Anne-Marie Lindgren: Skiktningen av människor är på väg tillbaka

Att skylla på välfärdsstaten är litet märkligt, med tanke på att den knappast fanns vare sig 1922, 1929, 1934 eller 1941, när frågan var uppe till beslut. De stora välfärdspolitiska reformerna – folkpensionen, barnbidragen, sjukförsäkringen, grundskolan, utbyggnaden av sjukvården – kommer under sent 40-tal och 50-tal, äldreomsorg och barnomsorg några decennier senare. Snarare är det så att ifrågasättandet av steriliseringslagarna växer i takt med att välfärdssamhället byggs ut och idéerna om likabehandling och individuella rättigheter sprider sig.

Steriliseringspolitiken ska tvärtom ses som en produkt av det gamla, hierarkiska samhälle som självklart delade in människor i ”bättre” och ”sämre”, och där det inte på något sätt var givet vilka rättigheter de ”sämre” hade. Graderingen bestämdes av klass och kön, men också av hur väl individen var anpassad till rådande sociala och kulturella normer.

De som var lägre rankade, de som inte riktigt svarade mot de etablerade normerna hur man skulle vara fick finna sig i att hållas undan, och tillbaka, av dem med litet högre rang.

Graderingen syns på flera plan. Visserligen gällde sedan valet 1921 den allmänna rösträtten, men idéerna om både arbetare och kvinnor som mindre omdömesgilla och mindre ansvarsfulla – som var argumenten mot att ge dem rösträtt – fanns kvar på många håll. Kvinnor var fortfarande utestängda från vissa yrken, och enbart fadern var barnens målsman. Homosexualitet var fortfarande kriminaliserat, och utvecklingsstörda förpassades till särskilda anstalter för att inte störa omgivningen.

Eller om man så vill: de som var lägre rankade, de som inte riktigt svarade mot de etablerade normerna hur man skulle vara fick finna sig i att hållas undan, och tillbaka, av dem med litet högre rang. Som hade den större rätten att bestämma hur samhället skulle se ut.

Steriliseringslagarna drev inte fram av de politiska partierna. Frågan var inte politiskt kontroversiell, den accepterades över partigränserna, men det var, som sagt, inte partierna som drev den. Drivande var läkare och universitetsfolk, framför allt företrädare för naturvetenskapliga ämnen. Med andra ord, personer med högt socialt kapital och stor auktoritet.

Och, vad det beträffar, män.

Det är den ena halvan av förklaringarna till steriliseringspolitiken: den rätt som i ett hierarkiskt, starkt skiktat samhälle ges dem med högre rang att bestämma över dem som finns längre ner.

Den andra halvan handlar om rädsla – rädsla för vad de där med lägre rang kan tänkas ställa till med, om de inte kontrolleras ordentligt.

För det fanns i steriliseringspolitiken en rejäl portion just rädsla.

Den var primärt riktad mot dem som etiketterades som ”sinnesslöa” och speglar tidens rädsla för det som kallades ”degeneration”, det vill säga en stadigt fortgående försämring av befolkningen kvalitet beroende på att dessa ”sinnesslöa” fortplantade sig. Och lösningen på problemet blev att se till att de inte kunde göra det. Trots att man redan då egentligen visste att intellektuell funktionsnedsättning inte handlade om ärftlighet.

Ironiskt nog kan man säga att välfärdsstaten visade sig bli lösningen. För det som kallades ”sinnesslöhet” handlade bara till en del om det vi senare kallade utvecklingsstörning. I stället handlade det om hämmad kognitiv utveckling, beroende på sådant som undernäring, upprepade infektioner, brist på intellektuell och emotionell stimulans i socialt pressade miljöer.

Som försvann med sådant som växande välfärd, bättre barna- och hälsovård, utbyggd sjukvård…

I den sverigedemokratiska propagandan, som uppenbart håller på att ta sig in också hos Moderaterna, är det uppenbart att det är det ”svenska” som är det viktiga att skydda, och det ”svenska” som anses hotat.

Det finns en del att lära av detta. Och en hel del att tänka noga på, nu när vi faktiskt möter ett antal krav som i grunden handlar om samma fenomen: en skiktning av medborgarna i viktiga och mindre viktiga, och en rädsla för vad dessa de mindre viktiga kan tänkas ställa till med för de viktiga.

Den här gången handlar det inte om funktionsnedsatta. Det handlar, till en del, om människor som inte anses leva enligt samhällsnormerna för ett ordnat och anständigt liv; sådana kunde alltså också steriliseras.

I högeragitationen mot de som ”lever på bidrag” ligger ett misstänkliggörande av sjuka och arbetslösa för att inte anstränga sig tillräckligt och vara nöjda med satt leva på skattebetalarnas bekostnad. Vilket i sin gör det berättigat att utsätta dem för hård ekonomisk press för att tvinga dem att ta jobb även på dåliga villkor. Utan den rätt att välja som anses självklar för alla andra.

Men främst handlar det om personer med icke-svensk bakgrund. I den sverigedemokratiska propagandan, som uppenbart håller på att ta sig in också hos Moderaterna, är det uppenbart att det är det ”svenska” som är det viktiga att skydda, och det ”svenska” som anses hotat.

Brutalitet behöver inte vara fysisk för att vara just övergrepp.

Och för att skydda detta är det berättigat med sådant som i praktiken gör somliga individer mer utsatta för kontrollåtgärder och rena rättsövergrepp, på tvärs mot de grundläggande principer som gäller för alla andra.

Brutalitet behöver inte vara fysisk för att vara just övergrepp.