Annons:

Arbetsrätten är inte den enda viktiga frågan för LO

Splittringen inom LO om förändringen av las speglar det faktum att LO-gruppernas olika arbetsmarknader skiljer sig mycket åt. Detaljhandelns arbetsliv är ett annat än byggsektorns, som i sin tur inte har så mycket gemensamt med äldreomsorgens.

Skillnaderna har ända sedan starten 1898 lett till interna konflikter och till att enskilda förbund ibland valt att gå sin egen väg, i de egna medlemmarnas intressen. För sist och slutligt är det de egna medlemmarnas intressen som varje förbund har att bevaka.

Så även denna gång. För IF Metall och Kommunal ger nämligen avtalet med Svenskt Näringsliv fördelar och rent av förbättringar, som uppväger de nackdelar som förändringen också innebär.

På deras arbetsmarknader kommer avtalet högst sannolikt att fungera tämligen väl. Metallsektorn och kommunsektorn skiljer sig givetvis åt, och lika givetvis är ingen av dem problemfri, fackligt sett. Men båda förbunden finns likväl på arbetsmarknader som är hyfsat stabila, med starka fackförbund och i huvudsak seriösa arbetsgivare. HRF, omvänt, finns på en arbetsmarknad med snabb omsättning av både personal och företag, med många subventionerade anställningar där folk kommer och går, och stora inslag av svarta eller halvsvarta verksamheter.

På den arbetsmarknaden fungerar rätt mycket på tvärs även mot gällande las-regler, och det nya avtalet påverkar ingenting av det.

Att LO-förbunden som följd av sina skilda arbetsmarknader inte alltid har sammanfallande intressen i konkreta arbetsmarknadsfrågor är som sagt inget nytt. Man kan ju bara erinra om de senaste decenniernas tvister om ”märket” i löneförhandlingarna, och om hur de särskilda låglönesatsningarna skulle se ut. Men det som tillkommit, och som sannolikt blir en växande huvudvärk, är ett antal förändringar på arbetsmarknaden, som på flera sätt ökar osäkerheterna och utsattheten för arbetskraften.

Förändringar som inte är jämnt fördelade mellan olika branscher och olika fackförbund, och inte heller ser likadana ut i de förbund som påverkas av dem.

Byggnads och Transport har fått åtskilliga problem genom de stora öppningar EUs
fria rörlighet gett för mindre serösa aktörer. Regelverket har stramats upp betydligt på senare år, men sedan återstår det ju att bevaka efterlevnaden. Byggnads har också problemet med de långa kedjorna av underentreprenader, där folk på samma bygge kan vara anställda hos olika arbetsgivare med olika villkor.

Seko har på senare år haft stora problem med upphandlingar inom kollektivtrafiken, som tagits hem på anbud som i praktiken förutsatt lönesänkningar eller uppsägningar (och som gett orimliga arbetsförhållanden). Den speciella arbetsmarknad som möter HRF har redan berörts, och till det kan läggas att turistbranschen, även där arbetsgivarna är helt seriösa, i mycket bygger på bara säsongsanställningar.

Och så har vi ju hela gigekonomin. Och delningsekonomin som lyckats slopa arbetsgivarfunktionen. Taxibranschen. Och alla F-skattare, som jobbar reguljärt för en viss uppdragsgivare, men får ta sitt eget arbetsgivaransvar. Och de generösa reglerna för arbetskraftsinvandring, som i praktiken gör det till arbetsköparens marknad – för här är verkligen ”arbetsköpare” det adekvata namnet.

Allt i förra stycket handlar om ojämna styrkeförhållanden i arbetslivet, med arbetare – hur mycket de än ibland kallas ”företagare” – i kraftigt underläge och ofta hårt exploaterade. Och den fackliga organiseringen för att handskas med detta finns inte ens.

Det som pågår är en utveckling där flera olika faktorer samverkar till att på olika sätt göra växande grupper helt beroende av arbetsgivarens godtycke. Det är fortfarande inte en så väldigt stor del av arbetsmarknaden, och den påverkar ännu så länge inte alla branscher. Men den har ökat under senare år, och den har, i olika former, börjar äta sig in på allt fler håll.

Så det borde vara en gemensam angelägenhet för LO-förbunden att hitta vägar att stoppa, och vända, den utvecklingen. Förr eller senare kommer den annars att direkt eller indirekt få effekter över hela linjen, och innebära försvagningar av den fackliga positionen generellt.

Här handlar det i mycket om andra regelverk än det rent arbetsrättsliga. Det behövs andra regler för arbetskraftsinvandring och F-skatt, krav vid offentliga upphandlingar att redovisa vilka löne- och personalvillkor anbuden baseras på, kontroller att de nya EU-reglerna verkligen följs och diverse åtgärder för att stoppa svarta företag och allmänt oseriöst företagande. Och man be- höver allvarligt fundera över vad som krävs för att förlägga arbetsgivaransvaret inom delningsekonomin där det hör hemma.

Framför allt är det nödvändigt att öka den fackliga organiseringen.

Konflikten kring anställningsskyddet har rört upp heta och ibland bittra känslor inom LO. De måste få värka ut. Men inte komma i vä- gen för nödvändigheten av att hävda alla de gemensamma intressen man har att påver- ka utvecklingen på dagens arbetsmarknad i en annan riktning än dagens.

Annons: