Anne-Marie Lindgren: Vi behöver tala om mekanismerna bakom klassamhället

Klassbegreppet börjar, om än litet försiktigt, göra ny entré i debatten. För det är ju det litet märkliga, detta, att medan klasskillnaderna ökat de senaste decennierna, så har det talats allt mindre om vilka skillnader just klasstillhörighet gör för människors liv. Hela begreppet ”klass” har tonats ner.

Att klassbegreppet försvann ur debatten hänger givetvis ihop med de senaste decenniernas marknadsliberala – eller om man så vill borgerliga – vridning av hela samhällsdebatten. Där ses individens villkor som följden enbart av den egna viljan och ambitionen, och med det kan alltså skillnader i sådant som lön eller inflytande enkelt motiveras med hänvisning till individens egna utbildnings- eller yrkesinsatser.

Med andra ord, klasskillnader – systematiska skillnader som i grunden skapas av skillnader i ekonomisk makt – finns helt enkelt inte. Alla är vi bara aktörer på marknaden, och om någon gör större vinster än andra beror det bara på att den spelat skickligare.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Hela den borgerliga politiken bygger på denna bild av marknadens oväld: den som anstränger sig belönas, och om någon blir utan belöning beror det på att den inte ansträngt sig tillräckligt.”[/blockquote]

Hela den borgerliga politiken bygger på denna bild av marknadens oväld: den som anstränger sig belönas, och om någon blir utan belöning beror det på att den inte ansträngt sig tillräckligt. Tankefiguren är utomordentligt tydlig i försämringarna av socialförsäkringarna: långvarig arbetslöshet och sjukdom förklaras med att folk inte anstränger sig tillräckligt för att komma tillbaka i arbete. Så för att få folk att anstränga sig mer måste ersättningarna försämras.

Det gör det dessutom moraliskt rätt att försämra för sjuka och arbetslösa – det är ju bara för deras eget bästa…

Åtminstone vissa av borgerlighetens företrädare har varit tydliga med att försämringarna, egentligen, också avser att skapa en ökad grupp av låglönearbetare. Försämringarna har nämligen syftat till att få folk att ”sänka sin reservationslön”, det vill säga gå ner i inkomst för att kunna få arbete.

De där låglönejobben antas här främst finnas inom den privata tjänstesektorn, och för att få den att växa har diverse nya skattesubventioner införts. De subventionerna kan i sin tur utnyttjas betydligt mer av högavlönade hushåll än av lågavlönade. Så politiken har i dubbel mening syftat till ökade klasskillnader: sämre ekonomiska villkor för de undre klasserna, och bättre för de övre.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”I grunden handlar det nog, trots förnekandet av klassbegreppet, om att både nyliberaler och konservativa i grunden gör skillnad på folk och folk.”[/blockquote]

I grunden handlar det nog, trots förnekandet av klassbegreppet, om att både nyliberaler och konservativa i grunden gör skillnad på folk och folk: somliga är viktigare, eller klokare, eller mer värdefulla än andra. Därför ska de också ha fler förmåner. Medan de andra sorterna måste få tummar i ögat för att inte slå sig till ro med en massa bidrag

Elakt? Jodå. Men det är svårt att inte slås av skillnaden mellan framför allt Moderaternas stora generositet med skattesubventioner och deras lika stora avoghet och misstro mot socialförsäkringarna.

Och lika svårt att värja sig för misstanken att det har någonting att göra med vilka intressen det handlar om

Det kan ha någonting att göra med klass…

Hur som helst, ”klass” börjar komma tillbaka, eftersom det börjar bli uppenbart att a/klasskillnader faktiskt finns, och b/ att de spelar roll.

Skillnader som inte bara handlar om ekonomi, utan också om inflytande över samhället och det egna livet.

De senare har också vuxit. Det har delvis att göra med att politikens inflytande trängts tillbaka för ”marknadens”; arbetarklassen har sämre möjligheter att hävda sig på marknaden än i politiken, så förskjutningen har förändrat maktrelationerna både i samhälle och arbetsliv.

Och arbetslivet, särskilt för LO-grupperna, har blivit mer osäkert, med fler tillfälliga jobb och i vissa branscher större inslag av dåliga arbetsmiljöer.

Vilket illustrerar den klassiska socialdemokratiska tesen att klasser och klasskillnader skapas av produktionslivet.

Eller om man så vill, av fördelningen av ekonomisk makt.

Så ska vi tala om klass är det inte bara yttringarna av klasskillnaderna som ska lyftas fram. Vi behöver också tala om vilka mekanismer som skapar dem.