Annons:
Annons:

Anne-Marie Lindgren: Strukturer tar tid att förändra

Utvecklingen av mindre energiförbrukande metoder och maskiner kommer inte få oss att slippa kraven på ändrade levnadsvanor och förändrade ekonomiska och sociala mönster.

För att möta klimathotet krävs både stora, strukturella förändringar och förändrade vanor och konsumtionsmönster. Dessutom behöver vi ta ställning till viktiga målkonflikter.

Det finns en växande oro för klimatförändringarna, och det finns, på ett övergripande och generellt plan, en uppslutning kring behovet av åtgärder som bryter utvecklingen. Men som inte minst flera händelser bara det senaste året visat så finns det konflikter mellan miljökraven och kraven från andra intressen.

Och i de konflikterna är det inte alltid så att opinionen hamnar på miljöpolitikens sida.

Att det är nödvändigt att minska energiförbrukningen, och att ett instrument för att åstadkomma det är högre priser, är på det hela taget accepterat som princip. Men när energipriserna stiger kommer omedelbart krav på kompensationer genom sänkta skatter eller prissubventioner.

Vindkraft är likaså på det hela taget accepterad som ett av alternativen till fossila bränslen, låt vara att åsikterna skiljer sig om hur viktig den kan bli. Men planer på markbaserade vindkraftparker möter ofta protester och ofta med argument som handlar om negativ miljöpåverkan. När idén då kommer att förlägga vindkraftverken till havs säger Försvarsmakten nej av säkerhetspolitiska skäl. Och att minska semesterresorna med flyg är ju inte så viktigt, flyget står ju bara för några få procent av alla utsläpp.

En del av kritiken har skäl för sig. Stigande energipriser slår ojämnt och kan få negativa effekter, både rent fördelningspolitiskt och för ekonomin i stort. Vi har byggt strukturer som förutsätter hyfsad tillgång till inte alltför dyr energi, som stora regionala arbetsmarknader som åtminstone delvis förutsätter bilpendling. Vi har en hög boendestandard med rymliga bostäder som drar höga kostnader för värme och varmvatten. För att ta några exempel.

Det är inte gjort i en handvändning att förändra sådana strukturer. Det uppstår därför faktiska problem när snabba och stora prisförändringar rubbar de förutsättningar om energitillgången som strukturerna bygger på.

Detsamma, att mycket snabba förändringar som från miljösynpunkt är fullt försvarliga kan skapa problem i andra avseende, gäller också för näringslivet. När Miljööverdomstolen med bara några månaders respit stoppade Cementas kalkbrytning på Gotland utbröt mer eller mindre panik inom byggindustrin. För cement är basen för betong, och betong är i dag det viktigaste byggmaterialet. Utan cement, inget byggande.

Det är möjligt att problemen inte skulle ha blivit fullt så stora som industrin påstod, men att svårigheterna skulle ha blivit kännbara går inte att komma ifrån. Importmöjligheterna är begränsade. Möjligheten att ersätta betong med trä är en intressant framtidsmöjlighet, men inget verkligt alternativ i dagsläget.

Så återigen, en struktur som tar tid att förändra.

Den nödvändiga slutsatsen är att det vi kallar klimatpolitik inte kan handla enbart om tekniska lösningar vad gäller energiproduktion och energidistribution. Den måste handla också om att förändra ett antal strukturer i ekonomi och samhällsbyggnad, som kräver mycket energi. Energi är ett medel för att nå ett antal andra mål – och hur de målen ser ut, och hur de har omsatts i samhällsbygget, påverkar förstås energibehoven.

Det är en självklarhet att det behövs alternativ till de fossila bränslena, och det i sin tur handlar om teknisk utveckling. Det är likaså en självklarhet att smartare metoder för användningen av energi spelar roll, och att det också handlar om teknisk utveckling.

Även med smartare metoder betyder det totalt sett att energibehoven kommer att öka – om man inte ser till att minska förbrukningen med andra metoder än de rent tekniska.

Men det är inte detsamma som att utvecklingen av mindre energiförbrukande metoder och maskiner kan få oss att slippa kraven på ändrade levnadsvanor och förändrade ekonomiska och sociala mönster. För det är ju samtidigt så att energiförbrukningen, globalt sett, måste öka om fattigare länder ska kunna öka välfärden för alla sina medborgare. Även med smartare metoder betyder det totalt sett att energibehoven kommer att öka – om man inte ser till att minska förbrukningen med andra metoder än de rent tekniska.

Som kan handla om hur vi bygger våra bostäder. Eller hur vi tillbringar semestrarna. Eller hur kollektivtrafiken ser ut, och vad den kostar. Hur långa transportsträckor varudistributionen kräver. Med mera, med mera, med mera. Det är något som borde diskuteras minst lika mycket som vilka energislag vi ska satsa på.

För de här förändringarna är, som sagt, ingenting som kan göras bara på några års sikt. De kräver både lång planeringstid och lång genomförandetid. Och kanske behöver vi också en mer eftertänksam diskussion om vad det är i vår levnadsstandard och våra konsumtionsmönster som är det mest centrala att skydda. Och vilken överflödskonsumtion som det faktiskt går att klara sig utan.

För det må ju vara att det är de större strukturförändringarna som de stora möjligheterna till minskad förbrukning ligger. Det hindrar inte att även lite mindre förändringar, om man lägger ihop dem, spelar roll. Att sluta skicka efter varor från Kina bara för att returnera hälften är kanske inte det avgörande för att rädda klimatet. Men det är ju faktiskt inget skäl att ändå fortsätta med det slöseri det faktiskt innebär…

Anne-Marie Lindgren