Anne-Marie Lindgren: Vi löser inga problem med gräl om gårdagens politik

Det händer att folk undrar vad Olof Palme skulle ha tyckt om partiets syn på migrationspolitiken i dag.

Ja, kanske det här:

”Invandringen måste anpassas till samhällets möjligheter att ge invandrare arbete, bostad och social omvårdnad på samma villkor som den övriga befolkningen. Detta förutsätter en planerad invandringspolitik. En invandring utanför samhällets kontroll drabbar ytterst invandrarna själva”.

Det var i varje fall så han uttryckte det i riksdagsmotion 1979/80:1030 med rubriken Om invandringspolitiken, som han undertecknat som första namn.

Socialdemokratin har alltid stått för reglerad invandring. Några gånger – 1989 och 1996 – har vi skärpt reglerna för flyktingmottagandet, av ungefär samma skäl som 2015.

Det är inte eftergifter för Sverigedemokraterna – som man ibland får höra – som ligger bakom dagens krav på reglerad invandring. Det är den traditionella linjen.

Och argumenten för den är alltså att det måste finnas ett samband mellan invandringsvolym och integrationsresurser. Dagens verklighet i de socialt pressade, etniskt segregerade bostadsområdena visar övertydligt vilka problem som uppstår när det sambandet inte finns.

Det är också vad som konstateras i den analys, som överlämnats till partistyrelsen från en av de elva arbetsgrupper som tillsattes i våras: invandringsvolym och integrationsinsatser har inte stått i proportion till varandra. Rapporten bygger på en omfattande genomgång av kunskapsläget, redovisad genom en referensförteckning på över två sidor; det sakligt korrekta är lätt att kontrollera.

Jag känner i texten en återhållen men djup indignation över att så många människor i Sverige i dag måste leva på helt andra, mycket sämre villkor än alla vi andra – villkor som hänger ihop med den mycket tydliga etniska segregation som präglar områdena de bor i. Det borde vara styrande för debatten om hur den här utvecklingen ska kunna brytas.

Dock gick ett antal skribenter på arbetarrörelsen närstående media i taket. I stort sett allt var fel med analysen. Den var moraliskt rutten, den var strategiskt vansinnig, den var en livsfarlig eftergift för högerpopulismen, den såg inte klassperspektivet utan skyllde felaktigt på etnicitet, och den begrep överhuvud taget inte problemet.

Var man lyckats hitta dessa åsikter i en ren faktabeskrivning begriper jag inte – allra helst som det är värderingar som är djupt främmande för dem som står bakom rapporten.

Anne-Marie Lindgren

Först var jag bara häpen. Det var en våldsam polemik mot icke-uttryckta åsikter, inte några invändningar mot rapportens väldokumenterade beskrivning av ett antal sociala problem kopplade till boendesegregationen. Var man lyckats hitta dessa åsikter i en ren faktabeskrivning begriper jag inte – allra helst som det är värderingar som är djupt främmande för dem som står bakom rapporten.

Sedan blev jag till lika delar frustrerad och förbannad. Måste vi verkligen tillbaka in i den gamla åsiktskorridoren, där minsta antydan om att invandringen haft vissa negativa följder (utöver de positiva, alltså) får folk att skrika om eftergifter för SD? Klarar vi inte att se faktiskt existerande problem i ögonen som grund för en saklig debatt om vad vi ska göra åt dem?

Och klass – ja, man kan beskriva områden som Bergsjön, Rinkeby, Tjärna ängar och Skäggetorp i klasstermer: fattigdom, trångboddhet, osäkra jobb eller inga jobb alls. Men det finns helt otvetydigt en etnisk dimension på allt detta. Problem som givetvis inte handlar om biologiska faktorer, utan om sådant som språkbrister, okunnighet och missförstånd om hur det svenska samhället fungerar, normer som begränsar många kvinnors liv – alltsammans förstärkt av den segregation som faktiskt skapar parallellsamhällen.

Det här är beskrivningar, inte värderingar. Det har ingenting att göra med SDs strävan att kasta ut alla invandrare som farliga främmande element som hotar det svenska samhället. Det handlar tvärtom att göra något åt problemen på det att alla de som bor i dessa områden ska bli delaktiga i vårt gemensamma svenska samhälle.

Slutligen blev jag bekymrad. Migrationsfrågan är oerhört laddad, och jag vet av lång och inte alltid behaglig erfarenhet att i laddade frågor läser man alla texter med de glasögon som de egna åsikterna slipat. Aftonbladet illustrerar det. Ledarsidan ogillar rapporten för att den är för kritisk mot socialdemokratin, medan kultursidan tycker att i stort sett alla problem är socialdemokratins fel.

Associerar man uttalande om att invandringen varit för stor i förhållande till integrationspotentialen med SDs främlingsfientlighet, kommer man att tolka alla texter som säger detta som uttryck just för SD-åsikter. Och så är pajkastningen igång igen.

Vi behöver inte den sortens debatt. Vi må ha olika åsikter om invandring och vara kritiska till vad socialdemokratin gjort eller inte gjort, men uppgiften nu är att forma politik mot ett existerande läge, mot problem som redan har uppstått. Och som vi inte löser genom att gräla om gårdagens politik.

Så kan vi inte övergå till att diskutera dagens högst reala problem i stället? Utan att misstänkliggöra varandra för onda SD-avsikter bara för att vi inte tycker riktigt likadant om invandringen varit för stor eller inte?