Annons:
Annons:

Anne-Marie Lindgren: Sverige är ett ”naturligt experiment” av privatisering

Anne-Marie Lindgren om privatiseringarna.

”Det finns förhållandevis små skillnader i utfall mellan arbetssökande som tagit del av tjänsten Stöd och matchning och jämförbara arbetssökanden som inte tagit del av tjänsten. (–) Resultaten från effektutvärderingen ligger i linje med resultat från tidigare empiriska studier, som funnit att det inte finns ett entydigt svar på frågan om offentliga eller privata aktörer är de mest effektiva utförarna av arbetsförmedlingstjänster.”

Så heter det i en färsk rapport till regeringen, där Arbetsförmedlingen redovisar resultaten från den speciella åtgärd, kallad Stöd och matchning, som riktas till arbetslösa som har svårare att hitta arbete. I praktiken svarar den mot det som kallades fas 1 och fas 2 inom jobb- och utvecklingsgarantin. Och det är alltså privata företag som svarar för programmet.Som framgår av texten kan man inte visa att privata aktörer nått bättre resultat än Arbetsförmedlingen. Lika litet som det tidigare gick att visa att privata coacher var mer effektiva på att få ut arbetslösa i jobb.

att privat företagande var effektivare och bättre på att hitta nya smarta sätt att jobba

En gång var argumentet för att öppna den skattefinansierade sektorn för privata aktörer att privat företagande var effektivare och bättre på att hitta nya smarta sätt att jobba; det skulle hela välfärdssektorn tjäna på.

Så den svenska privatiseringsvågen inom den offentliga sektorn kan ju här ses som ett naturlig experiment, för att tala med årets ekonomipristagare David Card. Vi kan enkelt jämföra om resultaten skiljer sig mellan privata och offentliga aktörer, som jobbar med samma regelverk och alla finansieras skattevägen, inte via marknadsprisbildning. För att se om teorin om privata företags överlägsenhet över offentlig verksamhet stämmer.

detta vårt naturliga experiment ger alltså inte något stöd för teorin om privata aktörers generella överlägsenhet

Resultatet av detta vårt naturliga experiment ger alltså inte något stöd för teorin om privata aktörers generella överlägsenhet över offentliga. Det är inte ägarformen som är det avgörande. Avgörande är regelverk, personalstyrka, personalledning, personalens kompetens, och så vidare. Med en bra organisation, tillräcklig bemanning och bra ledarskap får man bra resultat – oavsett huvudmannaskap.

Men insatserna på ägar- och personalsidan bestämmer inte ensamma resultatet. Omsorg, vård och utbildning år processer, där elever, patienter och omsorgstagare är medaktörer. Och där resultaten, även vid exakt samma typ av insatser av ägare och personal skiljer sig beroende på dessa medaktörer.

Skolorna i det vi kallar utsatta områden arbetar på helt andra villkor än skolorna i välbärgade övremedelklassområden. Detsamma gäller om förskolor och vårdmottagningar.

de stora privata skol- och vårdkoncernerna är tämligen ointresserade av att etablera sig just i socialt utsatta områden

En notering är här att de stora privata skol- och vårdkoncernerna är tämligen ointresserade av att etablera sig just i socialt utsatta områden. Skälet är enkelt: det är svårare att göra vinster i sådana områden.

Och då är vi över på nästa led i diskussionen om effekterna av privatiseringarna. Vi kan formulera utfallet av de tre senaste decenniernas ”naturliga experiment” som att de gett oss en hel del bra verksamheter, men inte överlägsna de offentliga. Lyfter man blicken över de enskilda enheterna – skolor, förskolor, vårdcentraler – upp till effekterna på systemnivå, så hittar man dessvärre mycket som måste ses som försämringar.

Något som har att göra med den styrande roll som vinstintresset tillåtits få.

Grundregeln för de skattefinansierade välfärdstjänsterna är att de ska vara tillgängliga för alla, på lika villkor. Men nu är det ju så att olika grupper elever, patienter etcetera är olika mycket lönsamma. Och företag som vill göra vinst väljer självklart att rikta in sig mot de grupper som kostar minst att ta hand om, det vill säga de grupper där verksamhetskostnaderna kan hamna litet under den fasta ersättning kommunen/regionen betalar så att det uppstår ett vinstutrymme.

Det betyder att privatiseringarna i praktiken lett till en snedfördelning till mer väletablerade gruppers fördel, särskilt tydligt inom skola och primärvård.

Det är ingenting att förvåna sig över, inte heller att moralisera över – det är helt enkelt så marknader, och vinstintresse, fungerar. Som inte minst många borgerliga debattörer, och de privata företagens intresseorganisationer, ofta själva påpekar – privata företag måste få göra vinst, annars är de inte intresserade.Vinst fungerar inte som styrmekanism i verksamheter, som inte ska styras av lönsamhetskrav, utan av behoven hos dem som behöver verksamheterna. För vinstkravet, även i de fall det handlar om i sig bra och välskötta verksamheter, styr åt fel håll.Och det kan väl också ses som ett av resultaten av vårt naturliga experiment.

Det innebär, för tydlighetens skull, inte att man helt måste avvisa privat drivna verksamheter inom välfärdssektorn. Det är vinstsyftet som styr fel och måste bort, men möjligheten att få in olika alternativ och nya idéer genom att hålla öppet för privata initiativ i övrigt bör vara kvar.Men släpp föreställningarna om att privata aktörer är så mycket effektivare än offentliga att kostnaderna kan sänkas radikalt. Det stämmer helt enkelt inte.