Anne-Marie Lindgren: Skiljelinjen går mellan mer utbildning eller låglönejobb
För några dagar sedan kom Arbetsförmedlingens prognos för utvecklingen på arbetsmarknaden i år och nästa år. I prognosen heter det att sysselsättningen ökar ”i hög takt”, men att takten dämpas något mot slutet av perioden ”vilket i hög grad beror på den stigande bristen på arbetskraft”.
Arbetskraftsbrist löper som en av två röda trådar genom rapporten:
”Bristen på arbetskraft är redan i dagsläget mycket omfattande och många offentliga arbetsgivare har svårt att expandera på grund av svårigheter att hitta utbildad personal.”
”Byggkonjunkturen är fortsatt mycket stark och bostadsbyggandet ligger på rekordnivåer. Arbetsgivarna visar expansiva anställningsplaner, men samtidigt är bristen på arbetskraft ett allt större problem.”
”Vår bedömning är att bristen stiger till att omfatta mer än fyra av tio privata arbetsgivare mot slutet av prognosperioden.”
Mitt i denna växande brist på utbildad arbetskraft fortsätter borgerligheten att tjata om fler ”enkla jobb” med låga löner. För utan sådana jobb kommer lågutbildade nyanlända aldrig att få något arbete, heter det.
Det är den andra röda tråden i Arbetsförmedlingens prognos: svårigheten att få jobb för dem som saknar gymnasieutbildning. Den andelen är högre bland utrikesfödda, och antalet ökar dessutom.
Så vi har ett dubbelproblem: brist på folk till sådana jobb som arbetsgivarna efterfrågar, och brist på jobb för sådana personer som arbetsgivarna inte efterfrågar.
Men ska man då utgå från att de allra flesta i den icke-efterfrågade gruppen saknar förutsättningar att skaffa de kvalifikationer arbetsgivarna vill ha? Och i stället försöka konstruera jobb som arbetsgivarna uppenbart inte har något primärintresse av?
Debatten känns faktiskt lätt absurd. Det är brist på folk för ett mycket stort antal existerande jobb. Den arbetskraftsreserv som skulle kunna täcka bristen finns i huvudsak bland den utrikesfödda befolkningen.
Det från alla synpunkter mest rationella är givetvis då att ge folk inom den gruppen möjligheten att möta arbetsgivarnas kvalifikationskrav.
Hur ska vi annars täcka bristerna???
Det är naturligtvis sant att alla lågutbildade inte passar för fortsatt utbildning. Det är inte detsamma som att ingen gör det. Många både vill och kan.
[blockquote author=”” pull=”normal”]Kampanjmakarna för låga löner talar vackert om friheten och stoltheten i att kunna försörja sig. Det är en romantiserad och genomfalsk bild, som bara kan spridas av folk som inte vet något om vad fattigdom betyder. [/blockquote]
Huvudlösningen på problemet med de lågutbildades möjligheter till jobb måste vara att ge dem chansen att skaffa de kvalifikationer som arbetsmarknaden faktiskt efterfrågar. Andra typer av lösningar, avpassade för de personer som av ett eller annat skäl inte har förutsättningar att stärka sina kvalifikationer, får ses som komplement.
En växande låglönesektor, dessutom med ett antal jobb under dagens miniminivåer, är nämligen ingenting att sträva efter!
Kampanjmakarna för låga löner talar vackert om friheten och stoltheten i att kunna försörja sig. Det är en romantiserad och genomfalsk bild, som bara kan spridas av folk som inte vet något om vad fattigdom betyder.
För man försörjer sig alltså inte på jobb som ska betalas mindre än dagens lägstalöner. De skapar bara arbetande fattiga, och så småningom ännu fattigare pensionärer. De skapar grupper som inte har några valmöjligheter, grupper som hamnar i segregerade bostadsområden, grupper som lever på sämre och osäkrare villkor än andra.
Medellivslängden är kortare och hälsoproblemen större hos låglönegrupper. Barn till lågutbildade har större risk för hälsoproblem och sämre skolresultat. Statistiken på alla dessa punkter är entydig, och slår ihjäl alla idéer om fattigdomens behag.
En växande låglönesektor skapar sociala problem. En växande låglönesektor och stagnerande löneutveckling dämpar tillväxten, visar ett antal moderna studier. Lågt avlönade jobb bidrar för litet till skatteunderlaget; de ”enkla jobben” kommer inte ens att betala de sociala tjänster som skola och vård som de lågavlönade själva har rätt till.
Fler möjligheter till utbildning eller fler lågbetalda jobb? Här går en av de allra mest avgörande skiljelinjerna för den fortsatta utvecklingen mellan socialdemokrati och borgerlighet.
