Anne-Marie Lindgren: Vi vill ha mer än vad vi betalar för

Allt fler betalar i dag för privata välfärdstjänster, konstatera tidningen Fokus i en brett uppslagen artikel. Privata sjukvårdsförsäkringar växer, privat läxhjälp likaså, privata vaktbolag tar i praktiken över Polisens uppgift att övervaka säkerheten mot brott, och så vidare.

Artikeln konstaterar, korrekt, att tillväxten av privata lösningar hänger ihop med bristerna i de offentligt finansierade tjänsterna. Det är långa köer i sjukvården, skolresultaten sjunker, Polisens resurser räcker inte till. Artikeln konstaterar, också korrekt, att vartefter (rika) människor börjar skaffa sig välfärdstjänster med egna pengar minskar viljan att betala till de offentliga systemen – för varför betala för något man inte tycker sig ha någon glädje av?

Vad artikeln däremot nästan inte alls tar upp, det är vad de här bristerna beror på. Läsaren får snarast intrycket att det mest handlar om inkompetens och oförmåga hos den offentliga sjukvården, skolan och Polisen.

Det känns som något av ett tidens tecken: Brister i den offentliga sektorn beror på att den är illa skött, inte på att det finns brist på pengar. För neutral undersökande journalistik i partipolitiskt oberoende media är så självklart inriktade på att problemet ligger i dålig skötsel att man inte ens märker de plank som omgärdar det och skymmer sikten för grundproblemet.

Nämligen just bristen på pengar.

Jodå, vi betalar mycket i skatt. Men det hjälps inte, vi betalar inte tillräckligt. Vi vill ha mer än vad vi betalar för, det är den enkla sanningen.

Anne-Marie Lindgren

För vi betalar ju så mycket i skatt, 530 miljarder bara för sjukvården. Och då borde den ju fungera utan anmärkning, eller hur? Något ska man väl för f-n få för pengarna, för att travestera Leif Östling.

Jodå, vi betalar mycket i skatt. Men det hjälps inte, vi betalar inte tillräckligt. Vi vill ha mer än vad vi betalar för, det är den enkla sanningen.

Det går inte att sänka skattekvoten med 5–6 procentenheter utan att det får effekter för det som skatterna ska betala. Alldeles särskilt går det inte om man samtidigt lägger till ett antal nya uppgifter som pengarna ska räcka till. Och dessutom släpper in ett antal nya aktörer inom skola, vård och omsorg som ska ha del av pengarna, trots att det innebär en större verksamhetsvolym och en mer ineffektiv, det vill säga dyrare, organisation.

Ett antal regioner, och åtskilliga kommuner, planerar nu för kännbara neddragningar i viktiga välfärdstjänster som skola och sjukvård – inte för att man på minsta sätt tycker att det är bra, inte för att man inte ser problemen med det, utan enbart för att pengarna inte räcker. Man har uppenbart inte hittat de där smartare arbetsmetoderna, som enligt finansminister Svantesson skulle kompensera för resursbristerna.

Vilket högst sannolikt betyder att de inte finns, åtminstone inte i tillräcklig omfattning. För varför skulle politiker i kommuner och regioner välja impopulära och kontroversiella nedskärningar (och med det riskera att förlora nästa val? i stället för smartare arbetsmetoder som ingen skulle ha invändningar mot – om det var så att de där metoderna faktiskt fanns?

Om regeringen verkligen, i likhet med sin finansminister, tror på att de där fantastiska effektiviseringsmöjligheterna finns, är det hög tid att de berättar för kommuner och regioner – som tydligtvis inte lyckats hitta dem – hur de ser ut.

Man kan, berättigat, kritisera enskildheter i skötseln av den offentliga sektorn. Men det är inte där grundproblemet ligger. Grundproblemet är att det vi vill ha kräver mer pengar än vad som faktiskt finns. Det finns exakt samma samband för offentliga tjänster och för privata: vill man ha mycket, av bra kvalitet, av något så kostar det. Vill man inte betala det, så kan man heller inte få det.

Och där ligger ironin i de där ökade privata sjukförsäkringarna. Orsaken till att allt fler vill ha dem är köerna och väntetiderna i den offentliga vården, så därför betalar man litet mer själv. Men orsakerna till köerna är ju, egentligen, att man inte betalar tillräckligt mycket i skatt för att få bort dem…

För all del då, man kan samtidigt säga att de skattesänkningar som orsakat bristerna ger folk – eller rättare sagt somligt folk, folk med högre inkomster – utrymme att betala egna försäkringar.

Man har så att säga bytt en skattebetalning mot en privat försäkringspremie.

Men vad är den egentliga vinsten med det? Bra service via privat försäkring är väl inte i sig bättre än bra service via skatten, på det rent personliga planet?

Men ett skattefinansierat system, ett system som innebär bra service för alla, har just den fördelen framför privata lösningar, alltså att den når alla.

Och det är inte ”bara” en humanitär vinst. Det innebär att man slipper ett antal samhällsproblem, som skapas både av själva bristerna i sådant som skola och sjukvård, och av de reaktioner de kan leda till. Vi ser en del av det redan i dag.

Skatter betalar inte bara viktig privat välfärd. Skatter betalar ett bättre, mer sammanhållet samhälle, utan de spänningar som ekonomiska och sociala orättvisor alltid skapar

Och det är nödvändigt, och hög tid, att börja tala mycket, mycket tydligt om det.