Anne-Marie Lindgren: Ta individuellt ansvar för partyknarkandet!

2023 beslagtog tullen elva ton narkotika, mer än dubbelt så mycket som 2022. Första halvåret i år motsvarade beslagen nära nog förra årets nivå, hittills fem ton. Till det kommer beslag på över fyra miljoner narkotikaklassade tabletter, en kraftig ökning från förra året.

Beslagen över 100 kilo ökar också, Så stora partier visar på välorganiserad – och affärsmässig – brottslighet bakom smugglingen.

De ökande beslagen visar i sig på att Tullverket utvecklat sina metoder att komma åt smugglingen. Men storleken på de stoppade smugglingsförsöken säger något om hur stor marknaden för narkotika faktiskt är – och då hör förstås till saken att tullen naturligtvis inte lyckas stoppa all smuggling. Att kampen om narkotikamarknaderna är det som ytterst ligger bakom det gängkriminella våldet, låt vara att det inom den ramen också utspelas en del privata vendettor, är väl känt.

En marknad består av två parter – producenter och konsumenter. Storskalig produktion tyder på god lönsamhet, det vill säga stor och ekonomiskt stark efterfrågan.

Och för allt vad det är nödvändigt att komma åt producenterna, och stoppa försäljningsmöjligheterna, så finns det ändå skäl att på allvar rikta uppmärksamheten mot den andra delen av marknaden, efterfrågan. Konsumenterna.

För, som Tullverkets tillförordnade GD säger, ”så länge efterfrågan finns kommer smugglingen att fortsätta”. Och efterfrågan är, som sagt, uppenbart rätt stor.

När Stefan Löfven som socialdemokratisk statsminister för nu väl närmare tio år sedan kritiserade festknarkandet och påpekade att alla de väletablerade medelklasspersoner som ägnade sig åt det faktiskt stödde kriminaliteten, blev han närmast avhånad av borgerliga debattörer. Missbruket fanns minsann ute i försäljarnas egna förorter. Löfvens uttalande vara bara ett sätt för socialdemokratin att smita från ansvaret för den dåliga brottsbekämpningen. Och ett grundlöst moraliserande.

Det var då, det.

Nu säger Tullverkets GD att ”de som köper några gram kokain till helgen ska veta att man bidrar till de konflikter och skjutningar som plågar det svenska samhället”. I flera av de böcker som skrivits om de gängkriminella miljöerna berättar knarkförsäljare hur de levererar till hemadresser i väletablerade över- och medelklassområden. Berättelserna styrks av listorna över kunder i de mobiler som beslagtagits när polisen gripit försäljare. 

Och Christoffer Bohman – tidigare bland annat chef för lokalpolisområde Sollentuna och utredningschef inom polisområde Sörmland – i sin bok ”Hundra in i döden”:

– Gängens främsta inkomstkälla är narkotikan, och allt bygger på en stor efterfrågan. Men det är inte i förorterna efterfrågan ökar, och det finns inte heller några indikationer på att det är fler av Sveriges ungdomar som brukar drogerna. Gängens stora kundbas utgörs snarare av medelklass och överklass.

Så det kanske finns skäl att ta upp en diskussion kring det där med individuellt ansvar? Inte bara för det egna livet, utan för det samhälle man lever i och som man, hur hög lön man än har, är rätt så beroende av?

Det är i medel- och överklassen som pengarna att betala med finns, kan ju tilläggas. 

Så det kanske finns skäl att ta upp en diskussion kring det där med individuellt ansvar? Inte bara för det egna livet, utan för det samhälle man lever i och som man, hur hög lön man än har, är rätt så beroende av?

Det är inte ovanligt att det senare – individens ansvar i frågor som rör förhållanden på samhällelig nivå – avvisas med att de kräver strukturella åtgärder, inte individuella. Och det är förstås i många avseenden sant. Att inte ta bilen till jobbet är, förstås, ett personligt beslut, men för att kunna ta det måste det finnas fungerande alternativ, typ kollektivtrafik. Som individen inte kan åstadkomma själv, bara samhälleliga organ. 

Men att flyga på semester till andra sidan jordklotet är ett rent individuellt beslut. Inga samhällsstrukturer behöver ändras för att man ska kunna ta beslut om andra semestermål.

Och detsamma handlar om narkotikaköp för festbruk och avkoppling på fritiden. Det är personliga beslut. Inga samhälleliga strukturer nödvändiggör det.

Men det förstås, det finns ”strukturer” som inte är materiella eller fysiska, inte skapade av teknik och inte av lagar och regelverk, utan av sociala normer eller det som litet löst kallas ”tidsanda”. Och tidsandan som den utvecklats de senaste decennierna har onekligen byggt under för den sortens individualism som handlar om att se till sig själv och sina egna behov, och där konsekvenserna för andra blivit underordnade. Samhälleliga regleringar har snarast setts som förtryckande. Det leder lätt över till att se det som fullt berättigat att strunta i dem när de är i vägen för de egna omedelbara önskemålen.

Men då öppnar samtidigt, som sagt, för andra människors möjligheter att bryta mot andra regler – på ett sätt som gör samhället otrevligare och osäkrare för alla. 

Så det är dags att se i ögonen det enkla faktum att vi alla är beroende av hur samhället runt omkring fungerar, att vi alla ha intresse av att det är tryggt och stabilt – och att den stabiliteten måste vi alla ta ansvar för, med våra egna beteenden.

Det går inte att överlämna bara till polisen. Eller ”politikerna”.