Anne-Marie Lindgren: Vilken verklighetsisolerad bubbla lever regeringen i?

Man kan ge justitieminister Gunnar Strömmer rätt i ett åtminstone ett avseende – den kombination av våldskriminalitet och organiserad ekonomisk brottslighet vi möter i dag är en annan typ av brottslighet än den vi haft tidigare, till sina yttringar likaväl som sin omfattning. Och kräver följaktligen en annan typ av kriminalpolitik.

Då är det förstås klokt att bena upp problemen ordentligt. Varvid ett första konstaterande blir att jo, visst handlar det om själva kriminalpolitiken, men om mycket mer än så.

För det finns många dimensioner i det samhällsproblem – och de samhällsutmaningar – som sammanfattas med ”gängkriminalitet”. Det kräver i sin tur åtgärder i flera dimensioner, både kort- och långsiktiga.

Då tycker jag till att börja med att vi ska sluta ställa repressiva, det vill säga brottsbekämpande, åtgärder i motsats till förebyggande. Det veritabla krig som i dag pågår mellan rivaliserande kriminella konstellationer, med mord och sprängningar som led i en ständigt upptrappad maktkamp måste, fullkomligt självklart, stoppas. Vi kan inte sitta och vänta in att ”förebyggande åtgärder” ska få effekt – det kriminella våldet måste brytas, och det handlar om polisiära insatser.

Frågan är inte om repressiva åtgärder, direkta åtgärder mot brottsligheten, behövs, för det gör de. Frågan är hur de ska se ut för att vara effektiva. Och vilka spärrar som behöver byggas in för att förhindra att metoder, som förstärker effektiviteten samtidigt blir en risk för rättssäkerheten.

För det finns en motsättning här. Det är uppenbart att hemlig telefonavlyssning är ett effektivt sätt att spåra brott, det visar alla fällande domar efter Encrochat. Men det är minst lika uppenbart att det här döljer sig risker för missbruk av rätten. Inte av ond vilja, snarare därför att det goda syftet att få fatt lagbrytare kan skapa en internkultur av tillåtlighet för användandet även där den sakliga grunden är ytterligt svag. Vi som var med om debatterna om Säpo på 1970- och 80-talen vet att det problemet är reellt.

Som världen ser ut behövs en säkerhetspolis, och som kriminaliteten i dag ser ut behövs ökade möjligheter för polisen att bekämpa den. Men det krävs motvikter mot riskerna för övertramp. En möjlighet kan vara någon form för externt godkännande av vissa typer av åtgärder. En diskussion om det behövs, men verkar inte finnas just nu.

Sedan är det allt det andra, det som inte handlar om de omedelbara åtgärderna för att stoppa det pågående våldet.

Då är det åtskilliga plan vi har att röra oss på.

Den första frågan är vad vi gör åt de mycket unga våldsbrottslingar det numera handlar om. SIS-hemmen fungerar uppenbart inte. Ungdomsfängelser är, möjligen, en åtgärd för personer i övre tonåren, även om det verkar oklart hur verksamheten ska se ut. Men 13–14-åringar? Varav somliga kan ha pressats eller hotats in i kriminalitet? Och där andra kan ha en så dysfunktionell bakgrund att de är påtagligt emotionellt skadade?

Här krävs mycket mer än införandet av nya anstaltsformer, och mer än förebyggande åtgärder – för i de här fallen har ju det som ska förebyggas redan inträffat, det vill säga ungarna har hamnat snett. Här måste vi leta efter nya metoder.

Den andra frågan är, förstås, hur ser de förebyggande åtgärderna ut? Skola och förskola, möjligheten till fritidsaktiviteter, familjestöd, åtgärder mot trångboddhet – å jo, vi vet.

Så man kan känna sig rätt uppgiven, eftersom dagens regeringspolitik drar åt rakt motsatt håll. Skola och friskola får i praktiken sämre resurser, detsamma gäller om idrotten med de viktiga fritidsaktiviteter för unga den erbjuder, och det planerade ”bidragstaket” kommer att sätta många familjer, sannolikt familjer i redan trängda lägen, under (ännu mer) ekonomisk press. Där risken är stor att barnen faller för gängens erbjudanden om möjligheten att tjäna egna pengar…

Och det där helt nödvändiga bostadsbyggandet, det kan vi titta i månen efter.

En tredje, djupt oroande, fråga handlar om åtgärderna mot den bakomliggande ekonomiska brottslighet. Som numera inte ”bara” handlar om narkotikahandel, med allt vad den innebär av samhällsproblem, utan som allt mer expanderar in i både affärsliv och välfärdssektor.

Möjligheterna till det har skapat av aningslösa regler för att dels ”stimulera företagande”, dels släppa in privata företag i välfärdssektorn. Där reglerna gjorts så generösa att det blivit alldeles för lätt, och alldeles för lockande, för direkt kriminella aktörer att etablera sig.

Det dussintal myndigheter som samverkar mot ekonomisk brottslighet har i flera år påpekat att företag blivit ett brottsverktyg. Bakom det finns politiska (läs: borgerliga) beslut. Som att sänka aktiekapitalet till bara 25 000 och ta bort revisionsplikten för små företag.

Och nu, trots sommarens nya rapport om den växande expansionen av företagsbaserad brottslighet föreslår den regering som satt brottsbekämpning högst på agendan – att småföretag ska slippa momsredovisning!

Som jag åtskilliga gånger undrat, vilken verklighetsisolerad bubbla lever högern i?