Arbetslöshet handlar om vilja enligt M

Bland de första förslag alliansregeringen lade fram efter valsegern 2006 fanns försämringar av sjuk-och arbetslöshetsförsäkringarna. Argumentet var att ”för generösa” ersättningar gjorde att folk lät bli att söka sig tillbaka till arbetslivet.

Hårdare ekonomisk press, hårdare ju längre tid arbetslöshet och sjukdom varade, skulle därför göra folk mer benägna att ta sig tillbaka till arbetsmarknaden. Framför allt antogs det minska långtidsarbetslöshet och långtidssjukdom.

Åtgärderna uttrycker, på ett sätt, det hårt ekonomistiska synsätt som präglade den moderatstyrda Alliansen. Människors beteenden sågs som helt styrda av prismekanismen, alltså kostnaden respektive vinsten av ett visst agerande. Med högre kostnader för sjukdom eller arbetslöshet skulle färre personer ”välja” det.

Att det kunde finnas andra skäl för såväl långvarig sjukfrånvaro som långvarig arbetslöshet – som svår sjukdom eller otillräckliga yrkeskvalifikationer – ingick inte i tänkandet. Möjligheten till jobb antogs helt vara styrd av den enskildes vilja. Det innebar att det aldrig gjordes några verkliga insatser för bättre möjligheter till rehabilitering inom sjukvården. Insatserna för arbetsmarknads- och vuxenutbildning snarast minskade.

Men även om Alliansens politik var förankrad i då populära ekonomiska teorier så är högerargumenten igenkännliga sedan 1800-talet. Den tidens debatt var präglad av starkt negativ och skuldbeläggande syn på fattigt folk; oförmåga att själv klara sin försörjning ansågs bero på bristande arbetsvilja. Att det kunde ha något att göra med arbetsmarknaden var en icke-existerande tanke.

När förslaget om en försäkring mot olycksfall i arbetet väcktes i riksdagen på 1860-talet avslogs den med motiveringen att folk då skulle sluta spara för sämre tider och i stället förlita sig på ”det allmänna”. 1918 års fattigvårdslag byggde på principen om hjälp till de verkligt nödlidande, men så begränsat att även mycket lågt betalt arbete skulle vara bättre. På 1930- och 1950-talen drev högerpartiet en kampanj mot ”understödstagarandan” liknande den som i dag förs mot ”bidragen”. Partiet motsatte sig de flesta förslagen om stöd till sjuka och arbetslösa.

Här finns en grundläggande skillnad mellan socialdemokratiskt och moderat synsätt. För S är faktorer i arbetslivet den främsta orsaken till arbetslöshet.  För M är det den enskildes vilja, eller snarare brist på vilja, att arbeta.

Högerpolitiken har ett tydligt uppifrånperspektiv. Arbetarrörelsens perspektiv var ett annat – underifrån. I arbetarklassen fanns de som blev sjuka av bomullsdammet och metallpartiklarna i fabrikerna, som smittades av tuberkulos i trångbodda hyreskaserner och statarlängor och slet ut ryggar och leder i tungt fysiskt arbete. Där fanns de som förlorade sitt arbete när lågkonjunkturen kom eller när företag konkurrerades ut. Med andra ord, där fanns upplevelsen av sjukdom och arbetslöshet orsakade av faktorer man själv inte rådde över och inte kunde skydda sig mot, och som de egna inkomsterna inte gav tillräcklig möjlighet att hantera.

Därför ställde arbetarrörelsen kraven på offentligt finansierade sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar på sådana nivåer att sjukdom och arbetslöshet inte till allt annat också blev ekonomiska katastrofer.

Här finns en grundläggande skillnad mellan socialdemokratiskt och moderat synsätt. För S är faktorer i arbetslivet den främsta orsaken till arbetslöshet.  För M är det den enskildes vilja, eller snarare brist på vilja, att arbeta – och ”för generösa” ersättningar stöttar denna brist på vilja. Denna vilja måste tvingas fram genom ekonomisk press.

Alla system kan givetvis missbrukas, och det måste regelverket gardera mot – men inte på ett sätt som allvarligt skadar de legitima behov som systemet är till för. Vilket är vad den moderata politiken gjort.

Det finns underliggande makt- och klassintressen i detta.

Riskerna för arbetslöshet och arbetsrelaterade skador/sjukdomar är, för det första, störst i LO-yrkena. Socialförsäkringarna kan ses som en omfördelning av kostnaderna från dem som har jobb med mindre risk till dem som löper de större riskerna. Som ett tack för de värden som de senare tillför samhället – tänk exportindustri, eller äldreomsorg – och som också de förra har stor nytta av.

Svagt ekonomiskt skydd vid sjukdom och arbetslöshet ger, för det andra, små möjligheter att ställa krav på villkoren i de jobb man kan få. Det är i själva verket ett av de uttalade syftena bakom de moderata försämringarna av trygghetssystemen; de ska få människor att sänka sina lönekrav.

Om allt fler människor måste acceptera jobb på dåliga villkor, ökar det faktiska utrymmet för sådana jobb – och för oseriösa arbetsgivare som ser till att utnyttja det. I slutänden försvagas den fackliga förhandlingsstyrkan i de utsatta branscherna.

Notera dessutom klassaspekten på den moderata uppfattningen att det behövs fler låglönejobb, något Alliansen aktivt stöttade via skattelättnader och skattesubventioner till vissa branscher inom servicesektorn. Argumentet var behovet av fler jobb för personer med låg utbildning. Men samtidigt var det – av någon anledning – tjänster som efterfrågades allt mer av medel- och överklass, det vill säga väljargrupper Moderaterna vänder sig till.

Fotnot: Denna analys ingår i en serie där Anne-Marie Lindgren diskuterar hur klassisk socialdemokratisk ideologi och samhällsanalys förhåller sig till dagens ekonomi och samhälle.