Anne-Marie Lindgren: Arbetsmarknaden bygger på att alla inte jobbar heltid
Arbetsmarknaden i dag bygger på att många inte får jobba heltid, skriver Anne-Marie Lindgren.
Det är litet av tradition att ledande företrädare för arbetarrörelsen 1 maj ska komma med förslag på sociala reformer. I linje med det kom LO i år med förslaget om höjt barnbidrag och Socialdemokraterna med förslaget om kommunal ferieverksamhet, inkluderande mat – det senare betonades särskilt.
Det kanske inte låter så glamoröst; det är inga stora systemförändrande åtgärder.
Men som läget är för många barnfamiljer i dag är det handfast politik direkt ägnad att göra vardagen lättare. Så att barnen kan få äta sig mätta varje dag…
Det säger dock något om Sverige av i dag – att det finns familjer, i ett av världens rikaste länder, som faktiskt inte har pengar att ge sina barn tillräckligt med mat. För vi har ju hört rapporterna från skolorna att det går åt mycket mer mat på måndagar, för att många barn inte kunnat äta sig mätta under veckoslutet. Och på fredagar, för att de äter litet extra för att klara helgen.
Då kommer onekligen frågan vad som händer under sommarlovet, när det inte finns någon skolmat.
Sannolikheten talar för att många av de här barnen har föräldrar som är utan arbete, eller som rör sig på den del av arbetsmarknaden där det inte finns frihet att välja heltid, där många anställningar är är tillfälliga och timvikariaten många.
Det går ju att, som Moderaterna, skylla på föräldrarna. Om de bara såg till att skaffa sig jobb, och jobb med hyggliga löner, så skulle barnen inte behöva fara illa.
Här glömmer Moderaterna två saker.
det är en viktig princip att barns välbefinnande inte ska vara beroende av föräldrars ekonomi
För det första att det är en viktig princip att barns välbefinnande inte ska vara beroende av föräldrars ekonomi. Barn ska aldrig straffas för föräldrars eventuella tillkortakommanden.
För det andra att arbetslöshet sällan är självvald. Det allra vanligaste skälet till arbetslöshet är att det inte går att få jobb – för att man har otillräcklig utbildning, för dåliga svenskkunskaper, hälsoproblem eller funktionsnedsättning. Detsamma gäller om volymen arbetad tid: friheten att välja heltid är i många branscher – äldreomsorgen, exempelvis – begränsad. Tillfälliga anställningar är vanliga och timvikariat en lika vanlig metod att hålla en för arbetsgivaren lönsam ”flexibilitet” i personalstyrkan.
Arbetsmarknaden i dag bygger på att många inte får jobba heltid. Arbetsmarknaden i dag erbjuder få jobb för dem som saknar gymnasieutbildning. Och den ekonomiska politiken – läs:inflationsmålet – kräver helt enkelt en arbetslöshet åtminstone kring femprocentstrecket.
Både arbetsmarknad och ekonomisk politik såväl skapar som förutsätter såväl arbetslöshet
Med andra ord: Både arbetsmarknad och ekonomisk politik såväl skapar som förutsätter såväl arbetslöshet som arbete på mindre än heltid och helår. Den självklara konsekvensen av det är att åtskilliga människor får svårt att försörja sig genom eget arbete. Utan att man ska skylla det på bristande arbetsvilja. Det handlar om det som kallas strukturella faktorer, faktorer individen mycket sällan rår över.
Borgerligheten har svårt att erkänna de strukturella faktorernas betydelse. Det har högst sannolikt att göra med att de gillar just de faktorerna, som arbetsgivarnas möjligheter att anställa folk på osäkra villkor. Ett faktum är att de själva aktivt förstärkt den typen av faktorer.
Alliansregeringen ökade möjligheterna för tillfälliga anställningar. Alliansen drog ner på arbetsmarknads- och vuxenutbildningen, och de borgerliga budgetförslag som röstades fram under S-regeringens tid innehöll också neddragningar.
Dessutom tyckte, och tycker, Moderaterna att det är bra med fler låglönejobb, alltså i praktiken jobb det är svårt att försörja sig på. De genomförde ett antal skattesubventioner för att stimulera framväxten av sådana jobb.
Så det är väl mänskligt att de inte så gärna vill erkänna att de sammantagna konsekvenserna blivit försörjningssvårigheter för många familjer. Det är enklare att skylla på de arbetslösa och de korttidsarbetande själva.
Oviljan att se den betydelse som strukturella och socioekonomiska faktorer har förklarar förmodligen också svårigheterna att komma med åtgärder för de förebyggande insatser som behövs för att driva tillbaka gängkriminaliteten. Just nu jublar borgerliga ledarsidor över en rapport från BRÅ som konstaterar att sambandet mellan kriminalitet och social bakgrund är svagt. Då är det ju meningslöst att satsa på fritidsgårdar, menar Expressen.
Det finns många typer av brott. En del begås i alla samhällsskikt och en del faktiskt främst av folk i goda ekonomiska omständigheter. Och det finns ingen automatisk koppling mellan fattigdom och brottslighet.
Så självklart visar totalbilden av kriminaliteten bara svaga social samband.
Men när det gäller just gängkriminalitet – är det någon med tanke- och läsförmåga i behåll som förnekar den uppenbara kopplingen till ett antal sammanfallande sociala och ekonomiska problem?
Och att en del av de faktorerna, om de negativa effekterna ska brytas, kräver om inte fritidsgårdar så stora insatser för vettiga fritidsaktiviteter som alternativ till gängens lockelse? Eller samhällsinsatser för att förbättra livsvillkoren i de utsatta områden som är gängens bas?
