Anne-Marie Lindgren: Vattendelaren finns i arbetsmarknadspolitiken

Nationalekonomer har i flera decennier nu talat om behovet av ”strukturella reformer” på arbetsmarknaden.

I flera länder har det också gjorts sådana ”strukturreformer”, genom formella beslut – som de tyska Harz-lagarna från 1990-talet – eller mer informellt genom framväxten av fler tillfälliga anställningar.

Alla de här ”strukturella” förändringarna har ett gemensamt drag: de gör villkoren i arbetslivet sämre – oftast mycket sämre – för folk främst i arbetaryrken.

På samma sätt brukar talet om ”strukturreformer” av sociala försäkringar betyda hårdare villkor och lägre ersättningar för sjuka och arbetslösa.

För de där strukturerna som ska förändras, det är de som byggts upp av socialdemokratiska partier tillsammans med fackliga organisationer för att skapa rimliga arbetsvillkor med rimliga arbetsscheman för de anställda, skydda mot utnyttjande från arbetsgivarens sida och ge den trygghet i anställningsform och lönesättning, som gör att folk kan planera sin vardag, sin ekonomi och sin närmaste framtid.

Det är klart att det från arbetsgivarens synpunkt är bekvämt om man kan ställa av och ställa på folk ungefär som man gör med maskiner beroende på arbetsbelastningen, variera personalstyrkan med kort varsel efter behov, hålla lönerna låga, inte bekymra sig alltför mycket om arbetsmiljön, byta ut folk om de likt maskiner börjar gnissla eller fungera litet långsammare och i största allmänhet bortse från de anställdas krav och behov när det gäller de egna villkoren.

Men det är inte så bra för de anställda. Det blir svårt att planera sin tid och ekonomi, problem att få jobbet att gå ihop med föräldraansvaret (förskolans öppettider, till exempel), större risker för stress- och förslitningsskador och uppenbar risk att stå utan försörjning om man blir sjuk, skadad eller anses ha blivit litet för gammal.

Argumenten för de här ”strukturreformerna” med deras försämringar i de anställdas villkor brukar vara att det stärker företagsamheten och därmed ekonomin, tillväxten ökar och alla får det bättre.

Nja. Inte de som ska leva med de här dåliga villkoren, uppenbarligen.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Med andra ord, arbetargrupperna ska vara underordnade det allmänna bästa, medan andra grupper på arbetsmarknaden för det allmänna bästas skull måste få fler och större förmåner.”[/blockquote]

Omvänt heter det, från alla dem som förordar den här typen av ”strukturreformer”, att grupper med längre utbildning och mer komplexa arbetsuppgifter måste få lägre skatter, och gärna ett antal subventioner av sin egen privata konsumtion, för då jobbar de bättre. Med andra ord, arbetargrupperna ska vara underordnade det allmänna bästa, medan andra grupper på arbetsmarknaden för det allmänna bästas skull måste få fler och större förmåner.

Det här är gammal konservativ ideologi, och gammal konservativ bevakning av företagares och högavlönades specifika intressen. I praktiken är det ett förord för ett skiktat och ojämlikt samhälle.

I takt med att konservatism och nyliberalism växt sig allt starkare har de här ojämlikhetskraven blivit allt mer oförblommerade. De syns tydligt i allianspartiernas arbetsmarknadspolitiska program.

Tankesmedjan Arena idé konstaterar i en färsk rapport att arbetsmarknadspolitiken i dag är en vattendelare mellan höger och vänster i svensk politik, och att klyftan mellan blocken vidgats. Rapporten menar att en borgerlig SD-stödd regering kommer att, bland annat, lagstifta om lägre ingångslöner, försvaga arbetsrätten, öka möjligheten till provanställningar från sex till tolv månader och begränsa de fackliga möjligheterna till sympatiåtgärder vid konflikter.

Alltsammans åtgärder som ökar arbetsgivarmakten, och sätter de anställda i större underläge.

De positiva effekterna för ekonomin är, sett till empiriska erfarenheter, på sin höjd marginella. De negativa effekterna för samhället är desto större.

Ojämlikhet är nämligen inte bra för samhället. Det finns vid det här laget väldigt många forskningsrapporter som visar det.

Liksom dagens inte alltför uppmuntrande tillväxt av högerpopulistiska partier.