Anne-Marie Lindgren: Socialdemokratin har börjat komma över vilsenheten
Socialdemokrati och välfärdspolitik handlar till stor del om att ändra maktförhållanden, till exempel genom arbetsmiljölagstiftning och arbetslöshetsersättning.
Inom den unga arbetarrörelsen utspelades heta strider om den rätta uttolkningen av de grundläggande socialistiska teorierna och den rätta strategin att tillämpa dem. Två huvudlinjer utvecklades, den reformistiska och den revolutionära.
Så 1917 delades det socialdemokratiska partiet i två. Det nya blev 1921 Sveriges Kommunistiska Parti (nu Vänsterpartiet). Därutöver har det alltid funnits ett antal mindre grupperingar med sina egna uttolkningar av socialism.
Alla har alltid sett sig som mer renläriga och trogna de ursprungliga idéerna än socialdemokratin.
Min tydliga känsla efter bortåt sex decenniers debatter om ideologi och strategi med dem är att de aldrig förlåtit socialdemokratin för att den, trots sin mindre renlärighet, varit så politiskt framgångsrik.
Vilket gör det nödvändigt att framhålla ihåligheten i det.
Kjell Östbergs nya bok om socialdemokratins historia, ”The Rise and Fall of Social Democracy” har färg av det. Och ibland undrar jag hur det är med förståelsen för vad socialdemokratisk politik står för.
I hans krönika i tidningen Arbetsvärlden heter det att socialdemokratins politiska alternativ, alltså välfärdsstaten, varit att ”ge ett skydd mot den ojämlikhet som den oreglerade marknaden skapar”.
Men socialdemokrati innebär, för det första, att reglera marknaden och med det förändra de styrkeförhållanden mellan kapital och arbete, mellan samhällsintressen och medborgarintressen, som skapar ojämlikhet. Arbetsmiljölagstiftning, arbetsrätt, konsumentlagar, miljölagar, mark- och byggnadslagstiftning, kollektivavtal och ekonomisk politik ändrar alltsammans maktstrukturerna.
Ägarkoncentration är lika farlig oavsett om den finns hos staten eller det privata kapitalet.
Välfärdspolitik handlar, för det andra, om mer än skydd mot inträffade ojämlikheter. Också den handlar om att ändra styrkeförhållande som driver ojämlikhet. Arbetslöshetsersättning exempelvis ska skydda inkomsten – så att den arbetslöse inte av rena försörjningsskäl tvingas ta jobb på dåliga villkor. Därmed blir det svårt för arbetsgivare att få arbetskraft på dåliga villkor (och det är förstås därför högern alltid ogillat allt vad socialförsäkringar heter…)
Det finns i delar av vänsterdebatten en fixering vid föreställningen om nödvändigheten av ägandeförändringar; inga andra sätt att ändra ekonomiska maktförhållanden anses duga. Det stämmer inte. Avgörande är den ekonomiska maktfördelningen. Ägarkoncentration är lika farlig oavsett om den finns hos staten eller det privata kapitalet.
Men det verkar alltså vara fel på det mesta socialdemokratin gjort. Eller rättare sagt, folkhemstidens alla viktiga reformer var inte socialdemokratins förtjänst. Det var andra som drev på.
Omvänt är allt som varit problem sedan 1990-talet i hög grad partiets eget fel.
Tja.
Visst hade reformpolitiken ett antal underliggande förutsättningar: hög ekonomisk tillväxt, stabil internationell valutaordning, nationell kontroll över räntor, valutor och kreditrörelser. Men goda förutsättningar ger otillräckliga resultat om förmågan saknas att använda dem rätt.
Socialdemokratin hade den förmågan. Både att utveckla idéerna och göra praktisk politik av dem. Den som inte sysslat med praktisk politik underskattar ofta det senare, men utan denna handfasta kompetens blir det inte mycket av idéerna.
Och visst fanns det andra grupper som drev på för reformer. Men socialdemokratiska partimedlemmar satt inte direkt snällt och väntade på att dessa andra skulle få partiledningen att agera…
Sedan 1930-talet var socialdemokratin en framgångssaga. Det skapade förvissningen att man visste hur man skulle göra för att klara sysselsättning, välfärd och rättvis fördelning. Det var bara var att fortsätta på samma sätt.
På 1980-talet tog det stopp.
Socialdemokratin hade svårt att hantera skiftet och fastnade i interna debatter om verkligheten hade förändrats eller inte. Vilket förstås var ett effektivt hinder för att utveckla nya, egna lösningar på problemen.
Så det som återstod för att hantera de problem som ju faktiskt existerade var borgerlighetens lösningar.
Vi kan kalla det nyliberalism. Eller marknadsanpassning.
I dag känns det fel att tala om socialdemokratins fall. Snarare har vi börjat resa oss.
Men vi ska då också se de materiella faktorer som förändrade politikens villkor – för att parafrasera Marx, de förändringar i produktivkrafterna som började slå igenom. Och som gjorde att ett antal av de förutsättningar folkhemspolitiken byggde på (se ovan) förändrades eller rent av försvann.
Förändringar i produktivkrafterna skiftar om makt, i det här fallet till starka finansiella intressen. Som också drev ett välorganiserat kampanjarbete.
Socialdemokratin har förvisso varit på defensiven de senaste decennierna. Men det har inte handlat om förändring av grundläggande, ideologiska, synsätt utan om en vilsenhet hur idéerna ska kunna konkretiseras med de nya och annorlunda villkor som skapats av sådant som globalisering, digitalisering, växande internationella finansmarknader och förändrad klasstruktur.
Nu börjar socialdemokratin komma över vilsenheten och börja utveckla de nya instrument som behövs för att göra konkret politik av de egna idéerna.
I dag känns det fel att tala om socialdemokratins fall. Snarare har vi börjat resa oss.
