Annons:
Annons:

Åsa-Pia Järliden Bergström: Välkommen ut ur teorivärlden, Konjunkturinstitutet!

I veckan inledde den statliga myndigheten Konjunkturinstitutet ett seminarium med följande enkla problembeskrivning: 1) Sverige har en hög arbetslöshet jämfört med andra länder, 2) Arbetslösheten är koncentrerad till unga, utrikes födda och personer med kort utbildning, och 3) Minimilönerna i Sverige är höga i ett internationellt perspektiv.

Deras slutsats: Arbetsmarknadens parter kan bidra till ökad sysselsättning för unga, utrikes födda och personer med kort utbildning genom att hålla tillbaka löneökningen för de med lägst löner på arbetsmarknaden.

Seminariet behandlade myndighetens årligen återkommande Lönebildningsrapport. Återhållsamhet i lönebildningen är inget nytt tema i denna rapport. År efter år har Konjunkturinstitutet (KI) återkommit till hur parterna på arbetsmarknaden kan påverka arbetslösheten i Sverige genom att ”ändra sin avvägning mellan reallön och sysselsättning”.

Enligt den teoretiska modell som KI utgår ifrån gör parterna en avvägning mellan högre reallöner och lägre sysselsättning samt även mellan lönespridning och sysselsättning. Arbetsgivarna antas alltid vilja betala så låg lön som möjligt. Om då även arbetstagarna väljer en lägre löneökningstakt kommer arbetsgivarna att efterfråga fler anställda och sysselsättningen ökar.

om LO-kollektivet väljer långsammare löneökningar så finns inga garantier att inte tjänstemännen ser en möjlighet att ta ut lite högre löner

Teorin vilar på två helt centrala antaganden. Det första är att återhållsamhet i centrala avtal inte kompenseras av högre lokal löneglidning. Det finns dock många fackförbund och avtalsområden i Sverige. Även om LO-kollektivet väljer långsammare löneökningar så finns inga garantier att inte tjänstemännen ser en möjlighet att ta ut lite högre löner. Bytet mellan lön och sysselsättning finns därmed inte som ett tydligt tillval.

Det andra antagandet är att Riksbanken reagerar på långsammare löneökningar med att sänka räntan. Riksbanken har dock aldrig varit särskilt snabba med att sänka räntan – tvärtom så har de inte under de senaste 20 åren klarat inflationsmålet. Det skulle därför ha varit ett mycket stort risktagande för facket att sätta sin tilltro till det. I dagsläget har Riksbanken mycket svårt att få upp inflationen och räntevapnet är förbrukat. Riksbanken själva önskar sig högre löneökningar för att nå inflationsmålet.

centralt att lönerna varken ökar för mycket eller för lite

KI skriver sin rapport som om den svenska modellen för lönebildning inte fanns. Facken och arbetsgivarna skapar i dag tillsammans förutsättningar för en långsiktigt hållbar löneutveckling. Det genom att man bedömer löneutrymmet utifrån produktivitetsökningen och utrymmet för prisökningar inom ramen för inflationsmålet. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är det centralt att lönerna varken ökar för mycket eller för lite.

För höga löneökningar kan försämra konkurrenskraften, hota inflationsmålet och försvaga företagens lönsamhet med ett minskat utrymme för investeringar som följd. Om lönerna däremot ökar för lite kommer den inhemska efterfrågan i ekonomin, och därmed konsumtionen och företagens försäljning, att dämpas. För låga löneökningar kan alltså också hämma sysselsättningen. Detta är parternas viktiga bidrag till att nå full sysselsättning i ekonomin.

KI skriver att en minskad förhandlingsstyrka hos arbetstagarna skulle få samma positiva sysselsättningseffekt som återhållsamma lönekrav. Men myndigheten förbiser då att en försvagad fackföreningsrörelse, genom minskad organisationsgrad, skulle innebära en stor risk för den sammanhållna modell vi har i dag. Att som KI använda en teoriram där lägre organisationsgrad, jämfört med i dag, skulle möjliggöra en återhållsam löneutveckling blir därmed ganska långt från verkligheten.

hindra framväxten av låglönesektorer

Den svenska modellen innefattar även den solidariska lönepolitiken. Denna bidrar till strukturomvandling genom att tränga undan lågproduktiva arbeten och företag och hindra framväxten av låglönesektorer. För låga löneökningar, och ett för lågt kostnadstryck i näringslivet, minskar företagens incitament att investera för att öka produktiviteten i syfte att möta kostnadsökningarna. Det innebär att lägstalönerna ständigt måste bevakas.

På många avtalsområden finns idag särskilda ungdomslöner eller lönetrappor anpassade efter erfarenhet – för att ge personer med mindre erfarenhet möjlighet till jobb för något lägre lön. Utöver det ställer den svenska modellen stora krav på utbildning av arbetskraften. Det kompletteras med subventionerade anställningar riktade till dem som har det svårast att få ett arbete. Till detta kan läggas arbetsmarknadens parters förslag om Etableringsjobb, som riktar sig just till långtidsarbetslösa.

Den solidariska lönepolitiken är också central för att åstadkomma en jämnare inkomstfördelning i samhället. Avtalens lägstalöner finns där för att förhindra förekomsten av arbetande fattiga. Det är därmed ett explicit mål LOs långsiktiga mål för lönebildningen att minska löneskillnaderna genom att lägstalönerna ökar procentuellt mer än medellönen för arbetare.

Hela syftet med KIs rapport är att ”tillhanda ett kvalificerat faktaunderlag som ska underlätta för arbetsmarknadens parter och Medlingsinstitutet att uppnå samsyn kring de samhällsekonomiska förutsättningarna för lönebildning och löneförhandlingar”. Men rapporten framstår som den är skriven i ett sammanhang helt utan den svenska modellen.

vad som händer med de löntagare som i dag har de allra sämsta villkoren på arbetsmarknaden om löneskillnaderna ska öka mer på deras bekostnad

KI gör centrala antaganden om facket och Riksbanken som sannolikt inte kan uppfyllas. De tar inte upp diskussionen om vad som händer med de löntagare som i dag har de allra sämsta villkoren på arbetsmarknaden om löneskillnaderna ska öka mer på deras bekostnad. Och vad händer med fackens möjlighet att organisera fler om vi själva ska börja driva försämrade villkor?

Det går att förstå att det är intressant att räkna på olika sätt att öka sysselsättningen. Men det går inte att förstå varför en statlig myndighet inte är mer mån om att samtidigt beskriva dagens modell och vilka mål fackföreningsrörelsen faktiskt har med sin verksamhet. Teorier finns för att förenkla en komplex verklighet. Sedan måste de checkas av mot världen därute. Välkommen ut ur den teoretiska modellen Konjunkturinstitutet, säger jag.

Åsa-Pia Järliden Bergström är LO-ekonom