Annons:
Annons:

Anne-Marie Lindgren: Vinstintresse är inte samhällsintresse

Anne-Marie Lindgren: Det är märkligt att borgerliga inte förstår vinstmekanismerna.

Kritiken mot friskolesystemet, sådant det i dag fungerar, håller på att nå stormstyrka, av det enkla skälet att det skapat ett antal rejäla problem. Kritiken når långt in i borgerliga led, så långt att även flera partiledningar börjat vackla, åtminstone litet grand.

Längst i låt vara försiktig omprövning har Liberalerna gått. I en debattartikel i Dagens Nyheter skriver partiledaren Nyamko Sabuni och den skolpolitiske talespersonen Fredrik Malm att de problem som visat sig i friskolesektorn måste åtgärdas för att bevara dess legitimitet. Artikeln aviserar ett antal förslag i den riktningen till höstens landsmöte.

Att Liberalerna erkänner att det faktiskt finns problem med dagens regelverk är välkommet

Att Liberalerna erkänner att det faktiskt finns problem med dagens regelverk är välkommet, och flera av förslagen är välmotiverade, som skärpt ägarprövning och åtgärder för att stoppa glädjebetygen. Att det behövs ett annat finansieringssystem för friskolorna är uppenbart och alltså lätt att instämma i. Men idén om en nationell skolpeng som tydligen ska differentieras efter elevens behov och förutsättningar förefaller, försiktigt uttryckt, kräva en kontrollapparat som inte känns vare sig önskvärd eller möjlig…

Men med detta sagt är det uppenbart att Liberalerna fortfarande – i likhet med övriga borgerliga partier – duckar för grundproblemet, det som för med sig problemen med oseriösa aktörer, kortsiktigt ägarkapital, glädjebetyg, en anställningspolitik inriktad på obehöriga lärare, med mera.

Det grundproblemet är kravet på vinst, eller rättare sagt vinstutdelning.

Strävan efter vinst får de stora skolkoncernerna att rikta in sig mot mindre kostnadskrävande elevgrupper

För det är ju – de goda – möjligheterna att göra och ta ut vinst som drar till sig oseriösa aktörer och kortsiktigt kapital. Strävan efter vinst får de stora skolkoncernerna att rikta in sig mot mindre kostnadskrävande elevgrupper, samtidigt som man sätter betyg litet i överkant – eftersom höga genomsnittsresultat är metoden att dra till sig den sortens elever man vill ha.

Och det är kravet på vinst som gör att man håller sig med en högre andel obehöriga lärare. Som drar mindre i lön. Så att hela skolpengen inte går åt till lärarlönerna utan lämnar ett utrymme för – just det, vinst åt ägarna.

friskolereformen skulle komma att både sänka kostnaderna och höja kvaliteten

I 1990-talets privatiseringspolitik mer än skymtar föreställningen att privat företagsamhet alltid är mer effektiv än offentlig, och att ”marknaden” alltså åstadkommer bättre resultat än vad politiska beslut kan åstadkomma. Så friskolereformen skulle komma att både sänka kostnaderna och höja kvaliteten, vartefter exemplen från duktiga privata entreprenörer spred sig genom hela skolsystemet.

Men privata skolföretagare är inte i besittning av några magiska krafter som gör att de alltid och i alla sammanhang arbetar bättre och mer effektivt än kommunalt anställda lärare, eller vad det beträffar skolföretag som drivs utan krav på vinstutdelning. Det avgörande är inte ägarformen i sig själv, utan sådant som tillgängliga resurser i förhållande till behoven, personalens kompetens och, inte minst, själva styrmekanismerna.

försöker man lika självklart hålla nere personalkostnaderna

Och då, kan vi enkelt konstatera, styr vinstkravet verksamheterna år det håll som ger ägarna den bästa avkastningen. Då försöker man självklart undvika elever som, av olika skäl, kan misstänkas vara mer kostnadskrävande. Då försöker man lika självklart hålla nere personalkostnaderna, genom litet lägre lärartäthet eller genom att anställa folk som drar lägre löner.

Det är så vinstintresse fungerar: företagen riktar sig till de mest lönsamma kundgrupperna, samtidigt som de försöker hålla ner kostnaderna för själva verksamheten. Det är ingenting att förvåna sig över att det är så det fungerar också inom skolan. Möjligen kan man tycka att det är litet märkligt att borgerligheten har så svårt att fatta det. Den verkar tro att vinst alltid bara åstadkoms genom ständigt nya kreativa förbättringar av själva arbetsmetoderna.

Den blindheten hos borgerligheten – att vinst kan åstadkommas med fel sorts metod, att ägarintressen inte alltid är desamma som samhällsintressen och att allt företagande inte rent definitionsmässigt alltid är seriösa och långsiktigt – är för övrigt genomgående, och har skapat problem även utanför välfärdssektorn. Ett exempel är dagens regler för arbetskraftsinvandring. Ett annat är alla de regelförenklingar med syfte att ”underlätta för företagande”, och som öppnat dörren på vid gavel för både oseriösa och direkt kriminella aktörer.

starka ekonomiska intressen som vill skydda sina egna vinstmöjligheter inom välfärdssektorn

Det finns naturligtvis förklaringar till denna blindhet, inte minst då de starka ekonomiska intressen som vill skydda sina egna vinstmöjligheter inom välfärdssektorn. Och som precis som Liberalerna i den nyssnämnda DN-artikeln försöker göra om vinstkritiken till en vilja från Socialdemokraterna att avskaffa såväl alla friskolor som möjligheten att välja skola.

Båda dessa påståenden ska ses för vad de är – ett försök att slippa diskussionen om just vinstproblemet.

Möjligheten för föräldrar/elever att välja skola är inte beroende av att det finns vinstsyftande privata skolor

Möjligheten för föräldrar/elever att välja skola är inte beroende av att det finns vinstsyftande privata skolor. Möjligheten att välja mellan offentliga och privata – fast skattefinansierade – skolor finns i många andra länder, fastän de privata skolorna inte får dela ut vinst; Sverige är, som bekant, helt ensamt om att tillåta det.

Ett förbud mot vinstutdelning i privata, skattefinansierade skolor innebär inte något förbud mot fristående skolor, lika litet som det innebär ett stopp för rätten att välja mellan olika skolor. Socialdemokratins hållning i detta avseende är helt klar, det framgår tydligt av handlingarna till höstens partikongress,

Ett förbud mot vinstutdelning innebär två saker.

För det första att vi slipper alla de kontrollåtgärder som i dag behövs för att stoppa de problem som själva jakten på vinster skapar, och kan lägga pengarna på mer konstruktiva åtgärder för att bevaka kvaliteten.

För det andra att vi får en annan typ av friskolor än dem vi har i dag. Rent av kanske med större utrymme för variation och mångfald, när verksamheterna inte längre behöver strömlinjeformas efter starka finansiella ägarintressens krav på lönsamhet.