Anne-Marie Lindgren: Vi behöver återställa respekten för kunskap

55 procent av väljarna instämmer i påståendet ”experter som inte behöver ta hänsyn till folkvalda politikers beslut är bättre på att lösa dagens samhällsproblem”. 20 procent instämmer i att en stark ledare är bättre än folkvalda politiker på att lösa samhällsproblemen.

Det visar årets SOM-rapport om väljarattityder och opinionstrender. Rapporten har den något hotfulla titeln ”Inferno”, och enligt institutets presentation visar årets mätningar att ”pessimismen kring utvecklingen i Sverige når rekordnivåer”.

Hur siffrorna om attityderna till demokrati ska tolkas är möjligen oklart. 87 procent svarar ja på frågan om demokrati är den bästa styrelseformen, men ställda inför andra alternativ uttrycker alltså mer än hälften sympati för expertstyre. Och en femtedel föredrar en stark ledare framför beslut från folkvalda församlingar. 

Kanske ska man se de 87 procenten som stöd för demokratin som princip, och det är i och för sig betryggande. Men ställda inför alternativa beslutsformer är det alltså många som tvekar. 

Är det tvivel på demokratin som praktik? En misstro mot förmågan att trots vackra underliggande principer få någonting gjort?

Varför SD-väljare är nästan lika förtjusta i expertstyre (62 procent) är svårare att förstå. SD är inte direkt känt för att respektera kunskaper – klimatpolitiken är ett tydligt exempel. Men kanske SD-väljarna med ”expertkunskaper” menar just SDs åsikter, eftersom SD ju ser sig som experter på vad Sverige verkligen behöver?

Anne-Marie Lindgren

MP-väljare är de mest benägna (71 procent) att förorda expertstyre. Det är ingen djärv gissning att det speglar en otålighet över det politiska – demokratiska – systemets senfärdighet i klimatpolitiken. 

Varför SD-väljare är nästan lika förtjusta i expertstyre (62 procent) är svårare att förstå. SD är inte direkt känt för att respektera kunskaper – klimatpolitiken är ett tydligt exempel. Men kanske SD-väljarna med ”expertkunskaper” menar just SDs åsikter, eftersom SD ju ser sig som experter på vad Sverige verkligen behöver?

Att svaren speglar en misstro mot demokratins handlingsförmåga stöds av svaren på ett antal delfrågor. Det största stödet för expertstyre gäller frågor som är starkt partiskiljande. Där det för all del tas beslut, men ofta nog beslut som adresserar bara de delar av problemet som riksdagsmajoriteten väljer att se. Och ibland – som just nu i klimatpolitiken, eller skolmarknaden – inte adresserar dem alls utan låter problemen växa.

Med de här siffrorna finns det naturligtvis, som SOM-rapporten gör, skäl att lyfta fram argumenten mot expertstyre. Experter är, för det första, sällan helt eniga, så redan här blir det fråga om ett val: Vilka av dem ska vara de som tar besluten? Och vem ska välja ut dem?

För det andra så är samhällsproblem ofta länkade till varandra. Åtgärder inom en sektor – exempelvis miljöpolitiken – får följdeffekter för andra delar av samhällslivet, som också måste beaktas och hanteras. Utan bredden i politiken kommer åtgärder inom ett specialområde, hur motiverade de än är i sig själva, att skapa problem 

Men expertkunskaper betyder kunskaper just inom ett specialområde; det betyder djup, inte bredd. Expertkunskaper i flera olika frågor måste alltså kopplas ihop – och är det säkert att de olika experterna själva är bäst på det? 

Och vem ska avgöra hur det ska finansieras? 

Men med det sagt så kvarstår frågan varför sympatierna för expertstyre och starka ledare verkar växa. Svaret, att det speglar en misstro mot demokratins handlingskraft, känns uppenbart.

Politiken och med det demokratin har blivit sämre på att lösa samhällsproblem under de senaste decennierna. Till en del beror det på att politiken – eller för att vara precis, konservativt-(ny)liberal politik – släppt ifrån sig bestämmanderätt till ”marknaden”, eller i praktiken till kapital- och företagarintressen. Vilket skapat sociala klyftor och press på grupper som nu vacklar mest i tron på demokratin – ungdomar, lågavlönade, lågutbildade.

Men vi har också fått ökad ytlighet i politiken. Politiska beslut har styrts mer av ideologier, specifika ekonomiska intressen och fromma förhoppningar än av faktaunderlag och konsekvensanalyser. Regeringen Bilds privatiseringspolitik tid är ett tydligt exempel. Dysfunktionella ”reformer” skapar inte respekt för det system som producerat dem. 

Statsvetaren Bo Rothstein har visat att välfungerande offentliga institutioner är mer avgörande för väljaruppslutningen kring demokratiska partier än inställningen till de demokratiska principerna. När institutionerna inte kan fylla de uppgifter medborgarna efterfrågar skapas utrymme för populistiska partier som lovar lösning på problemen – och principerna blir underordnade.

Tilltron till demokratin hänger ihop med hur den fungerar. Dålig funktionalitet skapar inte tillit.

Att ta tillbaka bestämmanderätten över viktiga samhällsproblem är en förutsättning för att kunna öka tilltron till demokratin. Men sedan handlar det om att använda förutsättningarna rätt.

Existerande samhälleliga åtaganden måste få de resurser som krävs för att de ska fylla de uppgifter de ålagts. Nya åtaganden, eller förändrade åtaganden, ska vara sakligt underbyggda,

Hållbara reformer måste bygga på ordentligt kunskapsunderlag. Här behövs såväl experterna som respekten för dem.

Så att återställa respekten för kunskap kan sägas ingå i arbetet med att stärka demokratin!