bra och vällovligt men det är en tillfällig lösning för den enskilde och en olycklig prioritering av samhälleliga resurser. Det finns nämligen anledning anta att antalet medborgare som befinner sig i digitalt utanförskap inte kommer att minska med tiden utan tvärtemot öka. Orsakerna är flera. En är att begränsad ekonomi är en förklaring till mångas utanförskap. Det kan innebära att man inte har råd med den utrustning som behövs och särskilt inte att satsa på nytt gång på gång då uppgradering krävs. Begränsad ekonomi medför alltså att många trycks ut till de icke-digitaliserades stora skara.  Följderna av att organisationer digitaliserar både nya och gamla tjänster får samma följder för den enskilde, man kan inte längre gå på bio, åka tåg eller ta del av hela debatten som förs i AiP. 

Förvånande och upprörande nog negligeras “utanförgruppen” både av privata och offentliga aktörer. Vårt parti bör se det som ett självklart ansvar inte bara att ”utanför-gruppen” minimeras utan också att de som inte är adekvat digitaliserade förblir fullvärdiga medborgare och får tillgång till fri- och rättigheter liksom de digitaliserade. För att garantera det krävs både insikter, kunskaper och politisk vilja. För att komma fram till vilka beslut och insatser som krävs bör det skapas ett kunskapsunderlag, som kan ligga till grund för fortsatt bevakning, kunskapsinhämtande och beslut.

Oberoende av kunskapsinhämtandet, som bör vara kontinuerligt, bör avsaknad av digitalt kapital inte medföra avsaknad av medborgerliga rättigheter. Alla offentliga organisationer bör åläggas att i sin kommunikation med medborgarna erbjuda kontaktvägar som inte kräver digitala artefakter och kompetens. Samma krav ska ställas på icke-offentliga organisationer i deras kommunikation med medborgarna då de utför samhällsviktig och offentligt finansierad service.  

Det kan i en framtid visa sig att de åtgärder som krävs för att involvera icke-digitaliserade medborgare blir lösningen för alla. Det är en reflektion som följer på insikter både av pandemi och krig i Europa som utmanade och utmanar de etablerade organiseringsprinciperna.  Digitaliseringseuforin är sammanlänkad med styr- och kontrollsystem som sätter organisationernas krav på effektivitet i fokus. Den tar inte hänsyn till användarnas önskemål och gör dem dessutom till måltavlor för en brottslighet som följer i digitaliseringens spår.  

Elisabeth Sundin 
medlem i Ekholmen Landeryds socialdemokratiska förening och S-kvinnor i Linköping