Anne-Marie Lindgren: Skattepengarna måste prioriteras rätt
De flesta anser sannolikt att välfungerande äldreomsorg är viktigare än att hushåll med goda inkomster ska få skattesubventionerad städning. Bild: Shutterstock.
Alla brukar tycka att skattepengarna ska användas rätt och inte försvinna ut till sådant de inte är avsedda för. Ingen vill att det ska kunna fuskas. Och eftersom skatter är något vi alla gemensamt är skyldiga att betala, så brukar folk instämma i att pengarna ska fördelas efter prioriteringar som vi alla kan vara med och påverka.
På ett allmänt plan är enigheten stor, över partigränserna, om principerna ovan.
Inte minst brukar Moderaterna betona vikten av ordentliga kontroller av att skattepengarna används rätt. Alldeles särskilt noga är de med hårda regler för sjukförsäkringen och arbetslöshetsersättningarna. Alliansregeringen drev igenom båda hårdare kontroller och försämrade ersättningar, och Moderaterna återkommer löpande med krav på nya åtstramningar.
Men i övrigt är det inte lika noga. Snarare är sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna ett undantag i en utveckling mot mer generösa regler, mindre kontroll och mindre av gemensamma prioriteringar när det gäller privata dragningar på skattepengarna. Det gäller om privata etableringar i välfärdssektorn, det gäller de allt mer omfattande rutbidragen, det gäller om möjligheterna att utnyttja företagskonstruktioner för skattebedrägerier och för fusk med skattefinansierade bidrag. Något som lett till att mindre viktiga ändamål fått bättre ekonomiska villkor än mer viktiga. Och att skattepengarna ibland används på ett sätt som faktiskt går på tvärs med syftena med skattefinansieringen.
År 2017 låg kostnaderna för de privata nätläkarna – som i huvudsak hanterar medicinskt enkla åkommor – kring 520 miljoner. 2020 var de uppe i nära en miljard. Samtidigt står sjukhusen – som svarar för den mer kvalificerade, ofta livsviktiga vården – ofta med besparingskrav och resursbrister. Men de kostnaderna budgetprövas aldrig och vägs aldrig mot andra behov inom regionernas sjukvård. De får bli vad de blir, och det är bara för regionen att betala.
Kostnaden för rutavdraget 2008 – första året avdragsmöjligheten fanns på helår – uppgick till cirka 500 miljoner. 2020 hade kostnaden stigit till 6 miljarder. Parallellt med det kämpar äldreomsorgen med en växande underfinansiering, och kraven för att beviljas hemtjänst och äldreboenden har blivit hårdare. Rutavdragen budgetprövas aldrig och de vägs aldrig mot andra sociala utgifter i statsbudgeten. Det är kostnader som staten bara har att betala.
(Och nej, rutavdraget är inte självfinansierande. Skatteintäkterna från de rutanställda svarar inte mot avdragets storlek. Än mindre lämnar de något bidrag till finansieringen av de välfärdstjänster som skatterna egentligen ska gå till. Rutsektorn betalar inte ens sina egna anställdas välfärdskostnader.)
Ställda inför frågan vilket som är viktigast svarar de allra flesta sjukhusvården, inte läkarbesök för vardagsåkommor. De flesta anser sannolikt att välfungerande äldreomsorg är viktigare än att hushåll med goda inkomster ska få skattesubventionerad städning (särskilt som stora skattesänkningar skapat utrymme för att betala städningen själv).
Men sådana prioriteringar kan vi som medborgare inte längre göra. Lika litet som vi kan prioritera bort de hundratals miljoner som går till vinster i vård- och skolkoncernerna och säga att vi hellre lägger pengarna på mer nattpersonal på demensboenden eller mer språkstöd till elever i socialt utsatta bostadsområden.
Alltså får vi en snedfördelning av skolan och vården till de starkare gruppernas fördel.
Skolan ska ge alla barn likvärdiga chanser och sjukvården ska ges efter behov, på lika villkor för alla. Men vinstsyftande aktörer väljer självklart att etablera sig där vinstchansen är störst. Och att rikta sig till grupper som är mest lönande. Därför har vi många välfärdsföretag i stora tätortsregioner, men inte i glesbygder. Därför riktar sig företagen hellre till trygga medelklasshushåll i socialt stabila regiondelar än till fattiga familjer i socialt utsatta bostadsområden. Alltså får vi en snedfördelning av skolan och vården till de starkare gruppernas fördel. Och ökad segregation.
Dagens ordning, eller snarare oordning, brukar försvaras med begreppet ”valfrihet”. Men realiteten är att individens valfrihet bestäms av vad privata producenter väljer att erbjuda, och de erbjudandena omfattar i praktiken inte alla. Och dessa erbjudanden går ut över andra kvaliteter i de offentliga systemen.
För det är med de skattebetalda välfärdstjänsterna som med dem man betalar direkt själv: valfriheten är inte större än vad pengarna räcker till. Vilket alltså är detsamma som att man måste välja vad man lägger pengarna på. Och välja bort annat.
Det enda försvarbara när det gäller gemensamt finansierade nyttigheter, är då att de valen ska göras gemensamt. Det är också en del av just valfriheten; inte den individuella, men väl den medborgerliga, demokratiska: om gemensamma angelägenheter ska fattas gemensamt i former alla kan påverka. Med utgångspunkt i medborgerliga behov, inte producenters vinstkrav. Det är därför vi behöver ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärdstjänsterna. Och de skattepengar som betalar dem.
