Anne-Marie Lindgren: Starka intressen bakom konsumtionslånen

Konsumtionslånen – lån utan underliggande tillgångar som säkerhet – har ökat kraftigt under senare år. Det handlar både om lån direkt i pengar och om krediter för inköp, där betalningen alltså ska göras först efter viss tid. En av förklaringarna till detta senare är den ökade e-handeln, där betalning ofta görs mot faktura. I många fall erbjuds konsumenten det som förstahandsalternativ, inte direktbetalning.  

Lån- och kreditgivning utan säkerheter har nämligen blivit en affärsidé. För räntorna är höga och till det kommer diverse särskilda och likaså mycket höga avgifter.

Det är inte förvånande att ökningen av konsumentlånen också lett till fler ärenden hos Kronofogden. Konsumtionsskulder är den vanligaste anledningen till att personer i åldersgrupperna 18–25 år hamnar där. Och Finansinspektionens undersökning av just konsumtionslånen visar att fakturaköp och små lån utan säkerhet är den vanligaste anledningen till inkassokrav.

Skulder man inte klarar av kan skapa långvariga problem i livet. Även för den som lyckas betala kan de bli nog så betungande.

Visst, var och en har ansvar för att inte dra på sig större utgifter än man klarar. Men lättvindig kreditgivning till människor med svag ekonomi, ofta i kombination med förledande marknadsföring, blir inte mer ursäktlig för det.

Både Finansinspektionen och Konsumentverket har länge krävt hårdare regler för just konsumtionslånen, i praktiken för de olika kreditinstitut som står för dem. Nu har regeringen skickat två lagrådsremisser om sådana skärpningar. 

Den ena föreslår kraftigt sänkt tak för både den ränta och de tillkommande avgifter som företagen får ta ut. Med det måste kreditinstituten bli mer noga med kreditprövningen, eftersom riskfyllda lån inte längre kan kompenseras med högre avgifter/räntor.

Den andra handlar om att avskaffa avdragsrätten för räntor på rena konsumtionslån.

Det kan ses som befogat. Avdragsrätten är en skattesubvention, och varför ska skattebetalarna subventionera konsumtion bara för att den sker på kredit? Dock, med alla de särbestämmelser som verkar krävas för att skilja ut de icke-avdragsberättigade räntorna från de övriga undrar man ju hur stora kryphålen egentligen kommer att bli

(Man kan förstås också undra varför skattebetalarna ska subventionera privata hushållstjänster som trädgårdsskötsel eller ommöblering hemma. Och varför vi ska subventionera bolåneräntorna nu när vi inte längre beskattar den resulterande förmögenheten i motsvarande grad. Men det är en annan historia, att återkomma till).

Vågar man hoppas att det speglar en åtminstone begynnande insikt om att staten faktiskt måste sätta regler för att hindra oseriösa aktörer att göra vinster på fel sätt?

Det här är, vad jag kan erinra mig, första gången regeringen föreslår åtgärder som innebär skärpta regler för privata företag. Vågar man hoppas att det speglar en åtminstone begynnande insikt om att staten faktiskt måste sätta regler för att hindra oseriösa aktörer att göra vinster på fel sätt?

Men det finns också ett bredare perspektiv på de här lånen.

Vi lever i en konsumtionskultur. Ett ständigt ökande utbud av produkter, nya modeller och nya trender tillsammans med allt mer omfattande marknadsföring i allt fler medier skapar ständigt nya köpimpulser. Och ständigt nya behov att förnya sitt hem och sin garderob och att markera högtider i livet som bröllop och barndop och utspring från gymnasiet med allt mer påkostade evenemang

Det ligger starka kommersiella intressen bakom det här. Intressen som är beroende av att få folk att ständigt köpa nya saker, och mer saker, och göra det allt oftare. För det är det som skapar vinst.

Det är, förstås, inget fel att vilja ha ett vackert hem eller flera olika plagg att välja mellan, inte heller att vilja fira höjdpunkter i livet med speciella arrangemang. Haken är att normerna för det önskade – och statusgivande – hamnar allt högre, och ovanför vad allt fler egentligen inte har råd med.

En annan hake är att produktionen av detta varuflöde kräver mer resurser än vad jordklotet har, men det är också en annan historia att återkomma till.

Dagens hårda köp- och konsumtionstryck exploaterar mänskliga behov och önskningar på ett sätt som i grunden är både ekonomiskt, ekologiskt och mänskligt ohållbart. Det växer ur kapitalintressenas krav på ständiga vinster, och liknar i det avseendet den exploatering av arbetskraften som uppstår, när inte politiska regler eller facklig styrka sätter emot.

Problemet med konsumtionskapitalismen är att det är så mycket svårare att skapa de där motvikterna, eftersom kapitalintressena så försåtligt kan liera sig med just mänskliga behov och önskemål. Genom att få kritik som den i den här texten att vara uttryck för moralism, socialistisk konformism, jante-tänkande eller något annat otrevligt och glädjedödande.

Det är ett problem som måste lösas, om den större hushållning som krävs just av miljöskäl ska vinna förståelse och acceptans.

Men kanske, kanske går det att få viss hjälp av själva marknadsmekanismerna? För nu, när stigande priser har gjort ständiga nyinköp litet för dyra för allt fler börjar second-handbutiker och diverse former för vidareförsäljning och återbruk att växa alldeles av sig själva.