Anne-Marie Lindgren: Sverige bör arbeta för att hålla tillbaka krigsrisken

ÖB väckte en del uppståndelse med sina uttalanden på årets sedvanliga Folk och Försvars-konferens om att svenskarna måste förbereda sig på att det kan bli krig i Sverige, och att ”det är slut på bekvämligheten”.

Själv säger han att han bara pratade klarspråk.

Det gjorde han förstås. Det vill säga klarspråk om vilken bild han, och väl då rimligen också resten av försvarsledningen, har av dagens säkerhetspolitiska risker.

Vilket inte nödvändigtvis är detsamma som den korrekta bilden. Hans bild är, givetvis, präglad av den speciella infallsvinkel man har just om militär. Och där man ser just de militära aspekterna, som förvisso finns där – men kanske inte en del annat. Som också finns.

Jodå, det säkerhetspolitiska läget är allvarligare och mer riskfyllt än på länge. Och i riskfyllda lägen ska man självklart vidta de åtgärder som behövs för att man ska kunna hantera det värsta – om det skulle inträffa.

Om, alltså.

Kriget Ryssland-Ukraina har pågått i snart två år. Hela tiden har vi matats med uttalanden – ofta nog från så kallade experter – om riskerna för att det kommer att utvidgas till en större konflikt, ja, ett tredje världskrig. Ingenting i den vägen har inträffat.

Anne-Marie Lindgren

Däremot ska man inte utgå från ATT det kommer att inträffa. Snarare bör man, om och när man inser att en viss risk faktiskt existerar, börja arbeta för att den INTE ska bryta igenom. Och där ligger problemet med överbefälhavarens rekommendation med att mentalt förbereda sig på krig – nämligen att i det också ligger risken för en acceptans av krigets ofrånkomlighet. Där man bortser från alla de andra alternativa utvecklingslinjer som också – faktiskt – existerar.

Och missar att arbeta för dem.

Kriget Ryssland-Ukraina har pågått i snart två år. Hela tiden har vi matats med uttalanden – ofta nog från så kallade experter – om riskerna för att det kommer att utvidgas till en större konflikt, ja, ett tredje världskrig.

Ingenting i den vägen har inträffat.

Detsamma gäller om kriget i Gaza. Också här har vi ett antal uttalanden om riskerna för en eskalering och en regional storkonflikt.

Hittills har det inte inträffat. Snarare syns en klar återhållsamhet, på åtskilliga håll, vad gäller åtgärder som skulle kunna vidga konflikten.

Och att det bakom kulisserna pågår en hel del av diplomatiskt spel, i båda fallen, för att få slut på krigshandlingarna, det kan man nog lugnt utgå från.

Intresset hos andra stater och andra regeringar att ge sig in i krig som någon annan startat är uppenbart mycket begränsat. Regeringar i dag är på det hela taget mer intresserade av ekonomisk tillväxt än att få  sina städer sönderbombade.

De återhållande effekterna av detta ska inte underskattas. Och den centrala frågan för svensk utrikespolitik – i den mån dagens regering alls bedriver någon sådan? – borde vara på vilket sätt Sverige kan bidra till att stärka dessa återhållande mekanismer.

Något trött kan jag också tycka att media, med sina anspråk på att vara kritiskt granskande, borde lyfta också de här delarna i den särhetspolitiska bilden. Inte bara traska i Försvarsmaktens fotspår och måla upp ständigt nya bilder av eskalerande krigshot.

Det är den ena, kritiska, nyansering man måste göra av ÖBs ”klarspråk” – alltså att det finns fler delar av bilden man måste se. Och den visar nödvändigheten att arbeta efter flera olika linjer.

Den andra är förstås frågan hur stor sannolikheten över huvud taget är för ett ryskt angrepp på Sverige.

Om – återigen, om – det bli en stormaktskonflikt, en direkt konflikt mellan Nato och Ryssland, då blir Sverige med största sannolikhet indraget. Men ett särskilt anfall på Sverige, vad talar för det? Putins ambitioner att återföra de forna sovjetstaterna under ryskt välde berör inte Sverige. Kriget i Ukraina, där föreställningen om en snabb och enkel seger vänts i erfarenheterna av ett lång, destruktivt och mycket dyrbart krig, torde sannolikt till slutsatsen att fortsatta militära erövringsförsök med fördel bör ersättas av andra typer av åtgärder för att säkra ryska intressen.

Och det sannolikt den sortens åtgärder – mer än riskerna för ett direkt angrepp – vi borde intressera oss för, bli medvetna om och vidta åtgärder för att stoppa.

Dit hör förstås angrepp på våra – omfattande – digitala system. Det finns en del oroande rapporter både om sådana attacker, och om den otillräckliga beredskap vi fortfarande tycks ha för det. Vi kanske skulle behöva ha en särskild överbefälhavare för den sektorn också?

Men dit hör också den stora och komplexa frågan om påverkansoperationer av olika slag. Operationer som inte minst syftar till att påverka väljaropinioner och sättet att uppfatta världen och samhället.

Så även med risk att verka konspiratorisk – även om det säkerhetspolitiska läget är allvarligare än på länge kanske man ska ställa frågan hur klokt det är att hela tiden sprida rädslan för vad det i slutändan kan tänkas leda till? Kanske det rent av gynnar ryska intressen, detta att skapa intryck av att hotet är så stort att det är säkrast att inte utmana det?

Visst är det klokt att vara förberedd på det värsta, om man nu ser att det finns en viss risk för det. Men det är inte särskilt klokt att för den skull avstå från att arbeta mot det.

Utvecklingen är faktiskt aldrig given. Den går alltid att påverka.