Anne-Marie Lindgren: Snedfördelade resurser är kärnan i problemen
Anne-Marie Lindgren: Det är sneddelning av resurser som har orsakat problemen inom förlossningsvården i t ex M-styrda Region Stockholm.
Det är stora problem i förlossningsvården i 19 av landets 21 regioner. I media talas det litet kryptiskt om ”arbetsmiljöproblem”, vilket låter som att det skulle vara en fråga om dålig organisation. Och det kan det kanske vara, i ett eller annat fall.
Men att sjukhusledningarna i 19 av 21 regioner skulle vara så extremt dåliga på att organisera det löpande arbetet på förlossningsklinikerna att allihop får personalproblem av det skälet, det verkar inte så troligt. Vet man någonting om de ekonomiska problemen för regionerna är det avsevärt mycket troligare att problemen inte handlar om brister i personalorganisationen, utan helt enkelt på att det finns för litet personal att organisera.
Det handlar om för litet pengar, inte dålig personalledning.
”Arbetsmiljöproblem” blir förstås följden, men beteckningen känns ändå fel. Det handlar om för litet pengar, inte dålig personalledning.
Region Stockholm får ses som ett specialfall. Här handlar utsvältningen av sjukhusvården inte om brist på pengar – regionen är landets rikaste – utan om långvarig politisk vanskötsel. Det är åtminstone fem år sedan som larmen om överbelastning på förlossningen kom. Och de har fortsatt regelbundet ända sedan dess – liksom, vad det beträffar, ett antal övriga larm från sjukhusen om underbemanning och överbeläggning. Bristerna i den stockholmska sjukhusvården följer ur samma kombination av verklighetsfrånvänd moderat ideologi och inkompetens på ledande nivåer som slog igenom också i den skandalösa hanteringen av sjukhusbygget Nya Karolinska.
Den moderata ledningen för Region Stockholm styrker knappast den moderata partiledningens ständiga påståenden om hur mycket bättre allting skulle vara i Sverige om bara M hade regeringsmakten…
de svaga ekonomiska förutsättningarna i åtskilliga regioner är ett realt problem
Merparten av regionerna har borgerlig ledning, och det finns fler exempel på illa skött verksamhet som mer har att göra med ideologi än resursbrist. Men att de svaga ekonomiska förutsättningarna i åtskilliga regioner är ett realt problem är svårt att komma undan.
Så det är inte konstigt att frågan om ett statligt övertagande av sjukvården dyker upp. Men ett förstatligande är inte i sig självt en lösning på resursbristen. Om den överordnade ideologin för en regering är att ständigt sänka skatterna, på det sätt Alliansen på sin tid gjorde och M vill fortsätta att göra, så kommer bristen att kvarstå.
Det finns i och för sig en del problem med dagens regionala sjukvårdsorganisation. Det blir både splittrings- och samordningsproblem med 21 olika huvudmän, kunskapsöverföringen mellan regionerna och mellan dem och staten kan brista, nationella mål – exempelvis beredskapslagring – kan komma att underordnas regionala sparkrav, med mera.
Och det är uppenbart att skattekraften i många regioner är för svag för att långsiktigt bära upp en sjukvårdsorganisation som klarar den medicinsk-tekniska utvecklingens krav och invånarnas behov.
Också med ett statligt huvudmannaskap skulle det krävas starka regionala inflytanden
Å andra sidan kan en välfungerande sjukvårdsorganisation aldrig byggas utan kunskap om de mycket olika förhållanden som gäller i landet. Norrbotten är inte som Skåne, och ingen av dem är som Stockholm. Också med ett statligt huvudmannaskap skulle det krävas starka regionala inflytanden, som kanaliserar invånarnas synpunkter och krav.
Det finns skäl att förutsättningslöst diskutera dagens organisation, javisst. Högst sannolikt kommer det att sluta med en del förändringar i dagens ansvarsfördelning centralt-regionalt.
att lösningen skulle vara så enkel som att göra sjukvården statlig, det är osannolikt
Men att lösningen skulle vara så enkel som att göra sjukvården statlig, det är osannolikt. Det är till och med osannolikt att det skulle vara en bra lösning.
Och ska vi diskutera huvudmannaskap måste förstås också både etableringsreglerna och ersättningsreglerna för de privata alternativen ingå…
Kärnproblemet är resurserna
Kärnproblemet är resurserna. Att de är otillräckliga i dag är en sak, att de är snedfördelade är en annan – och det har att göra med LOVen, särskilt i storstäderna.
I så gott som alla regioner har sjukhusen ålagts stora besparingskrav i flera år nu. Ofta med köer för patienterna och pressad situation för personalen som följd.
Samtidigt exploderar kostnaderna för nätläkarna – som inte avlastar sjukhusvården det allra minsta, och mest hanterar enkla medicinska besvär. 2017 var det 255 miljoner, 2020 957.
För några besparingskrav går inte att rikta mot nätläkarna – de får betalt för besök, och har alltså intresse av att stimulera till ännu fler besökare. Om sjukhusens akutmottagningar ersattes enligt samma principer skulle resursproblemen sjunka avsevärt…
det är viktigare att sjukhusvården – inklusive förlossningsvården! – har resurser att snabbt och smidigt ta hand om sina patienter
Vi kan inte ha drastiskt skilda regler för ersättningen till privata mottagningar och till regionens egna sjukhus. Valfrihet i all ära, men det är viktigare att sjukhusvården – inklusive förlossningsvården! – har resurser att snabbt och smidigt ta hand om sina patienter än att folk ska kunna få en läkartid på dagen för att få ett recept på hostmedicin.
Skattepengar räcker inte till allting. Därför är det nödvändigt att kunna styra dem till det som är viktigast, och styra bort dem från det som inte är viktigt. Den debatten håller på att bli en nödvändighet.
