Annons:
Annons:

Anne-Marie Lindgren: Staten kan inte avskaffa allt otrevligt

Enda sättet att slippa negativa effekter av hög inflation är att bekämpa den. Foto: Engin Akyurt.

”Dags att kräva högre lön – inflationen håller i sig.” Orden kommer från en ekonomisk kommentator på SVT. Det sänder kalla kårar efter ryggen på alla oss som var med om det 80-tal när löneökningar och prisstegringar jagade varandra i en stadig uppåtspiral.

Dagens höga svenska inflation beror så gott som enbart på stigande energipriser. Som bland annat innebär ökade produktionskostnader. För att betala dem måste företagen höja sina egna priser. Det betyder dock inte att deras vinster ökar, snarare kan de minska när prisökningarna leder till minskad försäljning.

En inflation orsakad av stigande energipriser skapar alltså inget utrymme för höjda löner. Löneökningar som drivs fram för att kompensera för prisökningar innebär bara att produktionskostnaderna stiger ytterligare, det vill säga inflationen ökar ännu mer.

Det var det som hände på 1980-talet.

Då blev det allt vanligare med klausuler i löneavtalen om följsamhet till prisutvecklingen eller till den allmänna löneutvecklingen. Vilket betydde att löneökningarna räknat i kronor ofta var höga. Men reallönerna, alltså vad lönen räckte till, sjönk under hela första halvan av 80-talet. Sedan ökade de något igen och var vid 80-talets slut tillbaka ungefär där de legat tio år tidigare.

Mer hade alltså inte de stora, förment inflationsskyddande löneökningarna betytt.

Det finns helt enkelt inga sätt att kompensera sig för inflation. Enda sättet att slippa negativa effekter av hög inflation är att bekämpa den. Inte att stryka den medhårs.

Ökar energipriserna måste de på ett eller annat sätt betalas. Vi kan fördela om den ekonomiska belastningen av dem – olika grupper drabbas ju olika hårt, och det är rimligt att kompensera dem som drabbas mest.

Men betalas måste de, ofrånkomligen. Direkt av konsumenter och företag, eller indirekt via ökade statliga utgifter för att motverka höjningarna. Det är inte detsamma som att kostnaden försvinner, vilket somliga tycks tro. Den bara tränger undan statliga utgifter för andra ändamål.

För ingen är väl dum nog att tro att staten i längden kan betala medborgarnas bensinförbrukning med lånade pengar?

Snabba och höga prisstegringar på energi skapar givetvis problem. Det gör det förstås befogat att sätta in dämpande åtgärder. I ett akut läge kan det behöva gå fort, vilket i praktiken är detsamma som åtgärder som är enkla att hantera – och därmed inte särskilt finkalibrerade.

Men med det sagt finns det en del frågetecken att sätta för regeringens åtgärdspaket mot prisökningarna på drivmedel. Och ännu flera för de överbud som en flummig allians av vänster- och högerpopulister tydligen tänker driva igenom i riksdagen.

Varför, till att börja med, ska alla som äger en privatbil få en särskild så kallad drivmedelskompensation? Det räcker väl med att få ner drivmedelspriset genom sänkt skatt? Det är ju bensin och diesel som blivit dyrare, inte bilinnehavet? Är fyra miljarder i stöd till bilägare rimlig politik när fattigpensionärer knappt har råd med maten?

Jag anar att det handlar om att runda EU-direktivet om miniminivån för dieselskatten. Regeringen vill ner till detta minimum, men tycker tydligen inte att den sänkningen räcker. Så då krävs andra sorters stöd.

Men återigen, är det just bilåkandet som är det viktigaste att hålla ekonomiskt skadelöst?

Det är fler kostnader som ökar. Livsmedel har redan blivit dyrare, och kommer sannolikt att bli det än mer. I statsbudgeten tillkommer nya stora kostnader för flyktingmottagande och nya stora satsningar på försvaret.

Staten kan bara omfördela obehagligheterna. Inte avskaffa dem.

Vi behöver med andra ord ha is i magen och väga ihop alla sannolika pris- och kostnadsökningar vi har att vänta oss. För att kunna göra vettiga prioriteringar av vilka utgifter för staten som är mest befogade. Jag misstänker att det kan behövas stöd till vissa pensionärer, kanske också barnfamiljer – och förmodligen ett omtänkande kring jordbrukspolitiken av samma slag som nu görs om försvaret.

Det är också rimligt att fråga sig hur allt detta ska finansieras.

Vad som däremot INTE är befogat är den egenartade idé om permanentning av statssubventionerade energipriser som Vänsterpartiet fått M och SD att gå med på som betalning för stödet till deras krav på ännu större skattesänkningar på drivmedel. Finns ingen som helst anledning att ge subventioner av bensin- och dieselpriset garanterat försteg framför alla andra behov som kan uppstå vid framtida ökningar av energipriserna. Kraven av sådant stöd måste självklart vägas mot alla andra behov som kan vara aktuella.

Dessutom är det väl fortfarande så att bensin- och dieseldrivet bilåkande behöver minska, så alldeles fel är det väl inte att väga in också den tanken i en mer långsiktig plan för hur stigande priser på drivmedel ska hanteras?

Sist och slutligen måste vi se den bistra sanningen i ögonen: Staten kan inte kompensera bort alla obehagligheter för hushållens ekonomi, om och när världsläge och världsekonomi börjar kärva. Staten kan bara omfördela obehagligheterna. Inte avskaffa dem.

Anne-Marie Lindgren

Annons:
Annons: