Anne-Marie Lindgren: Unga vill ha små hyresrätter

Stockholm var länge en industri- och arbetarstad, men har allt mer blivit en administrations- och tjänstemannastad. Med växande röstsiffror för Moderaterna som följd.

Men i valet 2022 gick M tillbaka, både i riksdags- och kommunalvalet. Sedan dess har ett visst grubblande ägt rum över hur storstadsväljarna ska kunna tas tillbaka, där ett problem helt uppenbart är att många tidigare borgerliga väljare ogillar regeringssamarbetet med SD.

Så det är inte osannolikt att det nya löftet från Stockholmsmoderaterna om att bygga 4 000 nya småhus i staden är en del i en tilltänkt strategi för att locka tillbaka de medelklassväljare man förlorade i förra valet.

För i praktiken är löftet riktat till medelklassväljare – med dagens produktionskostnader är det bara medelklass (eller noga taget bara delar av den) som kommer att ha ekonomiska möjligheter att köpa en nyproducerad villa.

Utöver den utlovade nyproduktionen av småhus säger Stockholmsmoderaterna dessutom nej till att bygga hyreshus i etablerade villaområden för att göra dem mindre segregerade. De socialdemokratiska förslagen i det avseenden kallas ”långtgående socialistisk byggpolitik” där ”den enskildes preferenser offras för politikernas planer”.

Jaha. Men att som Moderaterna förordar att inrätta snabbspår för villabyggande och minska byggandet av ”små hyresrätter (varmed verkar menas en- och tvårummare), är inte det att offra enskildas preferenser för moderata politikers planer?

För det råkar alltså vara så att små hyresrätter är vad unga människor, färdiga att lämna föräldrahemmet (eller studentbostaden), efterfrågar – definitivt inte villor eller radhus.

Så mycket som en fjärdedel av alla unga upp till 27 år bor kvar i föräldrahemmet. Andra flyttar runt mellan andra- och tredjehandsboende, ofta till ockerhyror. Vilket alltså är skälet till att Socialdemokraterna i Stockholm ser det som betydelsefullt att bygga ”små hyresrätter” – det råkar helt enkelt, tvärt emot vad Moderaterna påstår, finnas behov av det.

Bostadsbehov och bostadsönskemål skiljer sig. Ungdomar, barnfamiljer, medelålders par med utflugna barn, ensamstående, pensionärer – behoven likaväl som preferenserna skiljer sig, både inom grupperna och mellan grupperna. Vilket är detsamma som att det behövs variationer i bostadsbeståndet – små och stora lägenheter, hyresrätter och bostadsrätter, täta stadsmiljöer och luftigare trädgårdsstäder. 

Att i traditionell moderat andra göra det till en fråga om småhus kontra höghus, och att framställa hyreshusboende som ett icke-önskvärt alternativ är att både att förenkla dagens problem på bostadsmarknaden – och att smita undan från det egna ansvaret för dem

Att i traditionell moderat andra göra det till en fråga om småhus kontra höghus, och att framställa hyreshusboende som ett icke-önskvärt alternativ är att både att förenkla dagens problem på bostadsmarknaden – och att smita undan från det egna ansvaret för dem.

Sedan valet 1991 har M suttit i ledningen för Stockholm i 19 år, och i regeringen – inklusive den pågående – i 13 år. I den mån det har byggts för litet småhus, som Stockholmsmoderaterna just nu klagar över, får de alltså anses i hög grad medskyldiga. Om vi ser på de större bostadsområden som håller på att byggas nu så handlar det om idel (mycket) höga hus med vad som ibland kallas ”tät bebyggelsestruktur,” ibland ”moderna områden med innerstadskaraktär” – Årstafältet, Liljeholmskajen, Hagastaden, Loudden – så har de allihop tillkommit med full moderat medverkan  och ofta under moderat regim i staden. Att bygga ”urbant” och ”modernt” har varit slagorden. Och uppenbart flyttar folk – även barnfamiljer – gärna in.

Under förutsättning, förstås, att de har tillräckliga inkomster. Det problemet, att barnfamiljer med låga inkomster har få valmöjligheter på dagens bostadsmarknad, lär inte lösas med fler småhus.

Det finns ett skäl till att andelen småhus är färre i storstäderna (det gäller generellt) än i landet i övrigt. Nämligen att marken för bebyggelse är en trång resurs. Och man får onekligen in fler lägenheter på samma yta om man bygger flervåningshus än om man bygger småhus. Höga exploateringskostnader är ytterligare ett skäl till att bygga många lägenheter, för att slå ut kostnaderna över fler betalande.

Och där har vi som sagt grundproblemet – kostnaderna. De höga bostadspriserna i Stockholm är, utöver den rena bostadsbristen, ett viktigt skäl till att både ungdomar och barnfamiljer börjar flytta ut från staden. Det problemet botar man inte, som Tidöregeringen vill, genom att bara höja taket för hur stor andel av kostnaden man får låna till. Lån är inte gratis, och det finns gränser för hur stora ränteutgifter folk vill ta på sig. Och bankerna kräver inkomster på viss nivå för att ge lån. 

Över huvud taget är det kostnadssidan som utgör problemet – och förklarar varför bostadsbyggandet, trots bostadsbristen, är så lågt. Det är det problemet som måste lösas, och det är svårt att se hur det ska gå till utan någon form av statligt stöd. 

Att en aktiv statlig bostadspolitik har betydelse, även för småhusbyggandet, visas av att det aldrig byggts så många småhus som under miljonprogrammets tid – cirka 337 000 enligt Statistisk årsbok 1975. 

På alliansregeringens tid, utan någon statlig bostadspolitik, tillkom ca 75 000 …