Anne-Marie Lindgren: Skolsatsningar motverkas av andra faktorer

Foto: Martin Hörner Kloo

För snart 20 år sedan, när jag var utredare på Arbetarrörelsens tankesmedjan (numera Tankesmedjan Tiden) arbetade jag fram en rapport om skolsegregationen.

Den ursprungliga idén var att försöka få ett grepp om effekterna av friskolorna, som redan då dykt upp i debatten som segregerande och socialt skiktade. Det visade sig i och för sig stämma, men det jag verkligen upptäckte var de enorma effekterna av boendesegregationen.

Något som, märkligt nog, inte var lika uppmärksammat då som nu, för rapporten väckte faktiskt visst uppseende.

Det fanns väldiga gap i skolresultat i nian mellan å ena sidan (de kommunala) skolorna i de socialt och ekonomiskt mest gynnade områdena, och skolorna i de mest missgynnade. I de förra fanns den högsta andelen högutbildade vuxna, högsta genomsnittsinkomsterna, lägsta sjuktalen och lägsta arbetslösheten. I de senare den högsta andelen lägre utbildade, lägsta genomsnittsinkomsterna, högsta sjuktalen och högsta arbetslösheten.

Samt högsta andelen elever med utländsk bakgrund. Att språkproblem spelade roll för skolresultaten var inte jättesvårt att räkna ut, men att övriga faktorer vägde tungt var inte heller svårt att begripa.

Jag följde upp studien några gånger de följande åren, och har även därefter då och då kollat Skolverkets betygsstatistik. Skillnaderna finns kvar, och det är samma skolor, i samma områden, som finns i tabellernas nederdel. Och samma områden som återkommer i Polisens förteckning över ”särskilt utsatta områden”.

Så på ett sätt skulle det ju vara lätt att instämma i kritiken mot Stefan Löfvens uttalande att ”vi såg det inte komma”.

På ett annat sätt känns det litet för enkelt.

För det är inte riktigt sant, att ingenting alls gjorts för att vända utvecklingen. Det har det. Problemet är att det samtidigt varit, och är, ett antal mekanismer i rörelse som motverkar de satsningarna.

Skolresultat är viktiga för barns framtidsmöjligheter. Misslyckad skolgång, kanske inte ens godkända resultat från grundskolan, är en riskfaktor för både kriminalitet och missbruk. Alla säger med eftertryck att vi måste satsa på skolorna i de utsatta områdena.

Jovisst. Och det har man också försökt göra under många år. Kommuner som Malmö, Södertälje och Botkyrka har lagt ner mycket arbete på att förbättra skolresultaten i de utsatta områdena, och faktiskt även lyckats. Skolresultaten i de utsatta områdena är förvisso inte i nivå med dem i de mest gynnade, men andelen elever som är behöriga för gymnasiet har tydligt ökat.

Vilket innebär att betydligt fler fått bättre startmöjligheter inför vuxenlivet.

Men som jag skrev i en av mina tidiga rapporter, barns verklighet formas inte bara av skolan, utan av allt det som finns utanför skolan. Både det som konkret syns och märks i området där man bor, och underliggande mekanismer i samhället i stort.

Och skolans satsningar kan motverkas av dessa förändringar i samhället utanför skolan.

Verkligheten i de här områdena som kallas ”särskilt utsatta” har av ett antal skäl blivit hårdare de senaste decennierna. Bara två exempel:

Bostadsbristen i kombination med EBO-lagen har inneburit att ett stort antal nyanlända sökt sig till släkt/vänner, det vill säga, ofta nog till områden med hög andel invandrade och pressade sociala villkor. Det betyder ökad trångboddhet, slitningar mellan de vuxna, och just ingen plats för barnen – som i stället söker sig ut till gatorna och torgen.

Arbetsmarknaden har hårdnat, särskilt för personer med svag ställning – vilket gäller många invandrade med kort utbildning. De handlar om tillfälliga jobb, konstiga arbetsscheman och svårigheter att planera både sin tid och sin ekonomi. Det påverkar förstås barnen.

Vi har i flera avseenden haft en samhällsutveckling som konsekvent satt pressen på de ekonomiskt och socialt minst gynnade grupperna – utan att de kunnat tillgodogöra sig de fördelar som utvecklingen gett bättre ställda grupper.

Ironiskt nog är det de partier, som kring 2010 sjösatte Europas mest invandrarvänliga politik, som samtidigt drivit fram en utveckling som direkt försvårat för både nykomna och tidigare anlända att ta sig in i det svenska samhället och bygga ett bra liv här.

Visst, ingenting av detta försvarar den brutala gängkriminalitet som vuxit fram, och som i sig själv innebär ytterligare en försämring av livsvillkoren i de utsatta områdena. Självklart måste de stoppas.

Men det räcker inte. Man måste förstå de faktorer som driver fram kriminaliteten, för utan att förstå dem kan man inte angripa dem. Och då kommer gängbildningen att fortsätta.

Vi måste också se de krafter som finns bakom gängen, och som skapar de ekonomiska lockelser som också är rekryteringsgrunden. Det finns en organiserad brottslighet som svarar för tillförseln av knark för försäljning, för tillförseln och handeln med vapen och sprängämnen, och som använder vinsterna till annan brottslighet, ofta nog riktad mot välfärdssektorn.

Åtgärder mot den brottsligheten är lika nödvändiga som ingripanden direkt mot skjutvapenvåldet på gatorna.