Anne-Marie Lindgren: Visst ska det löna sig att arbeta!

”Det ska löna sig att arbeta”. Det är en återkommande tes hos borgerliga debattörer.

Jag håller alldeles med – klart det ska löna sig att arbeta! Det ska vara löner som går att leva på och som ger en pension det också går att leva på. Det ska vara anställningsformer som inte innebär att man får jobba så litet att lönen, även om den timersättningen är bra, ändå inte räcker. Och det ska vara arbetsvillkor som gör att man kan jobba ända tills pensionen, och att man inte får dras med skador och hälsoproblem som gör livet svårare.

Men det är ju inte det borgerligheten menar med att det ska löna sig att arbeta. För samma borgerlighet pläderar ju för fler låglönejobb. Och för flexibla anställningsformer så att arbetsgivarna kan anpassa personalstyrkan efter det som är mest lönsamt. I praktiken är detsamma som fler deltider och fler timanställda.

Borgerligheten vill inte ställa krav på kollektivavtal, trots att en inte obetydlig del av pensionen faktiskt är beroende av kollektivavtalade arbetsgivaravgifter. Det borgerliga slagordet ”det ska löna sig att arbeta” handlar helt uppenbart inte om avkastningen av själva anställningen. Så vad menar de egentligen?

Jo, alla sociala ersättningar – gemensamt kallade ”bidrag” – ska vara så snålt tilltagna att de alltid ligger under ersättningen även för dåligt betalda jobb. Den borgerliga huvudförklaringen till arbetslöshet är ju nämligen just ”för generösa” ersättningar, som gör att folk väljer att ”leva på bidrag” i stället för att arbeta.

Den förklaringen har mycket litet med verkligheten att göra. Det som skulle kunna tänkas påverkas av ersättningens storlek är den längre arbetslösheten, inte den kortare omställningsarbetslöshet mellan två anställningar som alltid kommer att finnas. Men den allt dominerande förklaringen till långvarig arbetslöshet i dag (vilket jag skrivit om åtskilliga gånger här) är bristande kvalifikationer, av olika slag, hos de arbetslösa – de passar helt enkelt inte för de lediga jobben.

Men det kan man ju tjata sig blå i ansiktet om, det rubbar ändå inte den borgerliga klagokören över ”bidragen”. Det ligger, egentligen, ett otäckt misstänkliggörande, och en otäck nedvärdering, av de arbetslösa, och de sjukskrivna, i det här klagandet över bidragsberoende. Arbetslösa, och sjuka, antas helt enkelt vara lata och ovilliga att göra rätt för sig, det krävs ekonomiska piskor för att få dem att ändra sig, och gör de det inte, ja, då får de skylla sig själva.

Samma skylla-dig-själv-argument – och samma typ av verklighetsförnekelse – går igen i dagens debatt om höjningar av garantipensionen. Det måste löna sig att arbeta, säger Liberalernas Johan Pehrson, och därför måste det vara skillnad mellan garantipensionen och pensionerna för dem som har arbetat.

Åtskilliga debattörer har redan påpekat att det visst inte är så att garantipension bara går till folk som inte förvärvsarbetat alls. Snarare är garantipensionen en utfyllnad för dem som har låg pension av förvärvsarbete; att garantipensionen behövs kan väl sägas visa på att det långt ifrån alltid lönar sig att arbeta…

En färsk rapport från Handelsanställdas förbund visar att över hälften av de pensionerade kvinnorna från förbundets verksamhetsområde behöver garantipension.

46 procent av kvinnorna i LO-yrken arbetar deltid, mot 24 procent av kvinnorna i tjänstemannayrken. Nästan en tredjedel av de deltidsarbetande LO-kvinnorna gör det därför att det inte finns heltid, ytterligare tioprocent gör det därför att jobbet är så fysiskt eller psykiskt tungt att man inte orkar en hel dag.

Deltidsarbetet har olika omfattning i olika branscher; mycket vanligt är det inom handeln där cirkaa 60 procent bara har deltidsanställning. Det innebär lägre pension. En färsk rapport från Handelsanställdas förbund visar att över hälften av de pensionerade kvinnorna från förbundets verksamhetsområde behöver garantipension.

Men visst, det finns en del garantipensionärer som inte förvärvsarbetat alls. Men ska vi, som på 1800-talet, överlämna dem till socialtjänsten, eller till välgörenhet, för att de ska överleva?

Vi har två principer för pensionssystemet. Den ena att pensionen ska avspegla inkomsten från arbetslivet, den andra att alla gamla, oavsett om de jobbat eller inte, ska ha en pension det går att leva någorlunda hyggligt på. Det är begripligt att det känns orättvist för den som arbetat många år, men till låga årsinkomster, att den som inte arbetat alls ändå får samma eller nästan samma pension – men det går inte att komma undan, om man faktiskt anser att alla gamla ska ha en viss grundläggande ekonomisk trygghet. Och inte behöva söka socialbidrag.

Problemet som vi borde diskutera, i stället för att gnälla över att några gamla får en inte särskilt hög pension fast de inte förvärvsarbetat, är att villkoren i arbetslivet är sådana att många, särskilt då kvinnor, får så låg pension trots åtskilliga år i arbetslivet (och ofta nog i tunga och slitiga jobb). Höj lönerna för kvinnorna i vården och detaljhandeln, öka andelen heltider och stöd på alla sätt den fackliga kampen för kollektivavtal, så slipper vi mycket av dagens pensionsproblem i framtiden!