Anne-Marie Lindgren: Våga hävda ”det starka samhällets” nödvändighet

Så mycket som en fjärdedel av alla unga män tvivlar på att demokrati är den bästa styrelseformen, enligt Ungdomsbarometern 2024.

Man ska som alltid vara försiktig med att tro på exaktheten i opinionsmätningar, men tendensen syns i många andra studier, inte bara i Sverige. Ungdomar, och särskilt unga män, blir alltmer misstrogna mot politik och samhällsarbete.

Och demokrati bygger onekligen på politik.

Globalt har demokratin försvagats. 1970- och 80-talen innebar att åtskilliga länder började utvecklas i demokratisk riktning, men den utvecklingen har vänt.  Och även i stabila demokratier växer rörelser med något tveksam hållning till demokratiska principer. 

Att de demokratiska institutionerna varit bräckliga i länder som länge styrts diktatoriskt och inte alltid hållit inför angreppen från auktoritära maktgrupper är begripligt.

Men de utvecklade demokratierna då? Varför växer högerpopulismen och varför misstror många unga demokratin?

Kanske är svaret så brutalt som att många inte tycker att den verkar fungera så värst bra?

Demokrati handlar om grundläggande principer om medborgerliga rättigheter: allmän rösträtt, fria val, åsikts- och yttrandefrihet, religionsfrihet, likhet inför lagen, rättssäkerhet, och en del till.

Men tilltron till demokratin, den formas av demokratins förmåga att hantera de samhällsangelägenheter som är så avgörande för människors liv och vardag – skola, sjukvård, kollektivtrafik, möjligheterna till bostad och jobb. För att nu ta några exempel.

Tilltron till demokratin, den formas av demokratins förmåga att hantera de samhällsangelägenheter som är så avgörande för människors liv och vardag – skola, sjukvård, kollektivtrafik, möjligheterna till bostad och jobb. 

Anne-Marie Lindgren

Om mycket av det som ska styras av politiska, demokratiska, beslut, verkar fungera allt sämre, och om de politiskt valda inte verkar kunna eller ens vilja göra något åt det – ja, vart tar det då vägen med tilltron till demokratin?

Högerpopulismens framväxt har tydlig koppling till en misstro mot etablerade partiers vilja  och förmåga att hantera problem som de här väljarna känner av. Inte minst tydlig är kopplingen till växande regionala klyftor. Sett till de villkor som ofta möter unga människor i dag, på arbetsmarknaden likaväl som bostadsmarknaden, är det inte särskilt förvånande om de väcker misstro mot det politiska systemet. 

Och ytterst mot demokratin, för demokrati handlar faktiskt om det som både rösträtten och yttrandefriheten ytterst avser – politik inte bara som åsikter utan som konkret samhällsarbete. Där ”samhällsarbete” gäller både hur befintliga system fungerar, och åtgärder för att lösa befintliga problem.

Det är svårt att komma undan slutsatsen att demokratin fungerat sämre i båda dessa avseenden de senaste decennierna.

Skolan har problem. Vi har köer i sjukvården. Det finns för litet personal i äldreomsorgen. Järnvägen är mest ett dåligt skämt. 

Bristerna är uppenbara. Åtgärderna för att på allvar göra något åt dem lyser med sin frånvaro.

Vi har bostadsbrist totalt sett och ändå sjunker bostadsbyggandet. Vi har på en gång hög arbetslöshet och brist på arbetskraft.

Och återigen, inga effektiva åtgärder för att göra något åt dessa anomalier verkar vara på gång. Bara en del ineffektiva

Det är kanske också en förklaring till misstron mot politik och demokrati. Nämligen att det genomförts ett stort antal förändringar med försäkringar om stora positiva resultat, som aldrig infriats. Tvärtom har de skapat problem.

Stora skattesänkningar avskaffade inte arbetslösheten, som påstods bli en av effekterna. Däremot fick vi stora brister i sjukvård och äldreomsorg. Friskolesystemet sänkte inte kostnaderna och ökade inte kvaliteten – bara segregationen. Uppdelningen av gamla SJ på sju olika bolag har inte stoppat försämringarna, snarare drivit på dem.

Demokratins handlingskraft har uppenbart försvagats. Men, och det är ett viktigt men, rätt mycket av det beror på medvetna politiska beslut. 

Stora skattesänkningar. Ogenomtänkta privatiseringar. Lika ogenomtänkta idéer om att splittra upp samhällsverksamheter som kräver samplanering.

För att kunna försvara de grundläggande demokratiska principerna är det nödvändigt att återskapa demokratins handlingsförmåga. Där ligger uppgiften för socialdemokratin. 

Våga hävda ”det starka samhällets” nödvändighet. Som tillräckliga resurser för väl fungerande sjukvård, skola och omsorg. Bostadsbyggande som ger även personer med låga inkomster möjlighet till ett eget hem. En arbetsmarknad som inte hårdexploaterar människor som av rena försörjningsskäl måste acceptera orimliga arbetstider, dålig arbetsmiljö och låga löner.

Vi vet vad som behöver göras. Vi vet att allt inte kan göras på en gång, men vi vet att det går att göra tillräckligt för att vända utvecklingen åt ett annat håll. 

Det kräver en del som inte är jättepopulärt, som skattehöjningar. Men det går att argumentera hem med rätt koppling till vad skatterna ska gå till. Det handlar om att våga klarspråk.

För vad är egentligen alternativet? Vi kommer inte att vinna nästa val med ett försiktigt tassande kring de stora problem som alla ser.

Vi kan bara vinna på en politik som skapar förtroende för att vi har grepp om de problemen, och vilja och förmåga att göra något åt dem.