Anne-Marie Lindgren: ”Vi bygger landet” handlar om ekonomisk makt
Partikongressens tema ”Vi bygger landet” har en stark politisk innebörd. Det handlar om att bryta den ekonomiska underordningen och bristande makten för folkflertalet.
”Vi bygger landet” var mottot för årets partikongress. För det handlade om politik kring frågor som är gemensamma för alla medborgare, ”landet”, i många fall stora frågor där det verkligen behöver byggas stadigt, och nytt – som klimatpolitiken, välfärdsfrågorna och det breda spektrum av åtgärder som krävs mot både kriminaliteten och dess orsaker.
Men vi som kan texten till den gamla arbetarsång som lånat sin inledning till kongressen, vi tycker oss hitta ännu ett budskap. För texten är en hyllning till arbetet – det där alldeles vanliga, dagliga, slitiga och inte alltid så glamorösa arbetet, som är det som just bygger landet och håller samhället i gång.
en ideologisk udd, riktad mot den tidens starka sociala skiktning
Den svenska texten är, tror jag, från 1930-talet. Man kan se kopplingen till en vanlig tankefigur i arbetarrörelsens barndom: arbetet som källan till all rikedom och all kultur. Den hade en ideologisk udd, riktad mot den tidens starka sociala skiktning där olika grupper tillmättes radikalt olika värde och betydelse – med arbetarna längst ner på skalan. Den motiverade också de stora skillnaderna, ekonomiskt, socialt och politiskt, mellan olika samhällsskikt – med arbetarna, återigen, längst ner.
Arbetarrörelsens kaxiga budskap var att det var de och deras arbete som skapade värdena – inte överklassen, inte direktörerna, inte kapitalägarna. Därför skulle arbetarna ha rösträtt, därför skulle de ha inflytande över sina arbetsvillkor, och därför skulle resultatet av deras arbete fördelas mycket jämnare än dittills.
Arbetarrörelsens samhällssyn var icke-hierarkisk
Arbetarrörelsens samhällssyn var icke-hierarkisk. Alla var likställda som medborgare, och rättigheter och skyldigheter skulle fördelas lika. Produktionsresultatet var följden av ett stort antal olika arbetsinsatser som alla hade sin roll att fylla, och därför skulle produktionen ske på goda arbetsvillkor för alla, och resultatet fördelas så att viktiga sociala behov tillgodosågs för alla.
Folkhemsbygget handlade om detta; välfärdspolitiken byggdes ut, arbetslivets villkor blev bättre, löneandelen ökade på kapitalandelens bekostnad. I dag har åtskilligt av det som då vanns förlorats. Det skiktade samhället är på väg tillbaka, med en ny omfördelning av både pengar och inflytande till starkare gruppers fördel, och en allt tydligare försämring i arbetslivets villkor, särskilt inom tjänstesektorn.
att arbetarklassen är något som man ska lämna
Bakom det finns en klar nedvärdering av alla de vanliga jobben – och av dem som utför dem. Stefan Löfven lyfte fram det i sitt avskedstal som partiordförande, detta att arbetarklassen är något som man ska lämna. Löfven har själv utsatts för detta förakt; beteckningen ”svetsarn” har konsekvent använts i nedvärderande syfte.
Det är de högutbildade experterna och företagarna – eller ”entreprenörerna” som de brukar omtalas som – som ses som skaparna av tillväxt och välstånd. I kraft av det måste de ges särskilda privilegier, som sänkta skatter och möjlighet till olika skattesubventioner. Och givetvis måste entreprenörerna kunna bestämma villkoren för både jobb och anställningar, på det att företagen ska fungera allra mest effektivt och rationellt.
De andra, alla de som ska göra alla de jobb som behövs för att experternas och entreprenörernas idéer ska leda till faktiskt produktion av något, de får helt enkelt bara underordna sig – för de är ju inte så viktiga. Deras önskemål om vettiga och i förväg bestämda arbetsscheman (för att kunna planera sin egen tid), av tillräckligt stor personalstyrka (för att kunna göra ett bra jobb och inte slita ut sig fysiskt och psykiskt), av ekonomiskt skydd vid sjukdom eller arbetslöshet (för att inte hamna i ren fattigdom eller tvingas att acceptera nya jobb på urusla villkor) blir betraktade som hinder i vägen för företagens förmåga att skapa välstånd, och som orimliga ingrepp i företagandets frihet.
alla de företag som utnyttjar – i ordets verkliga mening – utländsk arbetskraft
Mönstret syns allra tydligast hos alla de företag som utnyttjar – i ordets verkliga mening – utländsk arbetskraft, via underentreprenader eller via mer eller mindre legal arbetskraftsimport. Där är ofta i stort sett allt vad arbetsmiljökrav, sociala ersättningar och avtalsenliga löner satt ur spel. Men mönstret syns också i numera vanliga företeelser som delade turer, hyvling, underbemannning, sms-jobb, allmän visstid, med mer med mera.
Det är försämringar i arbetslivets villkor, som i sin tur leder till försämrade livsvillkor för alla dem tvingas arbeta så. Underordningen i arbetslivet leder till – just det, ojämlikhet mellan människor mi resten av livet också.
frågorna om den ekonomiska makten, och med det frågorna om vem som ska bestämma över villkoren i arbetslivet, inte går att komma undan
Och det är därför frågorna om den ekonomiska makten, och med det frågorna om vem som ska bestämma över villkoren i arbetslivet, inte går att komma undan. Och måste fortsätta att lyftas av socialdemokratin.
Att döma av såväl den av- som pågående partiledningens olika tal vid den nyss avslutade partikongressen är det också frågor som mer offensivt än på länge kommer att lyftas av partiet. Det behövs. Av hänsyn till dem som drabbas av dagens usla villkor. Men lika mycket därför att ojämlikheterna skapar samhällsbrister – som drabbar alla.
