Anne-Marie Lindgren: Vinst i välfärden är ett rent ekonomiskt problem
Anne-Marie Lindgren om bokslut för privatiseringsvågen.
I vår har det gått 30 år sedan regeringen Bildt lade sina propositioner om privata aktörers rätt att etablera sig inom skolan, vården och omsorgen. Jubileet kommer knappast att firas med några större ovationer.
För det blev ju inte som man tänkt. Dagens verklighet ligger rätt långt från de visioner som målades upp om höjd kvalitet, lägre kostnader, högre löner för personalen och en stor och brokig skara av lokala småföretag, kooperativ och ideella organisationer.
Själv kan jag snart fira 20-årsjubileum som granskare av de privata välfärdsföretagen. Det började med flera studier för det som då hette Arbetarrörelsens tankesmedja och slutar (nåja, kanske…) med en rapport från samma organisation, nu med namnet Tankesmedjan Tiden. Med fakta från ett numera stort antal studier av privata företag inom olika delar av välfärdssektorn, med en avslutande diskussion kring varför det gått som det gått.
Det är inte alldeles enkelt att fånga in alla effekter av privatiseringarna. Underlagsmaterialet är inte heltäckande, och det är inte alltid enkelt att särskilja effekterna av just privatiseringarna från effekterna av andra förändringar inom välfärdssektorn. Det har ju onekligen hänt en del i samhälle och politik sedan 1990-talets början.
ägarkoncentrationen, de finansiella aktörernas stora roll och inriktningen av verksamheterna mot mer lönsamma grupper av elever och patienter
Men sammanfattningsvis kan man konstatera att det inte blivit så mycket av visionerna från 1990-talet. Och att de tendenser som tydligt syntes redan vid 2000-talets början – som ägarkoncentrationen, de finansiella aktörernas stora roll och inriktningen av verksamheterna mot mer lönsamma grupper av elever och patienter – bara förstärkts under årens gång.
En ytterligare sammanfattande slutsats är att de där förmodat smartare arbetssätten som de privata företagen skulle bidra med, de har i huvudsak visat sig bestå av besparingar på personal. Andelen heltider är genomsnittligt lägre och andelen timanställda högre i privat driven äldreomsorg än i kommunal, andelen förskollärare är genomsnittligt lägre i privata förskolor, andelen obehöriga lärare genomsnittligt högre och lärartätheten lägre i friskolorna, och så vidare.
De lägre personalkostnaderna innebär i sig att verksamhetskostnaderna blir lägre, men inte att kostnaderna för skattebetalarna blivit lägre. Pengarna som ”sparas” på personalen går inte tillbaka till kommuner och regioner, utan blir vinst för ägarna. Kostnader för personal har disponerats om till kostnader för vinster.
har privatiseringarna högst sannolikt varit kostnadsdrivande, både genom överetableringar och överkonsumtion
Totalt sett har privatiseringarna högst sannolikt varit kostnadsdrivande, både genom överetableringar och överkonsumtion. Inom sjukvården har efterfrågan drivits upp, inom skolan har vi fått en mer splittrad och därmed dyrare organisation. Vi har också fått en viss snedfördelning av resurser till socioekonomiskt starkare gruppers fördel inom skola och sjukvård.
På 1990-talet hävdade många ekonomer att ”marknaden” alltid åstadkom bättre lösningar än politiska beslut, och det blev ett argument för att släppa in privata företag i välfärdssektorn, Utvecklingen sedan dess ger inga belägg för den tesen, kan man väl konstatera. Det finns inga studier som kunnat visa att ägarformen är central för resultat och kvalitet. Avgörande är sådant som personalledning, personalkompetens, ekonomiska resurser – och ofta nog, vilken sorts elever och vilken typ av patienter verksamheten har…
Ingenting av detta är förvånande. Vi som kunde de marknadsekonomiska teorierna insåg det redan från början. ”Marknader”, verksamheter där företagens vinstkalkyler avgör etableringar och inriktning, fördelar alltid till ekonomiskt starkares gruppers fördel.
när företagen inte, som på kommersiella marknader, kan göra vinst på att ta ut högre priser på mycket efterfrågade varor utan ersätts med ett fast pris – typ skolpeng – så får de göra det genom minskade (personal)kostnader
Och när företagen inte, som på kommersiella marknader, kan göra vinst på att ta ut högre priser på mycket efterfrågade varor utan ersätts med ett fast pris – typ skolpeng – så får de göra det genom minskade (personal)kostnader. Eller genom att inrikta sig mot sådan efterfrågan som inte drar så stora kostnader.
På kommersiella marknader fungerar prismekanismen som en broms för överetableringar och överkonsumtion; konsumenten kan (och vill) inte betala hur mycket som helst, i hur stora mängder som helst. Men på välfärdsmarknaderna får inte de som betalar – kommuner och regioner – vägra att betala ett överutbud. Leder det till ekonomiska problem får de skära ner i sådant de själva driver.
så blir det köer till operationer och dagslånga väntetider på sjukhusakuterna, samtidigt som nätläkarna marknadsför sig med ”tid genast” för vanliga förkylningar
Och så blir det köer till operationer och dagslånga väntetider på sjukhusakuterna, samtidigt som nätläkarna marknadsför sig med ”tid genast” för vanliga förkylningar…
Det handlar inte om att privata läkarmottagningar är mer effektiva än offentliga sjukhus. Utan om att sjukhusen måste hålla en budget, som inte ökar med fler besök. Medan de privata mottagningarna får betalt just per besök.
grundproblemet är, ofrånkomligen, vinstintresset. Inte av moraliska, utan rent ekonomiska, skäl
En hel del av problemen i dag har att göra med för generösa regler för privata företag. Men grundproblemet är, ofrånkomligen, vinstintresset. Inte av moraliska, utan rent ekonomiska, skäl. Det styr helt enkelt fel i förhållande både till tillgängliga resurser och till de syften som är skälet till att välfärdstjänsterna skattefinansieras.
