Anne-Marie Lindgren: Varför dras människor till auktoritära rörelser?
Med nästan hela förra årets samlade bokinköp liggande i travar på golvet blev en bokhylleröjning en tvingande nödvändighet. Dessvärre kom den tämligen raskt av sig när jag hittade ett antal böcker som jag glömt att jag hade. Och som kändes som att de borde läsas igen.
En av dem var Erich Fromms ”Flykten från friheten”, inköpt någon gång i ungdomens 60-tal. Fromm (1900–1980) var sociolog, socialpsykolog och psykoanalytiker, som socialist dessutom påverkad av Marx (Marx var, till allt annat, också sociolog).
”Flykten från friheten” kombinerar psykologi, sociologi i sin diskussion kring varför så många människor söker sig till auktoritära rörelser. En högaktuell fråga när boken kom ut, 1941. Och lika aktuell i dag.
För det är onekligen en fråga att grubbla allvarligt över: I den del av världen där de demokratiska friheterna är mest utvecklade dras allt fler människor till auktoritära rörelser.
Och fast ”individualism” och ”normkritik” varit överordnade honnörsord för både politik och offentlig debatt söker sig många in i kollektiva identiteter, bestämda av nationalitet, eller hudfärg, eller religion, med hårda normer för både livsstil och åsikter. Varför???
Fromms analys är, naturligtvis, präglad av den tidens teoribildningar och den tidens livsvillkor. Men kärnpunkten – att den ökade yttre, individuella, friheten i det moderna samhället samtidigt inneburit en förlust av gemenskap och den trygghet den innebar – går igen också i dagens diskussioner. Fast nu är det snarare globaliseringens effekter kritiken handlar om.
Tillhörighet och identitet är två av de åtta mänskliga behov som Fromm kallar grundläggande. Onekligen erbjuder både nationalistisk högerpopulism och övriga identitetspolitiska rörelser en sådan tillhörighet – och, som sagt, identitet. Medan nyliberal individualism inte gör det. Tvärtom, snarare – individens fria utveckling, och med det den egna identiteten, förutsätter frihet från just specifika grupptillhörigheter, det må vara en släktkrets eller en nation.
Sedan kan man ju tycka att dagens liberala, kosmopolitiska eliter förvisso har egna gruppnormer både för åsikter och livsstil, och är lika ängsliga som i alla andra kollektiv att inte bryta mot dessa interna normer, men det är en annan historia. Människor lever ju inte sina liv oberoende av sin omgivning. Och det som hänt de senaste decennierna, inom EU och i USA, det är att den samhälleliga omgivningen kraftigt förändrats. Med effekter både för samhällelig tillit, känslor av tillhörighet och identitet.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”Några har vunnit, till och med ganska mycket, på utvecklingen.”[/blockquote]
Några har vunnit, till och med ganska mycket, på utvecklingen. I huvudsak är det de grupper som redan från början stod starka – de friska och välutbildade med egna sociala nätverk och egna ekonomiska resurser. Och de kan ju kosta på sig att tro att sådant som samhälle, och politik, inte spelar så stor roll – man klarar sig ju så bra ändå…
Andra har förlorat.
Osäkerheterna har ökat, arbetslivet hårdnat, det sociala skyddsnätet blivit svagare. Har man inte drabbats själv, vet man någon i omgivningen som gjort det. Man litar inte längre på gemenskapen i samhället. Och de som känner av riskerna börjar söka efter vägar tillbaka till tryggheten. Det går att kalla det en flykt från friheten, eftersom sökandet kan sluta hos grupper som faktiskt står för frihetsinskränkningar, av det ena eller andra slaget.
Men kanske ska man då ställa frågan vilken sorts friheter de senaste decennierna egentligen gett just de grupper som nu börjar känna utvecklingen som ett hot?
Kanske är det i själva verket inte friheter, utan ofriheter?
Det finns, förvisso, skäl att ta allvarligt på de risker för demokratin, och med det riskerna för viktiga liberala friheter som åsikts- och yttrandefrihet, som högerpopulismen innebär.
Men om man på allvar ska kunna motarbeta de riskerna, måste man inse att de uppstått ur den mycket ojämna fördelningen av nya friheter och nya ofriheter som skapats av den typ av ekonomiska frihetsreformer, som ohjälpligt styrts av intressena hos de starkare grupperna i samhället.
